VAD SKA VI MED SAMHÄLLET TILL?

lördag 13 april 2019

Mer "jaha?" än "aha!" stoppar PV?

Partiet Vändpunkt behandlas inte speciellt respektfullt av medierna inför EU-valet. I utfrågningar, debatter och valkompasser - som nu påbörjats - existerar de nästan inte alls. Det är inte lätt att som nytt parti få plats. Inte lätt att bli tagen på allvar, hur allvarligt det än är menat.

Partiet har några välkända ansikten, som haft mediernas öron. Jag är dock övertygad om att den strategi partiet tycks ha antagit som sin - jag kan ha fel förstås - är ett misstag av stora mått. Avstampen med DN-debattartikeln för några månader sedan var över hövan försiktig och tycktes - i vart fall som jag läste den - på intet sätt sticka ut och mana till den fredliga kulturrevolution som jag anar att flera av partiets medlemmar egentligen står för. Det blev mer ett "jaha?" än ett "aha!". Mer av "låter ganska likt alla andra" än av "wow, något nytt!"

Mitt hjärta började i vart fall inte brinna av politisk lust, vilket förvånade mig eftersom flera av de jag känner inom PV vanligen lyckas med det. Inte minst de som tidigare var MP-ledamöter i riksdagen. 

Inte fick PV det lättare av att Miljöpartiets företrädare yrvaket och "för-att-mota-PV-i-grind" som i ett pärlband (falska eller äkta pärlor må man tvista om) plötsligt gjorde utspel på samma tema och ibland i samma sakfrågor som det nya partiet just pläderat för.

När Alice Bah Kunke, som toppar MP:s EU-listan, dessutom plötsligt, efter sina år som statsråd och ivrig försvarare av det som varit, torgför att hon nu minsann ska bli både radikal och utmanande lär medlemmar i PV uppleva det som total falskhet. I vart fall hade jag känt så.

Visst vore det oerhört intressant att höra Valter Mutt - som står två på PV:s lista inför EU-valet - debattera globalisering och utrikes- och säkerhetspolitik med övriga partiers företrädare. Och visst vore det intressant att lära känna ettan på listan - Kitty Ehn - i en tillväxtdebatt med de andra partiernas företrädare.

Nog skulle både Valter och Kitty tillföra dimensioner som svensk politisk debatt saknar idag. Om man skulle ta ut svängarna. Partiets elva fina, men lågmälda, punkter finns här inför EU-valet.

Kanske förminskade partiet sig själv redan i själva avstampen, i den där DN-artikeln. Gjorde sig själva ointressanta och onödigt osynliga. Eller?

Synd för den politiska debattens skull. Det behövs ju någon som utifrån solidarisk grund högt och tydligt opponerar mot arbetslinje, tillväxtnaivism, krigsretorik och globaliseringens avarter som steg för steg hackar i sig det vi kallar demokrati. PV lanserar sig dock inte som ett parti på grön ideologisk grund, men det kan man ju knappast säga att MP heller gör idag när dess ledning talat i termer av grön liberalism, vilket är lika konstigt i mina öron som om man skulle tala om grön socialism.

Begreppet "grön" har reducerats till en fråga om natur, miljö och klimat vilket aldrig var meningen när partiet bildades. Partiets rötter fanns i antiauktoritära tankegångar som burits av sådana som Peter Kropotkin, anticentralistiska tankar som burits av E F Schumacher, väven av miljö-fred-kvinnors rättigheter som bars av Elin Wägner. Tankarna bottnade, som jag uppfattade det, franska revolutionens idéer men som frihet för människor, syskonskap i ekonomin och absolut jämlikhet i rättsystemet.