Inom vänstern och inom de gröna finns en svårighet att se vissa problem. Denna svårighet ger utrymme för högern att ta för sig. De godas skygglappar göder de ondas agenda - om jag får förenkla och vara gravt retorisk.
När blåljuspersonal inte kommer fram brukar många av de "goda" hitta förklaringsmodeller, som givetvis finns, innan de försiktigt analytiskt tar avstånd. Men ibland finns inte tid för denna försiktiga retorik. När blåljuspersonal inte kommer fram, när stenar kastas, när bilar bränns, när liknande fanstyg sker borde det tvärtom vara den goda sidan som reagerar kraftigast.
Vi som gärna talar om solidaritet borde vara de första att stå upp för de som drabbas av fasonerna, av gängen, av föraktet för andra människor - även om vi mycket väl begriper att både strukturer och sociala problem kan fungera som gödning för den här typen av brott mot samhällskontraktet. Många av oss kan till och med begripa att man, med rätta, kan uppleva in på bara skinnet att den etablerade sidan karvat bort delar av sitt ansvar i det där kontraktet. Kanske som en följd av ekonomismens järnlag och att eliterna fjärmar sig inte bara från de mest utsatta utan också från medelklassen.
Risken att, av den goda sidan, bli betraktad som smyganhängare av allt det där vi avskyr gör många av oss fega. Tror jag. Feghet är alltid en vinst för motsidan. Det finns inga rimliga skäl till att vi som har en grön värdegrund att tassa fram försiktigt. Det är de som vi värnar som blir drabbade.
Själv fick jag på moppe av en del miljöpartister när jag som språkrör i slutet av 90-talet skrev en debattartikel om vikten av att ge polisen ökade resurser för mer utbildning, bättre arbetsvillkor och fler kollegor. Då pekade jag på hur "beskyddarverksamhet" drabbade just de småföretag som vi gröna värnades som mest, hur de mest utsatta alltid drabbas mest av krackelerande rättssystem, hur hela kedjan från polis till domare borde stärkas som ett värn för demokratin.
Riksdagsgruppens talesperson för rättsfrågor gav mig stöd, men partistyrelsens ansvariga ledamot var upprörd över min debattartikel, några veckor kallades jag Betong-Birger internt av kritiker... Ja jisses så det kan bli när man vill vara så god att man göder ondskan.
Jag vidhåller att försvaret av demokratin upprätthålls genom fungerande och rättfärdigt rättssystem, en fungerande skola med högre mål än att servera arbetskraft till näringslivet och en rättfärdig fördelning från rika till fattiga. Och att detta är betydligt viktigare än militära satsningar. Demokrati, och samhällskontrakt, som krackelerar i fredstid har föga nytta av JAS-plan. Och det är ju demokratins försvar som är syftet med försvaret... eller?
Ska vi kunna få människors intresse för de långsiktiga överlevnadsfrågorna måste samhället ha övervunnit de akuta problemen. Vi kommer aldrig att kunna bygga ett ekologiskt hållbart samhälle under demokratiska former om det inte är socialt hållbart.
