Den så kallade Alliansen föreslog en talman. Sossarna en. Jaha. Sverigedemokraterna föredrog de borgerligas. Jaha. Andreas Norlén utgör ingen skam. Verkligen inte. Han må vara moderat, men synes mig bli en god talman. Opersonlig, uttryckslös, korrekt, juristig, sökande kompromisser.
Har C och L svikit något för att SD röstar på deras kandidat till talman? Det menar några vars åsikter jag vanligen gillar. Men den här gången delar jag inte deras upprördhet.
Att Sverigedemokraterna röstar på en moderat talman är inte konstigare än att miljöpartister väljer att istället för en Sverigedemokrat rösta på en vänsterpartist som andra vice talman. Politik är politik. Oskrivna regler, vanor, praxis, föreställningar må prövas och ifrågasättas. Så gjorde MP ofta när vi var nya i riksdagen.
För övrigt anser jag att sittande statsminister alltid skall avgå efter ett val - för att eventuellt söka nytt förtroende genom röstning i riksdagen. Det är ett otyg att sitta kvar.
Och så till ett delikat dilemma: om man vill att 100X skall införas och SD vill att 98X skall införas, skall man då hellre strunta i att X överhuvudtaget införs även om man skulle kunna kompromissa så att 99X införs?
Säg att X skulle vara "sänkt normalarbetstid", och de rödgröna skulle kräva 30-timmars arbetsvecka och SD 38 timmar (men absolut inte 30). Skulle MP då inte ens vilja förhandla med SD för att få igenom 35 timmars arbetsvecka? Eller om man skulle nå majoritet för införande av friår med stöd av SD, skulle man då dra tillbaka förslaget??
Att vägra ha att göra med den man avskyr eller få igenom en ideologisk hjärtefråga med hjälp av den man avskyr. Beror motståndet på att man är så harig att man inte vet var gränsen går för ens eget kompromissande? Att man känner att man kan bli förförd att gå för långt, att man misstänker att man saknar ryggrad? Är det inte möjligt att redan innan man förhandlar bestämmer sig för var gränserna går, att vissa gränser överträder man inte? Jag har inga absoluta svar.
Själv hävdade jag som språkrör i några intervjuer att jag skulle kunna gör upp med djävulen själv om det behövdes för att t ex avveckla kärnkraften eller sänka den lagstadgade normalarbetstiden. Då fanns inte - ursäkta uttrycket - djävulen i riksdagen. Kunde inte drömma om att ett parti med SD:s rötter skulle komma in.
Innan MP började budgetsamarbeta (1998) med S och V tog såväl partistyrelse som riksdagsgrupp beslut om absoluta gränser för kompromisser, utifrån vissa principer - det var jag som föreslog dem för jag var orolig för vad det sluttande planets logik skulle kunna medföra för ens tänkande. Principerna hölls inte, argumentet "ja, men det dåliga blir lite mindre dåligt om vi ställer upp på det här än om vi inte gör det" började användas.
Och så satte man sig på det sluttande planet av pur iver att få vara med. Så, visst, finns risker.
År 2000 avgick jag som rör (hade suttit så länge man får inom MP) men redan innan dess hade jag hamnat i minoritet i riksdagsgruppen vad gäller gränsdragningar. Inför valet 2002 låg partiet under två procent i en del mätningar. "Samarbetsdugligheten" hade säkert gjort sitt till, missade opinionsstrider hade nog gjort sitt, harmlösheten hade nog gjort sitt. Ett grönt systemkritiskt parti skall inte vara harmlöst. Man måste veta var gränserna går, vara trygg i sina värderingar, då kan man kompromissa med fan själv. Eller kan man inte det? Innebär det så mycket legitimering av den man ogillar att det blir kontraproduktivt? Men om den man inte vill legitimera redan legitimerats genom att få en miljon röster?
För övrigt var det skönt att Björn Söder inte längre är vice talman.
