SVT har visat en dokumentärserie om Selma Lagerlöf. Jag saknade en del. Till exempel hur hon blev så ekonomiskt uppbunden vid Mårbacka att hon blev beroende av att få sina böcker sålda i Hitlertyskland. Vilket ledde till brev hon djupt ångrade.
Elin Wägner skrev om detta i sin hyllande biografi - den gav henne plats i Svenska Akademien som den andra kvinnan - över Selma Lagerlöf.
.png)
Det var i oktober 1940 som Elin Wägner fick erbjudande att skriva en biografi över Selma Lagerlöf, som gått bort ett halvår tidigare.
Wägner var mitt uppe i arbetet med en stor roman, Vinden vände bladen, som hon omedelbart lade åt sidan för att ta sig an uppgiften.
Hon hade tidigare skrivit en artikel om Selma i ett minnesalbum, som just kommit ut. Men detta var ett jätteprojekt som skulle ta henne två år.
I ett brev till Tor Bonnier, som gett henne erbjudandet, varnar hon honom för att det inte kommer att bli en vanlig biografi, utan ”en psykologisk mänsklig skildring av ett enastående mysteriöst öde, av den Selma som folk älskade och pinade och klådde på tid och pengar”.
Tor Bonnier visste i vilkens händer han lade detta projekt: en duktig hantverkare, med stora kunskaper i såväl litteratur och kulturhistoria som psykologi och historia.
SVART SAMMETSKLÄNNING KLOCKAN TIO PÅ FÖRMIDDAGEN
Man kan inte påstå att Elin kände Selma Lagerlöf väl, även om detta påstås i en rad böcker om Elin. Hon hade träffat Selma några gånger. Som journalist hade hon intervjuat henne vid något tillfälle. Hon hade recenserat flera av hennes böcker, ofta med en djupare analys. Men därifrån till att känna någon är vägen lång, för Selma Lagerlöf var en berättare, och en berättelse skall man vara försiktig att dra för stora personliga växlar på. Något som Elin Wägner själv påpekar. Och också själv levde upp till.
I Elins barndomshem hade inte funnits några böcker alls av Selma Lagerlöf. Faderns intresse låg mer för Heidenstam och Geijerstam. Men när hon själv tjänat lite pengar så var det självklart för henne att gå till bokhandeln och köpa sig en Lagerlöf, något hon minns väl:
"Året 1901 hade jag börjat förtjäna egna pengar, och samma dag som Jerusalem I låg i bokhandeln störtade jag ut för att köpa den. På försättsbladet utlovades en andra del, och så tänkte man: där sitter nu denna upphöjda varelse i sin diktarboning under full inspiration, medan trogna väktare håller beundrarna på avstånd, så att intet skall störa hennes ro."
Ett av de tillfällen Elin träffade Selma infann sig sjutton år senare,1928, då hon i egenskap av journalist besökte Selma inför dennas 70-årsdag. Elin minns hur det var:
"Selma Lagerlöf var definitivt en gammal människa nu och mycket vacker. Hennes ansikte var genomdraget av fina fåror och genomskinligt blekt under det vita håret. Ögonen var svagt rödkantade, liksom utvakade, men de blå blicken var direkt, genomträngande, klar. (-) Hennes sätt var ovanligt dämpat, hon bedrev ekonomi med sin röst, sina rörelser, sina känslor. Däremot var hon frikostig med sin tid.
Hon hade svept hela förmiddagen fri så att vi kunde sitta ostörda under flera timmar, och detta betraktade jag som en mycket fin älskvärdhet. Däremot var jag mera osäker på hur jag skulle tyda den svarta sammetsklänningen som hon bar klockan tio på morgonen.
Själv kom jag resklädd från en natt med flera tågbyten, och inte hade jag några ordnar att iföra mig som förnämligare tyska besökare brukade göra när de närmade sig Mårbacka. (-) Under samtalet satt hon i en korgstol på loggian med ryggen åt vägen och världsberömmelsen. Jag däremot hade fri utsikt över turisterna som svärmade bakom järnkättingen och gjorde alla slags manövrer för att komma åt att fotografera den vita hårknuten som stack upp ovanför ryggstödet."
