fyllde kannan med spenvarm mjölk och kanske lite råmjölk till kalvdans.
Själva hade vi får, den trygga,
lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga
systern Ronja.
Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde vi gå in i deras lilla
hus, där det doftade varmt och mjukt. De skorrade välkomnande, reste sig, buffade med nosen och
delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag
på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig
svara fel, alltid vara bättre än man var dagen innan.
På våren tiotalet lamm som lekte med hönsflocken och var rädda för bikuporna.
Jag minns det varma stilla ljudet av får som idisslar, den varma doften av välbrunnen dynga och höet som killade när det letat sig in under skjortan. Det var en del av den livskvalitet som vi valde när vi lämnade det urbana, och aningen konstlade, livet som vi aldrig riktigt fann oss i.