Idag för 77 år sedan kunde resultatet beskådas...

Idag för 77 år sedan kunde resultatet konstateras. Vad Lilla pojken hade gjort.

Det hade varit effektivt. En hel stad var utplånad. Bomben hade fallit. 140 000 människor avlivades - till det kom hundar, katter, kor, hästar, harar, hjortar och fåglar.

Skolor, sjukhus, äldreboenden, bostäder, affärer, parker, museer, förintades.

Det ansågs vara effektivt. Bomben som fälldes över Hiroshima hade fått namnet "Lilla pojken". För att liksom förmänskliga det hela, men en liten kul knorr.

Beslutet att avliva människorna och förinta staden hade tagits några dagar innan. Av den amerikanske presidenten Harry S. Truman.

Bomben fanns ju fix och färdig. Vetenskapsmän hade arbetat med den i åratal, stora ekonomiska resurser hade satts in. Och nu fanns den där. Så snopet om den inte kom till användning. Teknik kan aldrig ligga i träda. 

Så beslöts att Hiroshima skulle få äran att bli den första staden att uppleva frukterna av så många geniers kreativa och gedigna arbete.

Efter Hiroshima blev det Nagasaki som fick smaka på. 

För att piloterna som släppte bomberna skulle orka hade de, som så många soldater i så många krig, fått kyrkans välsignelse.

Nog är det lättare att avrätta människor om dessa kan betraktas som en annan sort, en lägre stående sort. Så det hade japanerna utmålats som, dom var inte som "vi". Den militära strategin har använts i krig efter krig. Det sker fortfarande, mer eller mindre uttalat. Oavsett om avsändaren är en galen diktator eller en folkvald president.

Kommer en tredje stad att utplånas? Sker det av misstag? Eller som del av upptrappning av en konflikt? Beslutat av en diktator, en auktoritär hårt ansatt ledare eller en president i en demokrati som förra gången?

Eller som ett olyckligt resultat av militär blockbildning där idén om gemensam säkerhet reducerats till att bygga säkerhet - inte med sin potentielle fiende utan med sina vänner? Med bomben som det yttersta verktyget.

Eller slipper vi uppleva det? Fan vet.

NOBELS FREDSPRIS
Minns du när Nobels fredspris 2017 delades ut till ICAN, den internationella koalitionen mot kärnvapen? Organisationen hade arbetat många år för ett förbud mot kärnvapen.

Länder som Sverige hade hakat på och verkat i FN för att få fram en formell konvention. Den hade antagits ett halvår innan fredspriset delades ut. Nu gällde det att så många länder som möjligt skrev på.

Vid utdelningen i Oslo talade åttiofemåriga Setsuko Thurlow – överlevande efter Hiroshima – om sin livslånga kamp mot detta helvetiska vapen för massmord. Det tycktes som om inget öga var torrt när hon berättade.

Att Sverige skulle kunna bli ett av de länder som ens skulle fundera på huruvida konventionen till slut skulle skriva på kändes då minst sagt främmande. Men så blev det. Sverige sa nej.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg meddelade av 2018 års upplaga av Folk och Försvar i Sälen att svensk påskrift skulle få konsekvenser. Vilka då? Tja, kanske skulle Sverige få problem med reservdelar till JAS? Kanske skulle Saabs ramavtal på 4200 miljoner kronor gällande pansarskottet AT4 och granatgeväret Carl-Gustaf avbrytas?

Så, vad hjälpte alla röda ögon när fredspriset delades ut till de som kämpat som mest intensivt för ett förbud för kärnvapen? Ingenting. Det kallas realpolitik. 

Undrar vad Alva Myrdal och Inga Thorsson hade sagt om de vetat att deras arv förvaltas så illa av sina efterkommande. Deras porträtt finns i FN-byggnaden, de hade stått upp i kampen mot kärnvapen. Det hjälpte inte. Inte ens resultatet av Lilla Pojkens verkningar hjälpte.

Så blev det. Vare sig bättre eller sämre.

PS! När Sverige valde att säga nej till kärnvapenförbud hade regeringen, med riksdagens goda minne, redan skrivit på ett värdlandsavtal med Nato. Vilket bland annat inneburit att begreppet ”Natohögkvarter” förts in i svensk lagstiftning och att en minoritetsregering ges rätt att själv ta beslut som gör att svenska vägar, flygplatser, hamnar, strategiska knutpunkter och lokaliteter ställs till Natos förfogande.
 

Frågan har aldrig varit på agendan inför något val. Avtalet liksom bara smögs in.

Det där med medborgarperspektiv är det inte så mycket bevänt med när den politiska eliten har bestämt sig. Med avtalet som grund har Nato potentiell rätt att avfyra missiler riktade mot ”tredje land" – det vill säga Ryssland – från svenskt territorium.

Detta är konfliktskapande, inte konfliktmildrande. Det vi kan uppleva som försvar kan ”den potentiella fienden” uppleva som provokation, upptrappning och vidgat hot. Ungefär som USA gjorde när Sovjet var på väg att installera avfyringsramper för medeldistansrobotar på Kuba. Året var 1962. 

Att bygga gemensam säkerhet är att försöka förstå hur potentiella fiender tolkar det man själv gör.

För övrigt är det är sak att vinna ett krig, en helt annan sak att vinna fred.