Slut citat.
Det Elin aldrig anade när hon påbörjade detta jätteprojekt var att det alltså skulle leda henne rakt in i Svenska Akademin, som den andra kvinnan efter just Selma Lagerlöf.
ÖVERSVALLANDE RECENSIONER
Recensionerna blev översvallande när boken kom ut. I Dagens Nyheter kunde man läsa: "Det finns de biografier som är skrivna med litterär begåvning, men saknar saklighet; det finns de som har saklighet, men saknar litterär begåvning. I denna bok finns båda dessa ting i rikt mått."
Fredrik Böök, fruktad kritiker i SvD och alls ingen vän av Elin Wägner, skrev i SvD att biografin var ”i högsta grad aktningsbjudande”.
Till och med i Harry Martinson kallade, i sitt inträdestal till Svenska Akademin, biografin ett mästerverk, men kunde förstås inte låta bli att tillägga, på det nedsättande sätt som kännetecknar hela hans tal, att detta blev möjligt eftersom författaren befriats från tvånget att dikta…
Själv har jag fångats av Elin Wägners suveräna sätt att hantera minnet av Selma Lagerlöf, liksom av den språkdräkt hon försett biografin med. Boken är ett eget konstverk i två volymer. Det är inte bara en litteraturhistoriker som skriver, det är en författare som skriver.
Skickligt väver Elin Wägner berättelsen om Selma Lagerlöf, en väv där varp och inslag består av Selmas liv och författarskap.
Jag, som har erfarenhet från andra fält än många av dem som tidigare recenserat boken, kanske upplever berättelsen på ett lite annorlunda sätt. Vid sidan av Elin Wägners djupa och äkta uppskattning av Selma Lagerlöfs böcker, med dess levande historier, personporträtt och återkommande tema om att samvetet känner vad som är rätt, finns det åtskilliga stråk av kritik när det gäller Lagerlöfs ovilja att sticka ut hakan, att vilja vara del i kampen för ett bättre samhälle.
Att Elin Wägner själv var en modig och åsiktsdrivande skribent visar sig snabbt i biografin, utan att för den skull bli påträngande. Hon kan inte hålla sig borta från en och annan slagkraftig sammanfattning av världsläget. Sålunda konstaterar hon koncist:
"År 1858 föddes Selma Lagerlöf på Mårbacka. Det var det året som brittiska kronan officiellt övertog väldet i Indien och USA lyckades tvinga Japan till ett handelsfördrag. Ungefär samtidigt bombade sig Frankrike till stödjepunkter i Indokina, och allt detta skedde för att skaffa arbete åt en växande befolkning, råvaror åt maskinerna och avsättning för deras produkter.
I Europa erövrade maskinerna alltmer marknaden och tryckte sin prägel på det mänskliga tänkandet. Världsbilder skapades om. Alla som följde med sin tid visste att i universums mitt satt en maskin, vars själlösa arbete var lätt att överskåda, förutse och fånga in i formler. Mönstret för människans livsstil blev den snabba, precisa, effektiva produktionen av ensartade varor…"
DET DRÖJER KVAR...
Det är ingen tvekan om att Elin Wägner uppskattar Selma Lagerlöf djupt som romanförfattare. Hon skriver hur Selmas böcker har ”förmåga att sopa bort allt annat ur medvetandet så länge de varar” och att nu, när hon läst dem alla i följd, känner saknad och också funnit något som binder dem samman:
"När de väl var genomlästa, då dröjde en högtidlig stämning kvar. Man satt och tänkte på alla dessa människor vilkas öden man följt. Hur olika de än varit, så kunde de dock skilja på gott och ont även om de handlade mot sin insikt. De visste att rättfärdighet och orättfärdighet skulle få sina följder i detta livet eller i nästa. (-) Selma förde talan för det mänskliga samvetet som väl kan förvirras och föras vilse till en tid, men ändå alltid vet vad de lärt genom mänsklighetens långa bana på jorden."
