.png)
Efter flera jobbiga år - väntan på operationer av höft och rygg, genomförda operationer, läskigt lång rehabiliteringsfas - så kan jag sova liggande i en säng... hela nätter utan smärta. Vilket är fantastiskt. Trots att jag tidigare inte fattat hur fantastiskt det är, när det bara var naturligt.
Första stegen utan en enda krycka - eller kräkla som vi kommit att kalla det - togs för några veckor sedan. Steg ut bilen, gick över gatan, upp på trottoaren, in till frisören, utan den förbaskade kräklan.
Så det var som att komma tillbaka tre år i tiden. Jippi! Och så blev det simning igen, och gymmet och nästan helt smärtfri. Och föreläsningar utan morfin, så vad jag nu ska skylla på om jag råkar säga något dumt vet jag inte...
Inför sista (inte senaste utan sista, ta mig fan...) operationen frågade den storvuxne narkosläkaren vilka smärtstillande jag brukade ta. Det vill du inte veta, svarade jag. Jag förstår, så han. Men lite antydningar kanske du kan ge... fortsatte han. Svaret blev: allt som funnits tillgängligt, släktingars och vänners överblivna piller av allehanda mer eller mindre tillåtna sorter eftersom de som jag fick utskrivet inte räckte till.
OK, sa narkosläkaren och log. Bra i alla fall att de där pillren inte såldes på Sergels Torg...
Så nu våras det. Utomhus lite väl tidigt, men det har ju sina förklaringar. Och någon vidare vår i världen är det inte heller, i vart fall för den som inte är helt insnöad och gläds åt att börsvärdet för vapenindustrin seglar och aktieutdelningarna blir feta.