Arborrar och mörtar tycks leva bra ihop. Åtminstone kring vår brygga. Tänker på det när jag hörde att det var Sverigedemokraternas dag i Almedalen. Satt nämligen på vår lilla brygga igår istället för att vara på Gotland som brukligt varit alla år... På bryggan läste jag en bok. Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford
Seattle under andra världskriget. Där finns Chinatown och Nihonmachi, Japantown. I gränslandet ligger ett hotell som heter Panama. 1942 var det ett högst levande hotell. Ända tills det stängde. I källaren fanns sådant som länge låg i träda.
Japaner, födda i USA eller inte, evakuerades till läger 1942. Man misstänktes för att vara spioner, terrorister. Japan hade året innan anfallit den amerikanska flottbasen Pearl Harbor.
Henry Lee, tolv år gammal, son till ett kinesiskt par, tvingas av sin far att bära en knapp med texten Jag är kines på jackan. Som ett sätt att klara sig från att bli tagen för japan, bli slagen, mobbad. Och till slut evakuerad.
Knappen hjälpte inte fullt ut, de vita hade svårt att se skillnad, asiat som asiat.
Kineserna hade på 1800-talet kommit till Seattle som billig arbetskraft. Många kom. Inte minst till fiskerierna. 1882 infördes en lag som satte stopp för invandring av kineser. Då sökte företagen japaner istället. De kunde också jobba billigt. Japantown (Nihonmachi) byggdes upp, sida vid sida med Chinatown.
I gränslandet fanns således hotellet som kom att ruva på historien.
Henry Lee, den tolvårige pojken, och Keiko, en flicka med japanskt ursprung blir goda vänner, och mer än så. Han från Chinatown. Hon från Japantown. Hon evakueras. Han sörjer. I ett helt liv.
Kring detta vävs berättelsen - som får sin uppföljning 1986 då hotellet, som varit stängt så länge, skall restaureras. Och det som ruvar i källaren avslöjas. Och en ny berättelse tar fart.
Boken är ingen litterär höjdare, men historien - som bygger på sådant som hänt med en författarens rätt att fylla i sådant som hen bara kan gissa sig till - flyter på fint och rätt var hade de nästan 400 sidorna blivit lästa utan att jag riktigt fattat hur det gått till.
Lagom till det att alla teveprogram från Visby hade avslutats kommer vi upp till vårt hus igen. Och vi ser senaste avsnittet av En liten fransk stad på SVT play. Där har man kommit till 1942, nazisterna kräver att den lilla staden plockar fram minst 28 judar för evakuering. En del fransmän gillar idén, andra finner sig i det, några mår illa av det.
Tittar man upp från böcker och tv-serier så ser det inte så bra ut. I Frankrike kan nästa president heta Marine Le Pen. Och Österrike skall göra om presidentvalet, kanske med ett resultat som vice talman Björn Söder kommer att applådera. Hans egen partiledare har hållit tal i Almedalen, representerande det tredje största partiet i Sverige. Med reella rötter i nazismen. Vilket en del blir upprörda - "varför måste man tjata om historien??" - när man påpekar.
Det känns som om vi tar steg tillbaka. Och inte lär av historien.
Övriga blogginlägg med anledning av Almedalen 2016...