Ibland skymtar ett drag av vördnad för världscelebriteten på Mårbacka. Men Elin drar sig inte för att, ibland direkt och ibland via omvägar, synliggöra det som, i hennes ögon, brister hos Selma Lagerlöf. En sådan omväg är hur hon beskriver Mårbacka.
LJUSET PÅ MÅRBACKA
Elin Wägner sätter - och jag är övertygad om att det är ett medvetet sätt att tydliggöra sin bild av husets ägarinna - alltså ljuset på Mårbacka, som ju var Selmas föräldrahem som gått förlorat och som hon tack vara sin karriär kunnat köpa tillbaka. Selmas strategi var att Mårbacka skulle se mer ut än det var. Fasaden blev viktigare än innehållet. Det pompösa var viktigare än det bekväma och harmoniska. Elin skriver:
"Världsberömdheten Selma Lagerlöf ville ha ett värdigt och ståtligt hem, och enligt sin och arkitektens mening fick hon det. Men den klena strängt arbetande Selma Lagerlöf fick för den yttre effektens skulle undvara sådana bekvämligheter som underlättar livet för en åldrande människa.
Söderväggen i hennes sovrum är död, den saknar fönster därför att fasadens utseende fodrar detta. I detta hus med de stora oanvända utrymmena blev det inte plats för ett toalettrum med rinnande vatten intill sovrummet och ej heller inreddes något badrum inomhus. Det mycket beundrade långsmala arbetsrummet ligger åt norr, och skrivbordet står alldeles för långt från kakelugnen. Selmas stora klädkammare ligger åt söder meden hennes arkiv ligger mot norr, och där finns ingen eldstad.
I detta hus vars ägarinna skrivit så mycket om den flammande elden på härden, saknas öppen spis. Hon fick heller ingen utgång mot trädgården från baksidan av huset, hur viktigt det än borde ha varit för henne att kunna försvinna osedd ut i naturen, medan turisterna belade loggian med kameraeld."
Vindskuporna på säteritaket är nog så stilenliga, men Selmas gäster måste ställa sig upp för att kunna se ut genom dem…
Det känns som om Elin Wägner hade unnat Selma ett enklare hus, ett ärligare hus. Men också att Selma själv hade varit ärligare, både gentemot sig själv och sin omgivning. Elin tycks mena att Selma blev fånge i myten om sig själv, fångad av Mårbacka.
Elin Wägner berättar, med viss sorg, att hon själv kanske bidragit en gnutta till att Selma blev fånge på Mårbacka. Vid en kort gästvisit i Selmas hotellrum 1920 hade hon nämligen fått frågan om hon ansåg det rätt att behålla det dyra Mårbacka.
"I min okunnighet om situationen (Mårbacka gick då med årlig förlust på 15 000 kronor, min anm) sade jag till henne att jag inte kunde förstå att hon befann sig i samvetsnöd därför att hon bodde kvar i sitt hem. Hon försökte förklara för mig att hon skulle kunna hjälpa fler av dem som vände sig till henne om hon gjorde sig av med Mårbacka, men, sade hon, jag orkar inte det, när jag en gång fått det tillbaka."
Elin betonar, lite sorgsen, hur viktigt ytan var för Selma Lagerlöf, hur viktigt det var med intrycket man fick av den stora Selma. Som t ex våren 1930 när en friherrinna Coyet väntades på besök till Mårbacka. Elin suckar:
"Hela huset vändes upp och ner, flygeln målades om, korna i ladugården blankades, trädgårdslanden snyggades upp och Selma lade undan sitt arbete för att hinna städa sina bokhyllor..."
Jag tänker på skillnaden mellan Selma Lagerlöfs Mårbacka och den trevnad och förfinade anspråkslöshet som präglar Elin Wägners eget Lilla Björka. Där kunde man sitta i det lilla rummet framför köket, samtala om all världens stora frågor, med en stor Europakarta hängande på väggen och sedan inta kaffet framför den öppna brasan medan Elin själv underhöll elden. Så långt från Mårbacka en känd författare kan komma!
