Frankrike. Ett av EU:s kärnländer. Ett land som inte direkt drabbats illa av euron, ett land som tillåts bryta EU:s regelverk på ett sätt som mindre länder inte skulle få göra. Ändå är EU-kritik ett vinnande koncept för Nationella Fronten och dess presidentkandidat Marine Le Pen.
Framgången grundas på frågor som den sortens partier lever på: Vilka är vi? Varför skulle vi vara något annat?
Frågorna kan tyckas larviga, vi förändras ju allteftersom tidevarven avlöser varandra. Men de EU-entusiaster som inte förstått att dessa frågor skulle kunna dyka upp - och därmed föda partier vars värderingar grundas på sådant som florerar i de bruna träskmarkerna - har varit så oändligt naiva.
Många av oss som var EU-kritiker, eller EU-motståndare, inför folkomröstningen försökte förklara a) att det inte finns något europeisk identitet och b) att samarbetet måste få växa fram underifrån och inte pressas fram ovanifrån. Genom att ha bråttom, inte minst med euron, har eliter skapat en modell som i stora delar av EU göder sådant som Nationella Fronten och Marine Le Pen.
Förmodligen ligger EU:s största problem i att man låtit frihet för kapital väga tyngre än social anständighet.
Idén om frihet för arbetskraft innebär att människor reduceras till kuggar som skall flytta runt i ett Europa för att kunna tillgodose "näringslivets behov". Därmed krossas trygghet, splittras familjer och skapas en union som kommer att gå under om inte stora förändringar sker.
Det som skulle kunna bli något bra, om det fått ta sin tid - och om människor uppfattats som viktigare än kapital - har slarvats bort som del av den tankefigur vars kärna vi hittar i nyliberalismen.
PS!
Jag fick en del kritik av mina Europa/EU-kapitel i boken Svarta oliver och gröna drömmar. Kritiken handlade inte minst om inledningen där jag skrev att jag inte känner mig som europé, att jag aldrig känt mig som europé. I det lilla har jag känt någon sorts identitet som skandinav, i det stora som världsmedborgare. Men aldrig som europé - trots att jag på många sätt gillar så mycket i Europa.
Överhuvudtaget känner jag mer gemensamt med åsiktsfränder än med geografisk tillhörighet eller nationell stämpel i pannan - tanken att bosätta mig i en svensk koloni i Spanien känns till exempel totalt absurd.
