Inget Nobelpris i litteratur i år. När förstås Ngũgĩ wa Thiong'o skulle fått det.
Typiskt att en västerländsk kulturprofil skulle lägga hinder i vägen. Europeisk kulturimperialism har ju legat som hinder för mycket. Också för att förminska kulturer i Kenya. Vilket inte minst Ngũgĩ wa Thiong'o skrivit om.
Själv valde han bort att skriva på engelska. Så han började skriva på sitt hemspråk. Språket är ju mer än en behållare där ord, bilder och idéer kan hällas ner. Som författaren påpekat: språket talar till oss.
Att Ngũgĩ wa Thiong'o är en lysande författare är det ingen tvekan om. Sedan många år tillbaka har han funnits på listan över presumtiva nobelpristagare.
En favorit är Floden mellan bergen. En berättelse utan åtbörder och drag av svulstighet - vilket jag uppenbarligen annars är lite förtjust i eftersom andra favoritet är Yasar Kemal och Mo Yan. De är emellanåt duktigt svulstiga.
Floden mellan bergen är en berättelse om berättelsernas och riternas makt, vilket vi kan fundera en del över i vår tid där vi själva är del av berättelser och riter utan att vara speciellt medvetna om det.
Kenya. 1920-talet. Det är platsen och tiden det handlar om. Mellan två åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på åsarna förr, redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen. Som gjort för kolonialmakten att spela ut. Och det gör man. Vem skall träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikuru-folket bemöta detta, vad kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora sin identitet?
Omskärelse för att bli riktig kvinna och man, kan riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär, måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet? Boken har flera decennier på nacken, men är nog så aktuell idag...
Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att sprida kunskap genom bygge av allt fler skolor, fria från missionärernas allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav. Förälskad i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje ståndpunkt bara kan leda till en sak.
Det är som om Ngũgĩ wa Thiong'o vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen som invaderas. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.
Floden mellan bergen läste jag första gången den första kvällen när jag flyttat från den splitternya bostaden i Sollentuna Centrum till den omoderna lilla kåken med utedass och brunn på gården i Kåsta utanför Vingåker. Det blåste i träden och knarrade i huset som om det försökte vänja sig med sin urbana inflyttade utböling. Floden som rann mellan världarna i boken var förvisso större än floden som rann mellan den utflyttade stockholmaren och ägarna av den lantliga miljön men nog fanns likheter också... om än i fredligare och med fler lättövervunna vadställen.
Djävulen på korset är också den en bok som bör läsas. Och fundera över. Jag tar mig friheten att lite fritt och omformat citera ett stycke.
Typiskt att en västerländsk kulturprofil skulle lägga hinder i vägen. Europeisk kulturimperialism har ju legat som hinder för mycket. Också för att förminska kulturer i Kenya. Vilket inte minst Ngũgĩ wa Thiong'o skrivit om.
Själv valde han bort att skriva på engelska. Så han började skriva på sitt hemspråk. Språket är ju mer än en behållare där ord, bilder och idéer kan hällas ner. Som författaren påpekat: språket talar till oss.
Att Ngũgĩ wa Thiong'o är en lysande författare är det ingen tvekan om. Sedan många år tillbaka har han funnits på listan över presumtiva nobelpristagare.
En favorit är Floden mellan bergen. En berättelse utan åtbörder och drag av svulstighet - vilket jag uppenbarligen annars är lite förtjust i eftersom andra favoritet är Yasar Kemal och Mo Yan. De är emellanåt duktigt svulstiga.
Floden mellan bergen är en berättelse om berättelsernas och riternas makt, vilket vi kan fundera en del över i vår tid där vi själva är del av berättelser och riter utan att vara speciellt medvetna om det.
Kenya. 1920-talet. Det är platsen och tiden det handlar om. Mellan två åsar rinner en flod. Nog har det funnits konflikter mellan byarna på åsarna förr, redan deras skapelsemyt innehåller en dualistisk urscen. Som gjort för kolonialmakten att spela ut. Och det gör man. Vem skall träda fram som den store ledaren i en tid när de vita gör allt större anspråk på land och beslutsrätt? Hur ska gikuru-folket bemöta detta, vad kan man ta till sig av de vita männens kunskap och magi utan att förlora sin identitet?
Omskärelse för att bli riktig kvinna och man, kan riter reduceras och till vilket pris i så fall? Kan man utrota könsstympning utan att förstå den djupare mening som riten innebär, måste man inte ersätta riter med andra riter som ger identitet? Boken har flera decennier på nacken, men är nog så aktuell idag...
Huvudpersonen Waiyakis söker en tredje väg, är uppslukad av idén om att sprida kunskap genom bygge av allt fler skolor, fria från missionärernas allt strängare krav. Han bär på en historia som ställer krav. Förälskad i en kvinna från den andra åsen, dotter till en far som gjort de vita missionärernas budskap till sitt. Kamp om makt, där en tredje ståndpunkt bara kan leda till en sak.
Det är som om Ngũgĩ wa Thiong'o vill spara på orden, inte vill ta läsarens tid i anspråk med onödiga ord och meningar och stycken. Men så återkommer han gång efter annan till kärnan. Kolonialism och missionerande utan vare sig hänsyn eller förståelse för den historia som ligger till grund för de samhällen som invaderas. Så skapas konflikter där tidigare fred funnits.
Floden mellan bergen läste jag första gången den första kvällen när jag flyttat från den splitternya bostaden i Sollentuna Centrum till den omoderna lilla kåken med utedass och brunn på gården i Kåsta utanför Vingåker. Det blåste i träden och knarrade i huset som om det försökte vänja sig med sin urbana inflyttade utböling. Floden som rann mellan världarna i boken var förvisso större än floden som rann mellan den utflyttade stockholmaren och ägarna av den lantliga miljön men nog fanns likheter också... om än i fredligare och med fler lättövervunna vadställen.
Djävulen på korset är också den en bok som bör läsas. Och fundera över. Jag tar mig friheten att lite fritt och omformat citera ett stycke.
En bonde
bar en jätte på sin rygg..
Jätten hade kört in
sina väldiga naglar
i bondens nacke och axlar.
Bonden var tvungen
att gå ut på fälten
för att skaffa mat.
Och gå till dalen
för att hämta vatten.
Och till skogen
för att hämta ved.
Och det var han
som lagade maten.
Jättens enda uppgift
var att äta
och snarka i sömnen
på bondens rygg.
Ju mer bonden
magrade
och blev tung om hjärtat,
desto mer växte jätten
såväl kroppsligen
som i hjärtat,
medan han sjöng hymner
som uppmanade bonden
att ha tålamod
ty han skulle få vila
i himlen.
En dag
gick bonden
till en spåman.
Spåmannen tolkade hans bekymmer.
Spåmannen sa till bonden:
Koka olja och häll på jättens naglar
när denne sitter på din rygg
och snarkar efter maten.
Men bonden sa:
Tänk om jag bränner mig,
både på ryggen och axlarna?
Spåmannen svarade:
Det goda uppstår inte utan pina.
Bonden tog rådet till sig.
Bonden räddades från dödens grepp.