WÄGNERS SORG INFÖR SELMAS UNDAGLIDANDE
Nog var Selma Lagerlöf en stor författare och berättare. Detta bedyrar Elin Wägner gång på gång i sin gedigna genomgång av Selmas författarskap.
Men i biografin skymtar också, ofta inlindat men ibland ganska öppet, att det fanns drag av feghet i Selmas ovilja att ta offentlig ställning, att hon aktade sig för att hamna i konflikt och för att "ikläda sig rollen som samhällsförbättrare".
Elin skriver att Selma ”avpassade sin ton efter den hon hade med att göra”, och att hon sökte ”undvika allt som kunde riva upp ett extra bråk vars omfång hon inte kunde förutse”. Selma erkände förresten själv att det fanns tre saker som hennes nerver inte tålde: huggormar, tandläkare och tidningspolemik...
Rent pinsamt blir det när Selma, för att inte mista läsare i Tyskland, inför nazisterna försöker bortförklara varför hon skänkt en novell för att stödja hjälpen till de ”judar och andra obekväma personer” som börjat fly från Tyskland där ”det småborgerliga skiktet omvändes till nazismen”. Elin berättar:
"Selma Lagerlöf syns inte ha tvekat att säga ja till att skriva novellen, men fick svårt att värja sig när kritiken från Tyskland kom: Den hyggligaste tyska tolkningen av hennes uppförande var att ´den i stillhet på Mårbacka levande författarinnan måste vara felunderrättad, eftersom hon lämnat sitt namn åt en mot Tyskland riktad pamflett’. Illa hade hon lönat tyskarna för deras kärlek till henne, menade man."
Frankfurter Zeitung vägrade att tro att ryktet var sant och begärde Selmas egen bekräftelse. På sitt tyska förlags böner svarade hon då att gåvan av legenden var en "barmhärtighetsgärning utan politisk mening".
Jag riktigt känner hur Elin känner ett bittert förakt för detta. Hur tragiskt hon upplever att en så stor författare inte har modet att tala klarspråk. Själv hade ju Elin stått upp med sin kritik av såväl Hitler som Stalin, vilket kostat på.
Det är ingen tvekan om att Elin Wägner ansåg Selma Lagerlöf vara feg, rädd om sina inkomster och sin förmåga att kunna behålla det dyrbara Mårbacka.
Elin hade själv riskerat både sin ställning och sin ekonomi för att få uttrycka sitt hjärtas mening. Ja, med Väckarklocka hade hon riskerat hela sin karriär och stora delar av sitt umgänge. Selma hade inte ens stått upp för Gustav Fröding när denne åtalats för Stänk och flikar, trots att Fröding varit den som stått upp för henne redan när Gösta Berling kom ut första gången.
Elin Wägner slår fast att Selma Lagerlöf skrev för att bli en stor svensk författare. Inte för att förändra samhället.
Hon ville nog, som hon sade, skriva åt sig själv för att rädda åt sig vad som ännu kunde räddas av hemmet (Mårbacka). Men hon ville också bli klassisk i svensk litteratur. "Hon trodde mellan tvivlen att det skulle gå."
Dock ser Elin en ljusglimt även i detta, för hon vill ju så gärna tolka gott när det går att med hennes måttstock tolka gott, hon skriver:
”Den ärelystnad Selma hyste för egen del hade tidigt smält ihop med en önskan att visa världen vad kvinnor dugde till.”
Och det var något som låg Elin varmt om hjärtat. Hon hade ju själv, inte minst i Väckarklocka, sökt sig bakåt i världshistorien och funnit att den historiebeskrivning som existerade utelämnade kvinnorna, trots att dessa hade minst lika stor roll som männen. Att Selma nu var en stor, erkänd, kvinnlig författare bland de erkända männen var, trots allt och givetvis, en tillgång.
Men någon rösträttsroman skrev Selma förstås inte. Trots att hon tidigt sattes i förbindelse med den tidens svenska kvinnorörelse i form av friherrinnan Sophie Adlersparre – redaktör för Dagny, Fredrika Bremerförbundets tidning, (som sedermera Elin själv skulle komma att ljudligt kritisera för dess avståndstagande från de engelska suffragetternas kamp).
