36 procent anser att SD har bästa invandringspolitiken, meddelar SVT idag. Upp med 9 procent på två månader. Och inte minst S och M vrider upp retoriken för att följa med SD. På några få år har allt fler kovänt. Vad hände?
Om vi tittar tillbaka på hur politiska partier - och opinionen - svängt i frågan om människor på flykt så tror jag att en händelse den 9 oktober 2015 kan komma att uppfattas som vägdelare för hela flyktingdebatten. Ett socialdemokratiskt kommunalråd i Årjäng (Daniel Schützer) meddelade i panik och frustration att statsrådet och partikamraten Morgan Johansson var så dum "att klockan stannar och blommorna vissnar".
Anledningen till utbrottet var att statsrådet sagt att man får bygga nya skolor om de gamla inte räcker till nu när allt fler barn på flykt skall få undervisning. Kommunalrådet skrev på Facbook: "Det är för i helvete inte plank och tegelsten det är brist på utan lärare!!!!!"
Det var just detta - inte att kostnaderna akut blir högre än budgeterat eller att det finns brist på vilja eller att Åkesson värderingar skulle trängt undan empatin - som började få många, som arbetade konkret med så god vilja för att göra situationen så bra som möjligt, inte längre orkade och samtalen vid köksborden förändrades.
Det stora problemet för vårt samhälle är att de system vi har - och de värderingar vi haft om allas rätt till skola, sjukvård, rimligt boende - helt enkelt inte riktigt klarade en så snabb befolkningsökning som nu blev fallet. Verkligheten, där såväl frivilliga som anställda gjorde ett fantastiskt arbete, blev liksom överfylld för ett land som, till skillnad från flera andra länder, har välfärdssystem av en art som kräver såväl långsiktig planering, byråkratisk “ordning och reda” - och som har jämförelsevis mycket höga kvalitativa värden.
Lärare vars klasser växte snabbt, sjukvårds- och omsorgspersonal som helt enkelt inte hann med, socialsekreterare som såg pappershögar som vecka efter vecka växte oavsett hur de än jobbade, frivilliga vars ork sinade, asylmottagare som började känna panik, ansvariga som fick allt svårare att sova på nätterna, alla som kände att de inte räcker till.
Och bostäder? Tja, vi tillhör de i världen som har störst bostadsyta per person, en del av de som uttalar sig om bostadsbristens förbannelse har själva övernattningslägenheter - och den livsstil vi har i Sverige innebär så många ensamboende att lägenheter som “normalt” skulle rymma både två och tre personer nu rymmer bara en. Och detta vill vi förstås inte ändra på. Detta skall läggas till att frivilligas ork sinade, asylmottare började känna panik och allt fler kände att de inte räckte till.
Precis så som det blir när krigets effekter inte bara når våra teveapparater, utan står vid dörren. Då kommer till slut utbrotten. Som i Årjäng. Det rinner över. Jag har sett det på nära håll. Goda människor som inte orkar, som har dåligt samvete för att de så väl vet att den som flytt har all anledning att orka ännu mindre. De orkade lite till för att stå upp mot Åkesson och Söder vars retorik bottnar i något de inte alls kan dela.
Åsikten att det inte går längre började slå rot. Som i Årjäng. Känslan av att Sverige gjort mer än andra länder ledde inte bara till stolthet utan också till viss uppgivenhet. Relativt små strömmar - av alla de som flyr - uppfattades som enorma. I vår lilla värld, här i Sverige, var de enorma. För vi är inte vana. Jag är övertygad om att statsråd började känna ångest. Jag vet att det fanns statsråd som ville så mycket, som såg individer i kollektivet. Som inte såg strömmar av flyktingar, utan människor av kött och blod. Som såg varje ensamkommande barn, som såg sina egna barn i samma situation, som begrep att de själva dragit en vinstlott som lika gärna hade kunnat vara en nitlott.
Här, just här, mitt i alla goda människors vardag, alla välvilliga människors känsla av kaos, kan något brista, skrev jag på min blogg den där dagen i oktober 2015. Som för vardagens politiker i Årjäng. Teorier, som tar tid att genomföra, krockar med verklighet som inte har den tiden.
Våra välordnade system, anpassade för fred och hög standard, mötte en verklighet som är vardag för de som känt sig tvingade att fly i hopp om en dräglig framtid.
Så här skrev jag: “Så låt oss fundera över vad vi gör när vi når det som allt fler kommer att uppfattas som vägs ände. Därifrån finns många stigar. Det finns förskräckliga stigar som leder ut i bruna träsk. Det finns bra stigar. Den allra vackraste stigen kanske inte självklart - även om möjligheten finns - leder till en plats där humanismen får näring, den kanske istället leder till en plats där empatin dör, till de bruna träsken trots att vägskylten lovade något annat. Det är väl detta som är några av de akuta - filosofiska såväl som sakpolitiska - frågor som de ledande politikerna analyserar. Antar jag.”
Jag tycker det var ganska bra skrivet. För vi vet genom historien att empatin är skörare än vi så gärna vill tro, att den utmanas när vi känner att vi inte längre har kontroll. Det är den funderingen mogna beslutsfattare, som vill väl, måste grunna på.
