 |
| Klicka på bilden om du vill läsa artikeln direkt från DN. |
Det känns magstarkt att prominenta socialdemokrater försöker sätta
demokratistämpel på sig själva genom att angripa moderaterna. I själva
verket sitter båda partierna i samma båt. De är överens om en politik
som innebär en stegvis slakt av demokratin. Socialdemokratins dubbelspel
har möjliggjort den utveckling som låter folkstyret underställas det
internationella kapitalet. Det skriver miljöpartiets språkrör Birger
Schlaug tillsammans med riksdagsledamoten Annika Nordgren.
Ingvar Carlsson, Carl Tham och Margot Wallström går på DN Debatt till angrepp på moderaterna för att dessa hotar demokratin. Angreppet är väl motiverat. Frågan är däremot om socialdemokraterna är trovärdiga i sin kritik. Samtidigt som de sätter ljuset på moderaterna agerar de nämligen själva i samma anda bakom strålkastarna.
Socialdemokraterna ger i praktisk politik uttryck för det de anklagar moderaterna för; nämligen att demokrati är detsamma som frihet för kapital, frihet för transnationella företag och frihet för investerare att gå på tillväxtjakt utan hänsyn till ekologiska, sociala, kulturella eller demokratiska värden.
Det är uppenbart att socialdemokraternas ledning har anammat ekonomismen som sin nya övergripande ideologi.
Därmed har den i de avgörande struktur- och systemfrågorna gjort samma vägval som moderaterna.
Klyftan i svensk politik går således inte mellan moderater och socialdemokrater - rågången finns i dag mellan socialdemokraterna samt moderaterna (inklusive deras stödpartier) å ena sidan och den moderna gröna rörelsen å den andra.
Ideologiskt handlar det hårdraget om ett vägval mellan ekonomistisk fundamentalism och överlevnad för det vi lärt känna som demokrati.
De senaste decennierna har vi sett hur pusselbit efter pusselbit lagts för att nå fram till den helhet som är på väg att låta demokratin underställas ekonomismens mål och globaliseringens regelverk.
Socialdemokratins dubbelspel har möjliggjort detta - partiet har nämligen utnyttjat sin gamla trovärdighet vad gäller demokrati och folkstyre, vunnen från arbetarrörelsens barndom och framväxt, för att skapa legitimitet åt en utveckling som innebär att demokratin, steg för steg, slaktas. Låt oss redovisa sju pusselbitar.
1. Minerallagen. 1989 slog en stor majoritet av riksdagen - miljöpartiet reserverade sig å det kraftigaste - fast att internationella företag ska ha rätt att muta in landet för att leta efter mineral. Varken markägare, kommuner eller stat fick vetorätt (vilket miljöpartiet krävde) för att förhindra intrång och mineralletning. Ingen skatt eller ersättning betalas för uttaget av en ändlig naturresurs.
I dag är stora områden av Sverige inmutade av internationella företag. Just nu är Österlen och Småland mest utsatta för kränkningen som bland annat innebär att ett kanadensiskt företag går in på andras mark - man får gå ända in till huskroppen på sommarstugor! - för att provgräva. De folkvalda, och därmed de människor som bor i vårt land, är fullständigt bortkopplade i globaliseringens namn!
2. Avreglering av valutamarknaden. På temat "frihet för kaptital" släpptes reglerna för valutahandel och därmed för en skenande spekulation där kapitalet gavs rätten att gå på tillväxtjakt utan hänsyn till nationernas och människornas önskemål om långsiktig och robust ekonomi. Ungefär 90 procent av de pengar som rör sig över gränserna har i dag ingen som helst koppling till varor eller tjänster, utan är ren spekulation.
Makten har flyttats till marknaden. Men marknaden har inte tagit makten, den har fått makten av politiker - socialdemokrater och moderater - som famlat efter ideologiska rättesnören nu när både konservatism och socialism verkar döda. De fann, och förenades i, ekonomismen.
3. Riksbankens ställning. Riksbanken har nu frikopplats från den politiska makten. Det är steg två på väg till EMU. Genom att överföra stora delar av den ekonomiska politiken till en skara tjänstemän, vars uppgift är inflationsbekämpning oavsett politisk viljeinriktning vad gäller miljöskuld och arbetstillfällen, har man tagit ifrån alla dem som bor i vårt land rätten att själva välja framtid.