Elin skriver: "Friherrinnan Adlersparre bodde i ett örnnäste uppe på Söders höjder. Dit hade även Ellen Key och Ernst Ahlgren på kallelse klättrat upp för att bli granskade, vägda och beskyddade. Nu var det Selma Lagerlöfs tur. Hon gjorde den mödosamma trappvandringen upp till Fjällgatan som kunnat anstränga även en person med friska ben."
Hösten 1890 skulle Fredrika Bremerförbundet och dess tidning Dagny högtidlighålla 25 årsdagen av Fredrika Bremers död. Till detta beställde så Sophie Adlersparre ett bidrag av Selma. Elin var inte så nöjd med det där bidraget, och klagar lite på att Selma, lika lite som andra, hade förstått Fredrika Bremer som bara de ogifta kvinnornas vapendragare i kampen för rätten till yrkesutbildning. Men de "gamla mamsellernas bekymmer tog inte slut när deras arbete flyttades från hemmen till banker, kontor och kommunikationsverk...", skriver Elin.
RÖSTRÄTTEN
Selma stod inte på barrikaderna, på det sätt som Elin Wägner hade önskat och själv gjort, när det gäller kvinnors rösträtt, men vid några tillfällen lät hon sig ändå användas. Och hon gjorde det säkert med glädje. Elin Wägner berättar bland annat om hur Selma, som hedersledamot, åtagit sig att hålla ett tal vid ett stort möte under Internationella Rösträttsalliansens kongress i Stockholm 1911.
Elin, som själv var närvarande, berömmer talet och dess retorik – kvinnorna som skapat hemmen måste får rätt att göra staten till sitt hem – och berättar hur stolta alla var över att en världsberömd författarinna anslutit sig.
Tjugotvå nationers rösträttsföreningar hade sänt delegerade, och alla kände till Selma Lagerlöf, antingen de kom från Island eller Australien. När hon gick fram genom mittgången till sin hedersplats på podiet i Grand Hotells spegelsal, då bugade sig alla "som säven vid stranden när en ångbåt går förbi".
"Vi andra, som inte särskilt deltog i kongressen för att beundra Selma, vilket vi kunde göra då vi hade mer tid, tyckte det var märkligt att på podiet ha en världsberömd författarinna och godsägare som saknade den medborgarrätt vilken den enklaste manliga författare och hemmansägare ägde på grund av sitt kön."
Men någon världsförbättrare blev hon inte, Selma. Och valet var medvetet. Elin berättar om ett brev Selma skrev 1917 (till Ida Bäckström) i vilket hon berättar ”att hon fick sig världsförbättrarböcker påskickade från alla håll, och att hon läste dem och blev uppbyggd men efter en vecka återföll i det gamla”. Selma skrev i brevet:
"Jag känner också på mig, att vad man väntar av mig är att även jag skall skriva en världsförbättrarbok. Men det måtte inte ligga för mig, pennan vill inte röra sig då det är fråga om sådant. Jag får visst hålla mig till mindre storslagna saker."
Jag känner hur Elin suckar och är medveten om att en av de böcker som Selma fått sig ”påskickade” var hennes egen Släkten Jerneploogs framgång, som kommit ut året innan och som knöt samman kvinnans rättigheter med kampen mot militarisering.
SÅ FINNER ELIN PÅ EN VIND SELMAS SORG
Men till slut så hittar Elin, under sitt arbete med biografin, ett utkast till en outgiven dikt som Selma skrivit under första världskriget, en dikt som ”har en mäktig och upprörd klang”. Som får Elin att utbrista: ”Selma Lagerlöf från krigsåren träder oss här till mötes utan förklädnad.”
Selmas diktutkast är långt och skoningslöst i sitt angrepp mot sin egen oförmögenhet att ta del av kampen för en bättre värld. Hon sitter ensam i sitt rum, utan vilja och förmåga, när hennes själ kommer på besök till henne och ”med en röst full av harm” frågar henne: ”Vad har du varit med dina tankar och intressen sedan år och år tillbaka?” Ser du inte världen som brinner, människor som plågas i skyttegravarna och ”de mordiska undervattensbåtarna som ligger på havets botten och väntat på rov” medan granaterna regnar över städerna. Allt medan de höga talarna talar i sina församlingars salar.
