Trovärdighet eller bara simpelt kampanjande?

Jag tar mig friheten att hävda att vi som haft för vana att peka på krigets vanvett oavsett vem som begår ­brotten har större trovärdighet när vi med avsky kritiserar Rysslands brutala, vedervärdiga och primitiva krigföring i Ukraina än de som blundar för krigets vanvett när det passar deras syften.

Vi som i fredsrörelsen med hetta kritiserade USA som fällde en bomb i minuten de första dagarna i Gulfkriget 1990, vi som avskydde när Irak bombades sönder och samman – dessutom på falska premisser eftersom Irak inte hade med terrorattackerna mot USA att göra – har förmåga att se med båda ögonen. 

Vår kritik av Putinregimens krig är banne mig trovärdig. Hur trovärdiga är de som nu hoppar upp och pratar om krigets helvete, krigsbrott och militärens mördande? 

De poppar upp i akt och mening att få genom sina drömmar om svenskt medlemskap i Nato. Utan att frågan passerar en valdag. Förstås. Utan att frågan hanteras seriöst, utan att det hinns med långa tankar om hur ökande konflikter skapas men däremot i glädje över att vapenindustrin får sälja mer vilket ger klirr till kapitalägare såväl som pensionsfonder som passat på att lägga in vapenproduktion som tillhörande hållbarhetsfonder. 

Jo, det är helt OK att plädera för medlemskap i Nato. Men de där argumenten som poppar upp från de som blundar med ett öga för att bara se vad de vill se ger jag inte mycket för. Tack och slut för idag.