Före anfallet mor Syrien varnade den svenska utrikesministern för militär upptrappning och röstade ja till en resolution från USA om att fördöma användandet av kemiska vapen.
Vilket förstås var helt riktigt.
Men när denna resolution föll - Ryssland la som vanligt in sitt veto av sedvanligt bisarra skäl - lades två andra resolutioner fram med i grunden liknande syfte, denns gång från Ryssland, vilka Sverige valde att rösta emot av bisarra skäl.
I grunden är det frågan om vem som är avsändaren som avgör hur Sverige numera röstar.
Feministisk utrikespolitik är inte större än så, inte fredsengagemanget heller. Det är ynkligt i sig. Än ynkligare att gröna statsråd, varav två är språkrör, valt att bli medlöpare och nonchalerar att partiet bildats med djupa rötter i fredsrörelsen.
Den svenska regeringen valde att rösta emot resolutioner i FN:s säkerhetsråd för att inte störa det allt intimare samarbetet med Nato. För ett land, och en regering, som utmålar sig som folkrättens beskyddare och dessutom fredsmäklare framstår det som illa. Hade MP inte krypit in under Löfvens och Hultqvists uniformer hade man reagerat hårt.
Förresten, om vi ska vara petiga... Man kan tycka vad man vill om de robotanfall som USA, Storbritannien och Frankrike genomförde i Syrien, men helt uppenbart bröt de mot folkrätten. Vilket bland annat Pontus Winther på Försvarshögskolan hävdar. Trots detta röstade Sverige nej också till en resolutution med detta innehåll. Avsändaren var fel. Man borde åtminstone lagt ner sin röst, likt fyra andra länder gjorde.
En rimlig svensk ståndpunkt hade varit att hålla fast vid att den rent fysiska undersökningen av den, på rimligt goda grunder, misstänkta kemgasattacken skulle genomföras, bevisen samlas och åtgärder därefter genomföras. Inte ens Nato tycks ha fått se bevisen som USA, Frankrike och Storbritannien hävdar finns, vilket är absurt och göder misstankar snarare än tilltro. Hade WHO eller organisationen mot kemvapen slagit fast att kemvapen använts - och att Rysslands hävdande att de bilder som visats varit iscensatta var lögn - hade mycket varit vunnit, trovärdigheten ökat.
Världen tycks minst lika illa ute med ledare som Trump och Putin än vad vår gemensamma värld var under kalla krigets dagar. Sveriges bidrag till sans och måtta tycks allt mer obefintligt i takt med att krigsretoriken ökar, militära upprustningar försvaras och försvarsminister Hultqvists trygga dalmål är pä väg att förföra allt fler att delta i den retorik och de handlingar som utgör en spiral av krigshets också i vårt land.