Elin Wägner tycks mig dra en suck av lättnad över det upphittade utkastet. Selma bryr sig i alla fall! Det finns en glöd. Men varför skriver då inte Selma offentligt? Är det återigen rädslan att stöta sig, att tappa läsare och förlora Mårbacka…? Eller är det av ointresse? Redan 1914 skrev Selma till Valborg Olander: "Jag överger att tänka på politik. Det går ändå illa. Jag har två stora romaner under arbete..."
En av de böcker Selma skrev på just då var för övrigt Kejsaren av Portugallien, en bok Elin ägnat stort och kärleksfullt utrymme.
Hon skriver: "Selma Lagerlöf har gjort en utomordentlig skildring av hur Jan skapar om allt som händer honom till bud och tecken från kejsarinnan, och hur han omtyder människornas sätt mot honom. Småleendet över hans dårskap är sammantvinnat med respekt inför hans visdom. En femti sexti år har gått sedan Gösta Berling vandrade samma vägar som Jan och såg ut över samma långa sjö vars vågar skall bära kejsarinnan hem på besök, så fort hon får tid för alla regeringsbestyr i Portugallien."
Elin Wägner ser hur Selma väver in sitt eget liv i Jans, särskilt i skildringen av hur Jan uppför sig sedan Äran och Härligheten placerat honom på hans kejsartron, nu gäller det att vara vaksam, att inte låta högmodet få insteg hos sig.
Javisst, var det just det som också var Selmas roll, upphöjd så att det inte fanns någon i hela socknen som var hennes like.
Elin Wägner, som själv fått kritik för att ha avslöjat ett och annat ofördelaktigt om människor i sin småländska hembygd (t ex i romanen Åsa Hanna) känner det nog ganska tillfredsställande att kunna berätta att också människor i Selmas hembygd tagit illa upp, tolkat in och tagit avstånd. För visst hade hon hämtat ett och annat från sin bygd.
Skildringen av hur Jan i Kejsaren av Portugallien sjunger sin kejsarvisa i Mårbacka toddykontor medan herrarna roar sig med att underdånigast behandla honom som kejsare, bär alla spår av att vara tagen ur verkligheten, skriver Elin och fortsätter: ”Därvid spelar det ingen roll att det högtidliga tillfället inte var en födelsedag utan Anna Lagerlöfs bröllop 1875.”
På samma tema skriver Elin när hon berättar om Selmas stora förstlingsverk Gösta Berlings Saga: "När en bok liksom när ett barn kommer till världen, brukar släkt och vänner roa sig med att leta fram likheter och arvsanlag. Det visar sig då ofta att omgivningens omdömen är mycket tvärsäkrare än modernas eller författarens."
Vid Gösta Berlings födelse var det i alla fall påtagligt så. "Jämförelsen mellan boken och verkligheten började redan tidigt inom den trängre kretsen av Lagerlöfar och värmlänningar. Barnet liknade släkten, men liknande den dock icke. Selmas faster, prostinnan Hammargen, hörde till dem som tog bestämt avstånd från varje antydan…
En annan auktoritet, nämligen Eva Fryxell, var av den meningen att värmlänningarna blivit skildrade i groteska och bålstora former. Hon såg strax hur riktigt landskapet och gårdarna var skildrade, men tog avstånd från händelser och människor."
Den bok Elin Wägner ägnar mest utrymme och mest kärlek är just Gösta Berlings Saga. Och nog känns det lite befriande, så här när Elin själv just blivit åthutad för sin Väckarklocka, att till och med Selmas världsberömda bok om Gösta Berling mötts med skepticism när den kom ut. Gustav Fröding hade visserligen lovordat den, men kritikerna i Stockholm ”såg mest glitter och bjäfs i den”.
Nåja den slutade som succé, kanske just därför att den var ”en värmländsk variation på evigt mänskliga melodier och kunde därför bli läst och älskad överallt.”
