 |
| Finns bland annat här och här. |
Det behövs en progressiv kraft, baserad på “vänsteraktiva, gröna och feminister”. Det är budskapet i Joakim Löfs bok som följaktligen fått namnet “Behovet av en ny progressiv kraft”.
Väl så. Det är inte någon retoriskt flammande uppmaning, snarare en ganska tillbakalutad analys i smått akademisk språkdräkt. Författaren är filosof med magisterexamen. Vill nog snarare att vi skall tänka själva än bli förförda.
Progressiva krafter växer titt som tätt, dör ut när aktivister tröttnar. De dör ut fortare än förr…Attac är bara ett av alla exempel. Tidsandan kräver snabba ryck, snabb behovstillfredsställelse. Någon sa - jo, det var jag - att många av samtidens unga aktivister mer är gäster i olika sammanhang. Tålamodet är inte stort. Det är med den bakgrunden jag läser boken.
Joakim Löf har ett förflutet i Miljöpartiet. Det partiet hade inte funnits utan tålamod - än mindre kommit tillbaka efter att 1991 åkt ur riksdagen.
Författaren lockas av spanska Podemos framgångar. Kan något liknande ske i Sverige? Det är en av trådarna i Joakims bok. Väl medveten om såväl organisatoriska som historiska skillnader mellan Sverige och Spanien väver han sin analys.
Populismen då? Bygger inte Podemos på populism? Klyftorna mellan folket och makten är ju en livligt utnyttjad del i deras retorik. De hamnar därmed på en annan skala än höger-vänster.
I Sverige känns berättelsen igen från De grönas ungdom, även här var konflikten mellan makten och dess undersåtar en av de bärande linjerna för såväl idébygge som organisatoriskt bygge. Vad gäller idébygget har också Sverigedemokraterna retoriskt byggt på konfrontation mellan etablissemanget och "vanligt folk".
För den som varit med ett tag klämtar igenkänningens klocka när Joakim plockar upp Hannah Arendt från glömskans hav. Hennes tankar kring deltagande demokrati, gräsrotsdemokrati och kritik av “arbetets dominans i konsumtionssamhället" är värda att återknyta till. Att lyfta upp Arendt passar förstås som hand i handske om man kritiskt skall analysera Miljöpartiets utveckling från gräsrotsrörelse - med deltagande interndemokrati som ett ideologiskt basfundament - till ett toppstyrt maktparti. Sådant som vi gröna tidigare kallade “partiledardiktatur”.
Tillbaka till författarens intresse för Podemos. Hur skulle en svensk variant kunna byggas? Joakim skriver:
“För svensk del skulle det innebära att en ny plattform skulle behöva skapas för att samla personer från vänstern, mer systemkritiska gröna, feminister, men också aktivister från fredsrörelsen, de som protesterar mot nedläggningar av sjukvården och vinster i välfärden, flyktingrörelsen, antirasister och folk som är kritiska mot finanseliten”.
Om detta kan man ha sina dubier. Förstås. Djävulen sitter i detaljerna, personer med starka åsikter har ofta käpphästar som visar sig vara omöjliga att förena i ett gemensamt stall. Det är lättare att hitta gemensam uppfattning om det man kritiserar än att enas om något att driva. Hyperdemokrati, med ständiga, medlemsomröstningar och eviga diskussioner, har haft förmåga att successivt utesluta alltfler som helt enkelt inte orkar - eller känner att tiden kan användas på bättre sätt. Den deltagande demokratins dilemma. Deltagande demokrati kan vara engagerande, men också dödande. Jag uppfattar som om det sistnämnda drabbade de som engagerade sig i det som fick namnet Gröna Partiet. Men, visst, det finns andra modeller för en mer delaktig demokratisk process än de som tar strypgrepp på de engagerade
Avslutningsvis går Joakim - också detta förtjänstfullt - igenom situationen, som han ser den, i Vänsterpartier, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ. Kan dessa utgöra en gemensam plattform för en sorts allians, som skall utmana rådande ordning? Bli ett motalternativ till SD som alltför många fått för sig är den enda starka motmakten idag. Jag anar att Joakim och jag har en gemensam syn där, det är dessa tre partier - om man nu skall bygga på något befintligt - som borde ta ett gemensamt ansvar för att bygga en motmakt, en vision som om både människan och planeten betyder något mer än att vara verktyg för ekonomismen världsbild...
Författaren fanns med på Jäderbrukskonferensen i januari 2017. En konferens där frustrerade miljöpartister, och före detta medlemmar, träffades för att samtala om möjligheter till en grön omstart. Bland deltagarna fanns Carl Schlyter, som var en av talarna, Valter Mutt och Annika Lillemets liksom andra i och kring nätverket Grön Omstart. Jag var en av talarna - sa så här. Närvaron avslöjar väl att jag har åsikter som, när de inte omfattas av författarens, åtminstone tangerar den
Mer om bokrelease i Stockholm den 28 augusti här.