Ljuset vi inte ser

Ljuset vi inte ser, av Anthony Doerr, kände sig kanske kränkt där den låg kvar på soffbordet. Den är inte ny, snart tre år gammal. Till slut började jag läsa. Och fann att boken är ett tjockt mästerverk. Närmare sexhundra sidor. 

Som regel tillkommer tjocka böcker numera bara av en enda orsak: de är så erbarmligt lätt att skriva långt. Med gåspenna var man noga med orden. Det var man också med skrivmaskin där Tipp Ex var räddningen, sen kom ordbehandlare och texterna flödade ut och halvrisiga kriminalromaner kunde skrivas på alltför många sidor. Det som var ett gediget hantverk har på grund av teknikutvecklingen förvandlats till pratighet sida upp och sida ner. 

Ordliga mästare, som t ex Theodor Kallifatides, begriper att man skall värna om ordens värde och textens måttfullhet. Men så anser han också att man inte skall ligga i hängmattan och läsa hans böcker. Han berättade det för mig när jag intervjuade honom i Kunskapskanalens En bok, en författare. Jag hade just sagt till honom att jag ägnat en stor del av sommaren, liggande i hängmatta, läsande de böcker av honom jag inte tidigare läst. 

Han förlät mig visserligen men jag lovade att aldrig göra om det. Ett löfte jag hållit. En god roman läser jag numera alltid sittande, utan brus runtomkring, av respekt för det hantverk som skapat den goda romanen. 

Anthony Doerr tjocka roman började jag läsa lite slafsigt, men snart satt jag rak i ryggen… En spännande väv, där två människoöden, det ena som varp och det andra som inslag, har skapats som om de ville bli berättade. 

Tiden är andra världskriget. En fransk flicka, som blivit blind, upplever världen, kriget, soldaterna och rädslan genom dofter, ljud och beröring. En tysk barnhemspojke, med drömmar och förmåga att uppfylla dem som radiotekniker, upplever kriget som soldat.

Några korta ögonblick möts de under de sista dagarna av kriget efter att ha överlevt var för sig, ovetande om varandra, men ändå med trådar som förbundit dom.

Att världen inte är vacker trots att den är så vacker – det är väl det boken handlar om. Om det meningsfulla som blir meningslöst, om det meningslösa som blir meningsfullt. Om dagar som läggs till dagar, om förmågan att överleva i det som formligen reducerats till ett helvete där krigets och människans rädslor och tillkortakommanden styr. 

Anthony Doerr fick Pulitzerpriset 2015. Det är ingen garanti. Men den här gången var det ett gott val. Det är en bok som skulle bli en bra film, men å andra sidan är boken så fylld av verbala bilder att en film kan te sig onödig. Och detta trots att de två personerna aldrig tar tag i mig, det är berättelsen i sig som griper tag snarare än själva varpen och inslaget. Det är mönstret som blir så fascinerande, snarare än de trådar som bygger upp det. En film skulle förmodligen göra något annat av det, och jag vet inte om jag skulle uppskatta det. Risken är dessutom att man skulle göra ett alltför stor nummer av jakten på en sten av ohyggligt värde om någon eländig manusförfattare skulle sätta tänderna i den.

När man kommer till slutet av denna fullödiga roman kan man dra en suck av lättnad – men om det beror på att slutet inte är så lyckligt som man kanske oroat sig för eller att det är så lyckligt som den lille naive romantikern inom en vill låter jag vara osagt. Hur som helst: en lysande berättelse väl värd den flod av priser den fått.