OCH SÅ AKADEMIEN
Visst känner Elin en viss gemenskap med Selma när hon skriver om perioden mellan hösten 1908, då Selma fyllde femti år, och hösten 1914, då hon blev invald i Svenska Akademin:
"Selma Lagerlöf hade en expansiv själ som ville spränga gränser, i vilken riktning den än kastade in sin kraft. Hon hörde dock inte till dem som vinner personliga segrar utan ansträngning. Hennes stora offentliga uppträdanden fordrade under detta skede noggranna förberedelser, övning och en väldig viljeansträngning."
Just så uppfattar jag också att Elin Wägner kände. Hennes styrka låg i det skrivna ordet, mindre i det talade. Och hennes egenkrav på integritet kunde förmedla en känsla av kyla och kanske till och med avståndstagande. Hon hade svårt för att sitta i ett sällskap och prata skit, att skvallra eller lägga sig ut. Hon bar en inre sfär som var hennes egen.
Kanske var det insikten om allas behov av ett inre rum som gör att hon behandlar Selma Lagerlöfs mer intima relationer till kvinnor på det sätt hon gör.
Elin Wägner hade läst tusentals brev som skickats mellan Selma Lagerlöf och dennas väninnor. Självfallet hade hon vid åtskilliga tillfällen också kunnat ta del av brev som tydligt visar, eller åtminstone antyder, vilka känslor Selma hyste för sina väninnor. Men i biografin lägger Elin Wägner inte ut detta pussel, man får pussla själv – vilket naturligtvis är lättare efter det att vi sedan 1990 fått tidigare icke-offentligt material tillgängligt för forskning. Det är uppenbart så att Selma Lagerlöf var ointresserad av män, men intresserad av kvinnor.
Frisläppandet av dokumenten ledde förstås till stort intresse från massmedierna för Selmas intima brev till de nära väninnorna Sophie Elkan och Valborg Olander. Var Selma Lagerlöf lesbisk eller inte? (Ordet fanns inte på Selmas tid).
Efter några år gjorde Umeåhistorikern Svante Norrheim en undersökning av hur forskarna närmat sig frågan. Där visar han hur många av de etablerade Lagerlöf-forskarna använde olika strategier för att ta sig runt ämnet, som de uppenbarligen upplevt som problematiskt.
När man läser Elin Wägners biografi, så här med facit i handen, kan man mellan raderna förstå att Elin visste mer än hon satte på pränt. Hon skriver:
"Det var alltid kvinnor som hittade det där uttrycket i Selmas ögon. Män hittade det aldrig förr än hon blev världsberömd, men då var det ju ingen konst. Den kontakt Selma hade i sitt intellektuella liv bestod i kontakt med män i deras mästerverk och med kvinnor i det dagliga livet. Via böckerna spelade män en roll i hennes känslovärld, men kvinnorna spelade en roll genom den vänskap de hyste för henne och framkallade hos henne."
Detta faktum är ingenting vare sig att viska om eller att gå förbi, menar Elin.
Sophie Elkan hade Selma träffat redan 1893. Sophie var författarinna med judisk börd, världsvan och änka - hade förlorat såväl man som sitt enda barn i tuberkulos. Selma Lagerlöf blev förälskad i henne. Eller som Elin Wägner uttrycker det: ”Från nyåret 94 och framåt har vi att i högsta grad räkna med Sophie Elkan i allt som rör Selmas tillvaro.” Hon redovisar att Sophie gjorde sig hemmastadd i gavelrummet på Mårbacka och att Selma var ivrig att ”få tillfredsställa sin reslust under obruten samvaro med sin nya vän”. Hon låter författaren inom sig tala:
"Det är inte svårt att se för sig de två vännerna på den första stora resan (till Rom). Där har vi Sophie med burrigt hår, feminint och fladdrande klädd, med livliga mörka ögon som iakttar allt och en flödande tunga som gör snabba reflexioner däröver. (-) Bredvid henne har vi Selma som söker rätta sina steg efter Sophies. Hennes ansikte har då ännu kvar något av sin ungdomliga kantighet och friskhet, fast hon just fyllt de trettiosju. Denna Selma kan göra ett stolt kast på nacken när italienarna stirrar på hennes tafatta klädsel och på det korta håret som angav att här gick en nyss frigiven straffånge."
