DEBATT
Gustav Fridolin
Peter Rådberg
Försvarsmakten föreslår till regeringen att Sverige ska satsa ännu mer på Jas-projektet och köpa 60-80 nya Jas-flygplan vars prislapp troligen hamnar mellan 30 och 50 miljarder kronor.
Försvarsmakten själva vill varken sätta en summa på projektet eller dementera hur hög kostnaden är – något som känns lite som bristande respekt mot de skattebetalare som förväntas stå för kostnaden.
Den typ av summor det gäller kan oavsett detta svårligen motiveras utifrån vad det svenska försvaret behöver. Vi har redan plöjt ner väldigt mycket pengar i flyget, de senaste decennierna har Jas-projektet slukat en oproportionerligt stor andel av försvarsbudgeten. Rent finansiellt är det en enorm kapitalförstöring om den nuvarande Jas-motorn går till skroten eftersom den endast har verkat 17 procent av sin livslängd.
Det vi nu ser är hur rationaliteten pyser ur det svenska stridsflygsprojektet likt luften i ett punkterat cykeldäck. Vid projektets början var det relativt lätt att motivera – ett neutralt Sverige under kalla kriget skulle bygga sina egna stridsflygplan. Men med stigande kostnader, kommunismens fall och uteblivna exportintäkter är Jas allt mindre angeläget. Sverige står i dag inför andra utmaningar i form av klimathot, hög arbetslöshet och en ekonomisk oro i vår omvärld.
Jas är numera ett industriprojekt, snarare än ett försvarsprojekt. Det är utifrån sin betydelse för svensk försvarsindustri som en ny satsning på Jas diskuteras, inte utifrån vad planet kan bidra med till försvaret. Men frågan är om inte 30-50 miljarder skattekronor kan göra större nytta för Sverige och den svenska industrin.
När vi pratar med industrins företrädare och nationalekonomer om vad som behöver göras för att skapa jobb och framtidstro har svaret aldrig blivit ”en ny delserie av Jas-planet”. De lyfter snarare fram hållbara transportlösningar för att bryta oljeberoendet och utbildningssatsningar för bättre matchning på arbetsmarknaden.
Regeringens eget finanspolitiska råd har pekat ut järnvägssatsningar som en av de mest effektiva satsningarna man kan göra för att råda bot på arbetslösheten. Vill man ha en järnväg att lita på så kan 50 miljarder kronor göra stor nytta. Det kan möjliggöra de första snabbtågen, de viktigaste godsstråken och utbyggd spårtrafik i städerna.
Avgörande för svensk ekonomi är vilken utbildning svenska ungdomar får med sig ut i vuxenlivet. Det är ett mer akut problem än flygindustrin. Vi lever i den absurda situationen att vi har skyhög arbetslöshet samtidigt som svenska företag har svårt att hitta arbetskraft. Alltför många unga lämnar skolan utan kompletta betyg och tillräckliga kunskaper. Det är den främsta förklaringen till att Sverige har dubbelt så hög ungdomsarbetslöshet som många jämförbara länder.
När internationella studier granskat varför studieresultaten i svensk skola sjunker har man pekat på att eleverna får allt mindre tid med sina lärare. Vi har i dag större klasser och färre som brinner för lärargärningen. 50 miljarder kronor motsvarar i runda tal lönen till 10 000 svenska lärare under tio år. Det är rimligtvis en bra satsning för jobb och framtidstro.
Vi politiker står därmed inför frågan om 30-50 miljarder skattekronor ska gå till stridsflygplan som ingen vill ha, eller till rejäla framtidssatsningar på järnväg och skola.
Allianspartierna är splittrade och Socialdemokraterna har hittills varit otydliga. Vi politiker måste se helheten och utifrån den prioritera.
Miljöpartiets svar är tydligt – vi prioriterar tåg och skola. Vad prioriterar Socialdemokraterna och allianspartierna?
Gustav Fridolin
Peter Rådberg (har lämnat riksdagen, motsatte sig värdlandavtalet med Nato när han var försvarspolitisk talesperson)