Människor på flykt tycks orka det ofattbara. Människor i välstånd, hur mycket orkar vi när cirklar rubbas? Själv har jag inga bra svar. Inga dåliga heller.
Hur mycket vill medborgare som sitter vid väldukat bord dela med sig? Smulorna som ramlar ner, javisst. Men därutöver? Var går gränsen för att man inte känner kontroll? Får avstå från sådant man tänkt sig? Hade vi inte varit utsatta för reklamens budskap om att vi aldrig skall vara nöjda, alltid vilja göra den längre semesterresan, alltid köpa mer, större, bättre - hade vi haft lättare att vara förnöjsamma då? Lättare att själva avstå för att göra livet drägligare för andra medlemmar i den art vi tillhör?
Och: Kanske hade system och strukturer varit mer förberedda för det som nu sker om fler hade förstått att vi - oavsett krig och fattigdom - hade att se fram emot stora folkvandringar i framtiden. Klimatförändringarna kommer ju att leda till det. Vi har ju vetat det i så många år. Kanske var det bara miljöpartister som var beredda, för många av dessa hade förstått att så många människor skulle komma att fly från områden där det inte skulle gå att leva. Vi berättade om det redan i mitten på 80-talet, vi hade presskonferenser, få kom, än färre skrev. Man ville inte veta.
Trots att vi som art är fantastiska på att uppfinna och greja så är vi också så dumma att - för att citera politikern i Årjäng - klockan ofta stannar och blommorna ofta vissnar. Det är inte plank och tegel som fattas oss - det är förmågan att tänka längre. Den togs nog bort, om den nu funnits, någonstans där kvartalsrapporter började styra världen. Kortsiktighetens förbannelse. Inom ekonomin. Inom politiken. Inom vår vardag. Eller?
Det är egentligen inte pengar som fattas - herregud, det finns mer pengar i samhället än någonsin - det är lärare, sjuksköterskor, tolkar, allt det där praktiska. Då hjälper det måttligt när statsministern lovar mer resurser till kommuner. För han kan inte lova fler lärare, fler sjuksköterskor, fler tolkar, allt det där praktiska till nästa vecka, månad eller ens år. Han kan bara lova pengar. Men pengar står inte i kateder, pengar samtalar inte med patienter, pengar skriver inte ut recept, pengar håller inte i en hand som darrar av ångest, pengar tröstar inte ett barn som inte kan sova.
Konstigt nog var det under 2015, när så många flytt för att försöka få en drägligare tillvara, första gången jag önskade att jag var kvar i politiken. Till och med önskade att jag varit något så främmande som statsråd. Trots att jag inte hade några bra svar på vad som borde göras och hur det borde göras. Det som oroade mig var att ingen annan heller hade det. Lika lite här i Sverige som i Europa och världen i övrigt. Så jag skrev på bloggen:
“Det kanske vore bra om alla inblandade började med att erkänna det. Monterade ner de retoriska rustningar man förskansat sig bakom. Slutar prata om att man har kontroll, eller att kontroll funnits bara man själv suttit vid den formella makten. Eller att lösningen hade varit att för länge sedan stänga gränsen för att bli en ö i världen.”
Min egen grundinställning är tämligen simpel: Jag har inte gjort ett dyft för att bli född i Sverige, ett land utan krig, massvält, naturkatastrofer. Jag kunde lika gärna varit född i ett land med just det. Jag drog en vinstlott. Utan egen försorg, utan egen kamp, utan eget arbete, utan egen vilja. I kollektiv måste vi alltid se individer. Människor som älskar, gråter, längtar, söker svar och vill leva goda liv. Det är klart att man kan hamna i situationer när man flyr, söker sig bort, vill ge sina barn en bättre framtid. Jag hade kunnat vara där. Det hade kunnat vara jag. Och du. Det bör vara utgångspunkt för hur vi ser på världen, tar vårt ansvar och avstår från de begär som går ut över andras behov. Det är, enligt min uppfattning, gröna värderingar. Vår stora utmaning är att säga nej till sådant vi har råd att konsumera, vår stora utmaning är att se oss själva i den andre. Svårt, för vi har alla såväl egoistiska som solidariska sidor inom oss. När vi har ett samhällsklimat, ett ekonomiskt systemtänkande, en politisk sfär som hela tiden vädjar till vår egoistiska sida är vi illa ute. Inte bara som samhälle, utan som människor.
Och så ställs vi inför det problem vi idag har: viljan att göra gott leder till att det onda vinner segrar, att krafter som lever på iden om “vi och dom” ses som lösningar på det vi inte känner att vi orkar. Det är där balansen för politiker kommer in. Det är inte lätt. Det är det inte. Men att retoriken hos vanligtvis anständiga partier går över styr leder till att de goda för att stoppa de onda själva blir ett med de sistnämnda… Det är där vi är. Och det kan gå över styr. Kristersson och Löfven bör fundera på det, retoriken börjar bli självgående, just nu tycks de sitta på ett sluttande plan vars slutpunkt är, om inte helvetet, så någon av dess förgårdar.