De första 235 bladen vänder sig således nästan själva, jag blev förvånad när plötsligt mer än halva boken var läst. Vilket kan ske när författaren är flyhänt och behärskar skrivandets konst. Knausgårds berättarflätor består onekligen av ett elegant ordflöde och fin rytm. Han kan skriva om ingenting så att det blir någonting. Han kan berätta om ditten och datten i människors liv.
I den här boken låter han flera figurer berättar om händelser under två stekheta dagar, ibland till synes helt utan trådar till varandra. Och över alltihop lyser en främmande - hotande eller inte - stjärna på himlen. Morgonstjärnan. Det är väl den som ska skapa spänning. Jaha. Den ger också anledning till en del filosoferande textrader och till några av den radda - mer eller mindre uttalade - referenser till allt möjligt som ligger och lurar i texten.
Men. Som sagt. Det hela avslutas på ett sätt som får mig att tänka på tonårens "djupa filosofiska samtal" om döden under inverkan av rödvin efter någon högtravande litterär läsning som vi, med ungdomligt mod, trodde oss begripa oss på.
Fortsättning på Morgonstjärnan följer, det här är nämligen första delen i det som skall bli en trilogi - författaren har ju en viss fäbless för seriebyggande. Mången läsare vill säkert se hur den här berättarflätan skall tråcklas ihop. En del tycks älska författaren så till den milda grad att de kommer att anse den här lilla recensionen vara dryg och dum. Det får man tycka.
Själv tänker jag däremot oroligt på den japanske författaren Haruku Murakamis trilogi 1Q84. Jag läste första boken som jag uppfattade som nonsens, för att få någon förklaring till detta nonsens lästa jag den andra utan att bli klokare. Så jag drog vidare till den tredje. När jag skulle börja med sista sidan i denna sista del av trilogin var jag övertygad om att något skulle avslöjas som gjorde att läsningen av de där tusen sidorna varit värt att fylla sin utmätta tid med... Det kom aldrig nåt.
I Murakamis trilogi är det - precis som i Knausgårds bok - himlafenomen som har en central roll. Murakamis i form av två månar. Knausgård nöjer sig med ett himlafenomen, vilket i den jämförelsen talar till hans fördel.
Sägas
ska att Knausgård till skillnad från Murakami slipper bli utsatt för
översättares riktigt svåra överväganden i överföringen till svenska
språket. Det är ju inte bara ord som skall översättas, det är ordens och
meningarnas innebörd.
Nu ska sägas att trilogier kan vara bra. Kerstin Ekmans Vargskinnet är en sådan.