"Hon skriver behagligt", läser jag. Det är jag själv som plitat ner kommentaren i mitt arbetspapper inför ett samtal med författaren till De sista tanterna.Författaren är Fatima Bremmer och samtalet skulle föras i Kunskapskanalens En bok, en författare. Samtalet blev bra och mina sympatier för författaren växte i och med att hon uppenbarligen var intresserad av Elin Wägner också..
Nu har Fatima Bremmer kommit ut med en ny bok. Denna gång om en kvinna som aldrig blev tant. Ester Blenda Nordström. Glömd av de flesta, nu med rätta - och i behaglig form - återupprättad. Banbrytande och undersökande journalist, författare, äventyrare - "otämjd med en nästan omättlig nyfikenhet på livet".
Eller dumdristig? Och utelämnande?
Det är lätt att känna skräckblandad sympati för Ester Blenda - sympatin underlättas för min del av att hon och Elin Wägner var goda vänner. De var goda vänner trots att Elins man John Landquist var ute efter Ester Blenda för egen räkning. Det var nog Evert Taube också. Och en hel radda andra män. Som Ester Blenda artigt men bestämt tycks ha hållit ifrån sig. Hennes livskamrat - så gott det nu gick på den tiden - hette Carin.
Med ödmjukhet förklarar Fatima Bremmer att det inte finns så mycket att ta av när det gäller Ester Blendas och Carins förhållande - en adrenalinstinn manlig författare hade snarare dragit på ordentligt. Brev har förmodligen kastats - homosexualitet var ju straffbart och betraktades som psykisk sjukdom.
Hur som helst: biografin över Ester Blenda Nordström är väl värd att läsa. Jag visste att hon var ett skarpt pennskaft - kvinnliga journalister kallades så - och kände till att hon ingick i den så kallade Ligan tillsammans med bland annat Elin Wägner. Men så mycket mer visste jag inte, skam att sägandes. Hon wallraffade som piga på en bondgård, levde med samer i Lappland under förhållande som en Stockholmare inte borde klara av, reste som tredjeklasspassagerare med emigranter till Amerika där hon arbetade som servitris för att sedan lifta genom landet. Till råga på allt räddade hon "hela byar från svältdöden" under finska vinterkriget. Och reste flera år med en expedition i Sibirien.
Hade hon varit man hade hon skrävlat något alldeles förfärligt... Nu tystnade hon istället. "De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris". Det priset tänker jag inte avslöja här.
Fatima Bremmer har tagit sig an sitt projekt på ett imponerade sätt, med ödmjukhet berättar hon historien om en kvinna som varit välkänd än idag om hon varit man.
Så då finns det två biografier jag kan rekommendera som helgläsning, båda Augustnominerade: Fatima Bremmers Ett jävla solsken och Johan Svedjedals Den nya dagen gryr:Karin Boyes författarliv.. (Karin Boyes dikt Visst gör det ont är för övrigt skriven till Elin Wägners 50-årsdag). Måste ni välja så skulle jag föreslå Ester Blenda.