VAD SKA VI MED SAMHÄLLET TILL?

torsdag 30 juni 2022

Elvis genom överstens ögon

När det offentliggjordes att Baz Luhrmann skulle sätta tänderna i historien om Elvis så fanns skäl till
oro. Inte för att han gjort dåliga filmer - Moulin Rouge var ju rent av bra - men risken att det skulle puttra över i kitsch, paljetter och svulstighet fanns.

Min oro visade sig onödig. En av recensionerna beskrev filmen som en snabbspolning av Elvis liv. Så kan man se det. Men fördjupningar av vissa händelser ger en god bild av ett antal av de konflikter som uppstod mellan Elvis och hans manager, Överste Tom Parker. Som inte var en Tom. Inte heller en Parker. Och vad gäller översten så hade han varit det en gång i en lokal brandkår. 

Det är genom Tom Parker - gediget och lagom svulstigt spelad av spelad av Tom Hanks - som berättelsen om Elvis drivs vidare.

Greppet att låta Parker driva berättelsen fungerar och tillåter att en del dialogscener liknar teatertablåer, vilket faktiskt inte stör. Ibland får jag känslan av seriemagasin då handlingen rasslar på i stackato. Det funkar också hyggligt.

Filmen är bättre än jag trodde den skulle vara. Skådisen som spelar Elvis gör ett gott hantverk, i de små detaljerna kommer han Elvis mycket nära. 

Filmen börjar i Las Vegas, där den åldrade managern vandrar runt som ett tragiskt, girigt offer för sin egen snikenhet som till förskräckande stor del medförde strypkoppel på sin adept vars liv avslutades redan efter 42 år.

För den som vill fatta vad som hände när den unge Presley gjorde sina alldeles egna versioner av gamla svarta blueslåtar är filmen på intet sätt dålig. Och att den tidens diggare av klassisk country fick svettningar när Elvis, redan då med sympatisk självironi, omvandlade dem till något fräckt och fräscht är inte så konstigt. Killen var på sitt sätt ett egensinnigt geni som skakade om.

Mest sympatiskt i filmen - liksom i de senaste dokumentärerna - är att berättelsen om Elvis, efter en del decenniers tystnad från PR-folket, tar avstamp i den unge mannens vurm för den musiken som sjöngs och spelades av svarta. Att som vit besöka svarta klubbar var allt annat än politiskt korrekt för en ung man i den amerikanska Södern.

När min roman om Elvis, rockmusikens barndom och den amerikanska Södern, kom ut himlade en del med ögonen eftersom de uppfattade att jag skrev om historien i ett politiskt syfte medan andra tvärtom gav rejäla tummar upp. Jag är glad att jag hittade rätt redan för drygt tjugo år sedan, innan det blev en allmän sanning.

Musikaliskt då? Tack och lov finns originallåtar med - men det gör det inte lätt för Austin Butler, som spelar Elvis, i de låtar han sjunger med hjälp av hyggligt eko. Men det gör ingenting.

I slutet av filmen återkommer en och samma textrad från en av Elvis stora nummer, Suspicious minds. Raden är We´re caught in a trap, I can´t walk out. Och så var det väl. Och är för många av oss.

Tänker förstås på en annan av mina favoriter, Elin Wägner som skrev: "En fågel värjer sin bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt... Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjligheter vet den ingenting."

Överste Tom Parker placerade Elvis i en gyllene bur, och satte lås på den. Vid några tillfällen bröt sig Elvis ut. De speglas fint i filmen. 

Har du kommit ända hit och vill läsa min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - recensioner finns här - så uppge koden ELVIS vid beställning via provoka@telia.com så finns kvarvarande signerade ex för 100 kr plus frakt, vilket blir 180 kr.