Gustav Fridolin har meddelat att han avgår efter valet. Per Bolund uppfattas av medier som given efterträdare på samma sätt som medierna var övertygade om att Mikaela Valtersson skulle väljas. Valtersson och Bolund passar ju bäst i såväl den borgerliga som sossiga tankefiguren.
Med Bolund skulle partiet bli än mer likt de andra, framstå som byråkratiskt korrekt snarare än systemförändrande grönt. Skulle partiet åka ur riksdagen lär knappast Bolund vara aktuell vare sig som intern inspiratör, återvinnare av kärnvärden eller som grön profilerare i en valrörelse 2022 där det gäller att slå sig in. Bildar man regering med S, C och L lär det bli Bolund om han själv vill.
Carl Schlyter är en given aspirant om partiet åker ur riksdagen och väljer att återvinna sin roll som systemkritiskt alternativ som värnar Petra Kellys idé om att gröna partier skall vara antipartipartier som står för den radikala miljö- och fredsrörelsens världsbild med kritik av det ekonomiska systemet, centralisering och fundamentalistisk tillväxt- och frihandelspolitik. Carl omfattar helt enkelt merparten av det som MP bildades för att driva. Men eftersom Carl motats ut så finns risken att partiet tappar honom, vilket vore en stor förlust.
Yngre förmågor i riksdagsgruppen som den militärprofilerade Anders Schröder, den utåtriktade wannabeprofilen Lorentz Tovatt och flyktingprofilerade Rasmus Ling nämns ibland lite väl hurtfriskt som alternativ. Schröder lär ha mer kontakter med Försvarsmakten än med fredsrörelsen, Ling kritiserade gröna som engagerade sig i demonstration mot militärövningen Aurora. Tovatt gillas av en del har jag förstått men den utpräglade wannabestilen är bara för mycket för andra (med bättre omdöme kan man tycka....) Påläggskalvar - en gång i tiden hade partiet informellt provrör - som ligger i linje med den partilinje som nu drivs: närmare samarbete med Nato, ekomodernistisk syn på ekonomisk tillväxt och en politik som föga värnar rågången mellan det som varit grön ideologi och de andras.
Peter Eriksson - kommunalråd, riksdagsledamot, språkrör, EU-parlamentariker och statsråd trots att partiet bildades med ambitionen att inte ha livstidspolitiker - har säkert ingenting emot att försöka bräda mig vad gäller antalet år som språkrör. Han utgör ett erfaret kort som inte gör bort sig i medierna. En överraskningarnas man som 2002 plötsligt, samma dag som kongressen inleddes, meddelade att han och valberedningens förslag Claes Roxbergh kommit överens om att han skulle ställa upp för att kongressen därmed skulle ha större acceptans för att införa partiledarmodell istället för att ha två språkrör (partistyrelsen föreslog att språkrörsmodellen skulle skrotas och hade stöd av Per Gahrton - lyckligtvis fanns inte tillräckligt stort stöd för detta på kongressen). Samtidigt var det Peter som slog fast på DN Debatt att MP fullt och fast menar att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för miljön (att till och med Nationalencyklopedin slår fast att tillväxt mätt exponentiellt, vilket gäller ekonomisk tillväxt, är en omöjlighet i längden är inte något som ekomodernisterna tar hänsyn till...).
Doldisen Niclas Malmberg - riksdagsledamot i kulturutskottet - skulle mycket väl kunna bli vald om han trädde fram som kandidat. Lång erfarenhet av partiarbete, lågmäld med vass när det behövs, kulturpolitiker, balanserande mellan etablissemang och antietablissemang, värnande annorlundaskapet i doser som säkert känns sympatiskt för många medlemmar. Kanske den enda enande i den ovan nämnda skaran om man söker någon med den kvalitén snarare än sådana som stöter bort en av falangerna.
Jokrar finns förstås.
Gustav har offentligt deklarerat att han skall avgå efter valet. Därav ovanstående fundering om just manliga rör. Även om det knappast är troligt att Isabella blir kvar om partiet åker ur riksdagen eller ens hamnar i opposition - då väntar uppdrag i FN som är betydligt roligare för en som aldrig varit partiarbetare. FN söker en representant för havsmiljö, vilket är som hand i handske för Isabella.
PS!
Skulle också Isabella Lövin avgå finns många som anser att Alice Bah Kunke skulle kunna ta över trots att hon inte har någon som helst erfarenhet av partiarbete eller partiets historia. Ju mer statsråd hon är ju mer involverad i Natosamarbete, arbetslinje och traditionell politik blir hon förstås. Att Alice Bah Kunke skulle ta sig an uppdraget om partiet åker ur riksdagen är knappast troligt, då behöver man vara en partigängare eftersom det är allt annat än glamoröst.
Maria Ferm nämns ofta som en blivande kandidat. Som gruppledare har hon dock agerat på ett sätt som knappast är vare sig enande eller omstartande om partiet skulle åka ur riksdagen. Kritik finns också, dock i lägre doser än den som drabbar Karolina Skog, vad gäller varm kommunikationsförmåga. Annika Lillemets, som tillhör "de fyras gäng", är ett givet namn som skulle diskuteras.om partiet åker ur riksdagen och väljer att återvinna en radikal grön profil.
Om partiet behöver återvinnas efter regeringsåren finns i kretsen kring omstartsrörelsen flera goda namn. Diana Chibbani Blom är en av de mest lysande, en given stjärna på den gröna partihimlen om hon skulle vilja - eftertänksam, ideologisk, utstrålar trovärdighet. Och med fyra år utanför riksdagen ges alla möjligheter för den begåvade att komma in i uppdraget för att bli fullfjädrat kanonrör inför valet 2022.
Men som sagt, Isabella har inte sagt något om avgång till skillnad från Gustav.