Den här gången avnjöt jag den sedvanliga Almedalsveckan hemma, allt medan en snok åt upp grodan som höll till i vår lilla damm, några träd sågades ner och fjärilarna över lavendelgången bildat dansande moln. Ett antal skönlitterära böcker avnjöts också.Igår, under vänsterpartiets dag, läste jag en bok i vilken Balram Haiway, från landsbygden i Bangladore, frigör sig från det indiska klassamhället, sin kast. Blir mördare och anser sig mogen att bli förälder.
Balram berättar själv, i mejl till den kinesiske premiärministern Wen Jiabao, om sitt liv. inom parentes kan påpekas att Jiabao är arvtagare i ett gammalt kommunistisk parti. Jonas Sjöstedt är också arvtagare i ett gammalt kommunistisk parti. Det är väl den likhet man kan hitta.
Den store socialisten, en av politikerna i boken lanseras så, får emellertid sina kängor så det står härliga till. För övrigt får vi veta att vattenbuffeln är mer värd än barn, att giftermål ruinerar familjer och barn till fattiga är destinerade till fattigdom, att de "demokratiska valen" innebär att ägarna till företag säljer fingeravtryck från anställda till högstbjudande, att statens ansvar innebär att chefen för det statliga sjukhuset tar en tredjedel av de anställda
läkarnas löner för att anteckna att de är där medan
han uppmanar dem att istället ta ett jobb på ett privat sjukhus.
Den som är född i fel kast har sig själv att skylla. Huvudpersonen är född i den kast som skall ägna sig åt att tillverka sötsaker.
Den heliga Ganges beskrivs med stränder som täcks av en slemmig gyttja som är en blandning av
uppsvällda likdelar, förkolnade människoben, halvt uppbrända sidentyg,
blomgirlanger och andra rester från olika begravningar.
Boken heter Den vita tigern, skriven av Aravind Adiga. Den är - tro det eller inte - nästan hysteriskt rolig. Har vunnit Bookerpriset. Utgiven i Sverige av Brombergs förlag.
Hade den givits ut av ett förlag närstående Sverigedemokraterna hade de skratt som, utan att kunna stoppas, bubblar upp när jag läser nog fastnad i halsen. En icke-indier hade inte kunnat beskriva de mångtusende gudarna, många indiers sätt att leva och tänka i kastsamhällets skugga, underdånigheten och föreställningsvärlden på det sätt som Aravind Adiga. Det är väl ungefär som när jag, med tyskt efternamn, tar mig friheten att dumdrygt driva med tyskar på ett sätt som jag aldrig skulle förmå mig driva med andra.
Hur som helst: boken är oerhört rolig mitt i mörkret. Språket är lättsamt, fräckt och ironiskt. Formuleringarna träffsäkra. Handlingen är överraskande, lärorik och spännande - något av en psykologisk thriller som en recensent påpekat. Klassamhället kläs av. Indien sett visserligen ur en persons ögon. En person som dessutom är efterlyst. För att ha mördat som husbonde. På goda grunder anser han.
Redan från början förstår den som läser boken att Halwai kommer att mörda sin husbonde. Hans berättelse skildrar vägen till mordet och tiden därefter, då Halwai bygger upp en taxirörelse med pengarna han stal.
Om han skulle fängslas? Jo, det är det värt i så fall. Han skriver i avslutningen till den kinesiske premiärministern:
"Även om mina ljuskronor dråsar i golvet, om de kastar mig i fängelse och låter alla de andra fångarna doppa veken i mig, om de tvingar mig att gå uppför trätrappan till bödelns rännsnara, kommer jag aldrig att säga att jag begick ett misstag den där kvällen i Delhi när jag skar halsen av min husbonde.
Jag kommer att säga att det var värt för att bara en dag, bara en timme, bara en minut, få veta vad det innebär att inte vara tjänare.
Jag tror att jag är redo att få barn, herr premiärminister."
Och nog kan man förstå vilket värde det är att, under de omständigheter en tjänare i ett kastsamhälle kan leva, att få leva som fri om än bara en timme. Klassamhället, med dess avarter, är och förbli ett gigantiskt mänskligt misslyckande. Jonas lär hålla med om det...
Om vad jag anser om saken kan man läsa här.
Redan från början förstår den som läser boken att Halwai kommer att mörda sin husbonde. Hans berättelse skildrar vägen till mordet och tiden därefter, då Halwai bygger upp en taxirörelse med pengarna han stal.
Om han skulle fängslas? Jo, det är det värt i så fall. Han skriver i avslutningen till den kinesiske premiärministern:
"Även om mina ljuskronor dråsar i golvet, om de kastar mig i fängelse och låter alla de andra fångarna doppa veken i mig, om de tvingar mig att gå uppför trätrappan till bödelns rännsnara, kommer jag aldrig att säga att jag begick ett misstag den där kvällen i Delhi när jag skar halsen av min husbonde.
Jag kommer att säga att det var värt för att bara en dag, bara en timme, bara en minut, få veta vad det innebär att inte vara tjänare.
Jag tror att jag är redo att få barn, herr premiärminister."
Och nog kan man förstå vilket värde det är att, under de omständigheter en tjänare i ett kastsamhälle kan leva, att få leva som fri om än bara en timme. Klassamhället, med dess avarter, är och förbli ett gigantiskt mänskligt misslyckande. Jonas lär hålla med om det...
Om vad jag anser om saken kan man läsa här.
Övriga blogginlägg med anledning av Almedalen 2016...