Det finns inget värre än förnekarna. Särskilt de som klätt sig i gröna kläder. De som ger sken av att vi är på rätt väg, de som väljer och vrakar i statistiska detaljer och sedan vrider till dem. Av ett enda skäl: inte skrämma väljare, inte skapa "klimatångest", inte skapa känsla av att det system som gett oss så mycket gott nu håller på att ta stryptag på oss.
Inte så att planeten hotas. Eller ens livet på vår planet. Det som hotas är människans möjlighet att upprätthålla det vi slarvigt kallar civilisation. Är man lagt för kollektiv skuldbeläggning och kollektiv bestraffning så är det väl inte mer än rätt att vår art kommer att få lida.
I takt med att vi skadar de planetära processer, som varit grund för att just människan kunnat dominera planeten, skadar vi oss själva. På allt mindre geografiskt område - som kommer att vara beboeligt för homo sapiens - kommer den globala överklassen att trängas medan de andra kommer att försöka överleva på gravt ogästvänliga områden. Så ser det ut. De som inte får plats har bokstavligen kokats till döds eller dränkts.
Vi skapar detta alldeles själva. Av ett enda skäl: vi är fångar i ett system som domineras av kortsiktighetens förbannelse. I tron att finansiellt kapital (siffror på konton) är likvärdigt med naturkapital, realkapital (skolor, sjukhus etc) och humankapital (kunskap, bildning, empati) har vi lagar och regler som gör att aktiebolags mål är att ge avkastning, i form av siffror på konton, på insatt kapital. Tankefiguren - allt blir till det bästa för de flesta om alla strävar efter fler siffror på sina konton - är bisarr, men likt förbannat en grundbult för det som kallas kapitalism. Den sentida kapitalismen har i allt större omfattning blivit alltför kreativ för samhällets bästa, den har vulgariserats, blivit alltmer beroende av kortsiktighetens förbannelse, dess företrädare - och dess medlöpare inte minst i socialdemokratiska kläder och på senare tid också gröna clownkläder - har drivit fram globalisering där kapitalet tillåts gå på tillväxtjakt var helt det vill.
Den stora tragedin är att globaliseringen går hand i hand med att dess företrädare - blå, röda och gröna - inte begriper att det är skillnad på frihet för människor och frihet för kapital. Och att det senare, som systemen ser ut, har en dominerande målsättning: avkastning nästa nästa kvartal.
Det är ett stort misstag att måla upp global masskonsumtion av elbilar,
eller ens tankar på fossilfria processer för framställning av stål, som
lösningar på de problem vi står inför. Det är lika naivt som det är
falskt att framställa Sverige som ett föredöme i världen - vi ligger på
tionde plats på listan över länder vars befolkning per capita gör störst
ekologiska fotavtryck genom vårt sätt att konsumera och leva. Våra
ledande opinionsbildare - det gäller allt från fackliga ledare och
näringslivets tolvtaggare till gröna politiska företrädare - värnar
förnekelsen till den grad att de blir det största hindret från att vi
skall ta till oss verkligheten som den ser ut.
I vår hybris talar vi gärna om att vi lever i antropocen - människans tidsålder när vi påverkar planeten mer än naturen själv gör. Men. Vi har ju reducerats oss själva till kuggar i ett ekonomiskt system, vi är fångar i ekonomismens tankefigur, gjort oss beroende av system som kräver ekonomiskt tillväxt för att överleva - ekonomiskt tillväxt som kräver ökande konsumtion i en tid när vi redan konsumerar sönder planetens förutsättningar att bära goda mänskliga samhällen.
Konkret ger sig detta uttryckt i den svenska riksdagens beslut om en den upphaussade klimatlagen: beslutet om lagen kombinerades med ett beslut om att klimatåtgärder inte får leda till att den ekonomisk tillväxten hämmas. Viktigare anses inte de planetära processerna vara.