Det politiska valet blir alltmer en fråga om vem som ska administrera en redan given politik. Detta måste brytas, det är ett förakt för demokratins grundläggande väsen!
4. Bolagiseringen. Politiska direktiv till statliga bolag och pensionsfonder lyser med sin frånvaro. Socialdemokrater och moderater går hand i hand för att reducera målen för både bolag och pensionsfonder till en fråga om förräntning av pengar.
Etik, miljömål, socialt ansvar och krav på att investeringar ska vara bra långsiktigt för dem som bor i vårt land - allt är bortblåst och politiken, det som rymmer mer än förräntning av pengar, existerar knappast alls. Reduktion av värden till en fråga om kortsiktiga vinster är själva kärnan i den ekonomism som socialdemokrater och moderater i realiteten enats om.
5. Miljöforskningen. Den statliga miljöforskningen, som kan ge garanti för långsiktighet, läggs ner och förs över till Mistra, en stiftelse som underställs helt andra mål och som görs beroende av börsvärde och marknadsanpassning; därmed ges mer makt åt multinationella intressen. Socialdemokraterna och moderaterna går hand i hand.
6. Fundamentalistisk frihandel. I EU:s inre marknad är grundprincipen att fri rörlighet för varor ska gälla. Därmed kan enskilda länder inte gå före och ställa högre krav oavsett om en stor folkmajoritet i ett fritt val gett uttryck för att så borde vara fallet.
Såväl moderater som socialdemokrater har anammat linjen att demokratiskt fattade beslut om miljökrav bör underställas globaliseringens tes om de transnationella företagens rätt att sälja oavsett människors vilja. Vi ser nu hur demokratiskt fattade beslut om kemikalier som är förbjudna i landet är på väg att rivas upp som en eftergift åt den multinationella kemikalieindustrin.
7. MAI-avtalet. Den 29 april avser den socialdemokratiska regeringen att skriva under ett multinationellt investeringsavtal - Multilateral Agreement on Investment (MAI) - som kan likställas med "Den globala ekonomins grundlag".
Avtalet går ut på att reglera regeringarnas, de folkvaldas, möjligheter att utöva demokrati - nationella lagar och avtal ska inte få hindra kapitalstarka, multinationella investerare. Man ska helt enkelt befria det internationella kapitalet från ländernas regler och lagar. Avtalet ska bli juridiskt bindande och ska upprätthållas av en sorts ekonomisk internationell världsdomstol som har rätt att döma hela nationer till skadestånd om de bryter mot de nya reglerna, som ska ge internationella företag världsomfattande rättigheter.
Länder som skärper miljölagar, sociala lagar, arbetsrätt eller till och med inför miljöskatter ska kunna fällas. Regeringen vill inte ha debatt, inte underställa avtalet riksdagens granskning, inte invänta valet av rädsla för en debatt i valrörelsen.
Den ena pusselbiten efter den andra har lagts. De pusselbitar som nu ligger bildar ett enhetligt mönster - demokrati och folkstyre monteras ned; ekonomism och globalisering tar över.
Strategin för genomförandet lades redan i början av 70-talet av Bilderberggruppen och Trilaterala kommissionen (en elitorganisation för amerikanska, västeuropeiska och japanska företrädare för monetära intressen: transnationella företag, finansiärer och deras uppbackare i medievärlden).
Kommissionens arbete har redan från början varit inriktat på att forma handlandet hos regeringar och andra grupper som formellt fattar beslut eller formellt ansvarar för beslutsunderlagen. Deras mål har varit mycket tydligt: slå sönder fragmenteringen. Med "fragmentering" menar man det vanliga medborgare vanligen kallar demokrati. Den socialdemokratiska ledningen har anammat budskapet i den vilsna tid som slutet av 1900-talet utgör.
Det är därför vägvalet i svensk politik inte längre står mellan socialdemokrater och moderater. De är överens om de strukturer och system som innebär en stegvis slakt av demokratin. De har gemensamt anammat ekonomismen som sin ideologi och globaliseringen som sitt mål.
Utifrån detta perspektiv känns det synnerligen magstarkt att prominenta socialdemokrater försöker sätta demokratistämpel på sig själva genom att angripa moderaterna. De sitter i samma båt och slåss om vem som ska ta rodret, men styr åt samma håll.
BIRGER SCHLAUG
ANNIKA NORDGREN
DN DEBATT 21/3 1998