 |
| Bilden är inte aktuell... |
Miljöpartiets val är inte lätt. Sitta kvar i regeringen eller lämna. Förstår att valet är svårt, det kan finnas informella uppgörelser i sakfrågor mellan Löfven och språkrören som bara de känner till. Lojaliteten mellan statsministern och språkrören som personer tycks betydligt större än mellan statsministern och Miljöpartiet...
Miljöpartiets partiledning har investerat oerhört mycket i regeringsmedverkan - så pass mycket att man under många år suddat ut MP:s identitet. Språkrör har i första, andra och tredje hand varit språkrör för den löfvenska regeringen. Det finns flera generationer, och mängder med invandrande, som inte har en susning om vad MP anser om militär upprustning, fördelningspolitik, arbetslinjen eller ens om den ekonomiska politiken och tillväxtmantrat.
Miljö- och klimatfrågan dominerades längre av partiet, opinionen var tydlig: MP var överlägset bäst på miljö och klimat. Också detta har svängt. Otydligheten har varit groteskt stor. Som exempel kan nämnas hur man marknadsförde "klimatlagen" som en garant för att "alla kommande regeringar måste ta klimatfrågan på allvar" - det vill säga även en moderatledd regering med SD-stöd... Det är ju inte sant, men partiledningen ville förstärka sin egen framgång. Det blev så överdrivet att man retoriskt bäddade för sin egen onödighet i klimatfrågan. Bisarr strategi!
Partiet upplevs tyvärr till stor del som identitetslöst, låter och känns som de andra, uppträder som de andra, har lagt sig till med samma politiska floskler, det mesta som stuckit ut är indraget. Skulle partiet nuvarande ledning driva en ideologiskt tydlig grön linje om partiet lämnade regeringen?
Knappast, och skulle språkrören göra det så skulle de ske utan trovärdighet eftersom de anklagat de som försökt just det för att vara "plakatpolitiker". De finns till och med de som känt sig utmobbade. Själv har jag samlat på mig en hel drös invektiv från ledande partister för att jag pläderat för sådant som jag pläderade för som språkrör under 11 år. Jag trodde nämligen på det jag sa och på det som allt mer utmejslades som grön ideologi: rättfärdig fördelning, delaktig demokrati, fredspolitik, medborgarperspektiv och krav på att balans mellan globalisering och självtillit. Och att system som är beroende av evig ekonomisk tillväxt är såväl sårbara – vilket inte minst Coronakrisen visar - som omöjliga i längden.
Lämnar MP regeringen - om nu så skulle bli fallet trots att grundlagen sedan några år tillbaka ger utrymme för statsråd att markera avvikande mening, vilket inte ens statsråden själva tycks känna till - så borde rimligen följden bli en extrakongress där nya språkrör och ny partiledning väljs för att nytändning skall ske. Frågan är om det finns kraft i partiet att genomföra något sådant.
Partiledningen har, det skall sägas, haft stöd av många medlemmar som ideligen tryckt på gilla för allt språkrören sagt och gjort, goda beslut såväl som förnedrande kompromisser. Det har uppfattats som lojalitet. Men ett parti är något större än en partiledning, det är en samling värderingar och idéer. De visioner som partiets ledning under mer än tio år förvarat i källaren borde plockas upp i ljuset. En del väljare kommer att bli förbannade, men andra kommer att känna politisk lust. Politik handlar inte bara om det ofta fyrkantiga demokratiska hantverket med beslutsfattande och kompromisser utan också om att få hjärtan att brinna. Ska det gröna partiet lyckas med det krävs omstart. Ingen skulle bli gladare än jag om så blev fallet.