Elin Wägner redovisar emellertid, pliktskyldigt och återkommande, att Sophie ”underhöll en erotiskt färgad vänskapsförbindelse med en gift man” i Belgien men nämner ingenting om de brev som mer oblygt avslöjade Selmas längtan: ”Du ska få vara så kär som du vill, endast hands off”, skrev Sophie till henne. Och själv hade Selma funderat en del över det hon sett i Köpenhamn, där det förekom ”så många förhållanden mellan kvinnor att jag måste försöka komma till klarhet med vad naturen vill med det (-) varför skulle man ej kunna älska vem som helst av människor lika högt?”
År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra långvariga kärlek. Hon hette Valborg Olander, bosatt i Falun och engagerad i frågan om kvinnors rösträtt. ”Det smyger något varmt och ljuvt över mig då jag läser dina kärleksbrev. Och varje natt tror jag, att du kommer smygande”, skrev Selma sommaren 1904 utan att någon liknande anslag återfinns i biografin.
Selmas relation till sina två väninnor byggde till viss del på dubbelspel. Detta roande förhållande drar sig Elin Wägner inte för att redovisa. Selma försäkrar i breven till Valborg att denna är hennes stora kärlek, men i breven till Sophie skriver hon att det är denna som är hennes stora kärlek.
Man kan konstatera att Selma Lagerlöfs sexuella läggning var av underordnat intresse för Elin Wägner. Hennes tid med Fogelstakvinnorna, liksom hennes generella attityd till människor, lär snarast fått henne att vid ett påstående att Selma var homosexuell svara: So what?
I många äldre analyser av Selma Lagerlöf har det hävdats att hon förblev ogift därför att hon var halt – och att hon ägnat sig åt författarskap i brist på äktenskap. Det var så jag själv blev presenterad Selma Lagerlöf i skolan… Ett manligt perspektiv tycks det mig, det där med att kvinnor skall relateras till män.
Elin Wägner antyder förstås inte att Selmas författarframgångar skulle berott på karlbrist. Möjligen kan man fundera över vad som hänt om Selma gift sig med en manlig författare, hade hon då tvingats stå tillbaka, som t ex Karin Larsson (Carl Larssons hustru).
ELIN FALLER INTE I FÄLLAN
Elin faller förstås inte i den fälla som en del senare litteraturkritiker har gjort, nämligen att Selma huvudsakligen skall ses som förmedlare av en folklig berättarskatt. För Elin Wägner var Selma Lagerlöf en skapande konstnär, och som sådan var hon värd all respekt, kärlek och vördnad.
Sådant som Elin nog kände att hon inte själv fått, även om hon blivit nog så stor författare hon också. Men, i ljuset av reaktionerna på Väckarklocka, var det mesta svart... Och förresten fick hon skylla sig själv, hon skrev ju om kvinnor. Selma hade förstått att framgång kräver att man låter männen bära fler huvudroller i sina böcker.
Resultatet av biografin över Selma Lagerlöf blev att Elin Wägner blev invald i Svenska Akademin. Biografin var ju ett biografiskt mästerverk, blev hyllad i tidningarna och minsann var det inte också så, att ett inval av en kvinna, som skrivit en god biografi över den första kvinnan som kloka män valt in i akademin, också skänkte lite glans åt dessa män.
Det finns naturligtvis mängder med kopplingar att göra mellan Selma Lagerlöfs författarskap och Elin Wägners. Och sådan har också gjorts, mer eller mindre krystat, genom åren. Känslan för det goda, för moral, om än ej moralism, pekar några på. Andra funderar i banor som berör det mystiska, det hemliga, det icke-materiella.
Biografin består av två delar: Selma Lagerlöf I – Från Mårbacka till Jerusalem (1942) och Selma Lagerlöf II – från Jerusalem till Mårbacka.