Du som skadeglad tror att MP är på väg att försvinna blir besviken

Skadeglädjen tycks stor hos de som aldrig gillat Miljöpartiet. En del gråter krokodiltårar. Själv känner jag bara sorg. Och några uns vrede.

En del önskar att partiet krackelerar så pass att det försvinner. Andra, som vill partiet väl, oroas snarare över att så kan bli fallet. Jag kan ta glädjen från de förra och trösta de andra. MP har varit illa ute förr - och kommit tillbaka som återvinnare. 

Så blir det nu också. Men. Det kan komma att göra ont.

Det har krackelerat förr, paniken har brett ur sig förr. När MP fick lämna riksdagen 1991 efter bara en mandatperiod hade en sådan period pågått ett tag. Vilsenheten var stor. Som första nya parti på 70 år hade vi kommit in, som första åkt ur.

Partiet försvinner för alltid, skrockade de som avskydde vårt partis värderingar.

Men det blev en nystart. Det var en smärtsam process.

I en lätt mögelskadad skola byggde ett antal eldsjälar upp rikspartiet igen på den hållfasta grund som fanns bland gräsrötter som aldrig gav upp. De gräsrötter som bar på värderingar och drömmar om ett annat samhälle, alla de som slet ideellt.

Vi kom tillbaka 1994, och började så småningom inleda formellt budgetsamarbete med regeringen men insåg att partiet var för litet för att ingå i densamma - för regeringsmedverkan beslöt vi att 12 procent i valet 1998 skulle vara miniminivå.

Dels skulle vi då kunna få reellt - inte bara formellt - inflytande i en regeringen. Dels skulle vi ha tillräcklig fallhöjd - ett radikalt grönt parti i regeringsställning riskerar att tappa röster eftersom många som otåligt röstat grönt har förhoppningar som riskerar att inte bli infriade. 


Och nu, vad gör partiet nu? De faror som lurar är att man - "vi" höll jag på att säga - kanske inte förstår riskerna med att låta det fortsätta utan genomgripande förändringar på riksnivå. Dessutom: det är inte lätt att göra nödvändiga förändringar när man sitter i en regering. Lagt kort ligger tungt.

Att överleva den våg av krackelering, som just nu pågår, kräver nästan onaturliga förmågor. Bland annat felfrihet hos företrädare och pressfolk. Men också några sakliga såväl som symboliska rejäla framgångar i det politiska hantverket.

Om detta uteblir och man istället tvingas försvara steg som går i motsatt riktning mot vad man förväntas vilja är man ute på väldigt tunn is. Brunkolet, effektskatten, närmandet till Nato genom värdlandsavtalet ligger och lurar före sommaruppehållet.

Det är förstås en mardrömssituation där man riskerar att tappa det viktigaste man har: kärnväljarna. Och det är det farligaste ett idéparti kan göra.

Då gäller det att ta sig till säker mark. Vilket är smärtsamt. Lika smärtsamt som det var för snart 25 år sedan. Men svårare. För lagt kort ligger tungt.

Det blir inte bekvämt att ta sig ur det man är inne i. Det blir smärtsamt. Men det kommer att gå. Förr eller senare. För partiets värderingar är tidlösa.


Kongressen skall välja ny partisekreterare. En såväl sakligt som symboliskt viktig roll. Där har man ett embryo till det som skulle kunna bli nystart. Man har ett namn på gång. Hon heter Amanda Lind. Är från Härnösand där man förstått vad ideologisk förståelse betyder.

Men att som ny komma in i ett sammanhang där stämningen är tryckt - och många kort ligger tungt - är inte lätt.

Räcker det med att komma in med ett stort lass jävla-anamma, gott humör, ideologisk övertygelse och förståelse för vikten av att ett parti såväl måste sköta det demokratiska hantverket som driva opinion? 

Eller är lagda kort så tunga att de tar andan ur det som skulle kunna bli en omstart?



Att partiet kommer tillbaka, blir stort, får reellt inflytande är jag övertygad om. Frågan är bara när. Och hur långt ner man måste falla för att man skall förmå sig att göra allt det där som kommer att göra ont.

De som är skadeglada kommer, om inte annat sent omsider, att bli besvikna. För det tyngsta politiska kortet som till slut kommer att läggas är grönt. Det är där lösningar inför morgondagen finns. Det är i alla fall min övertygelse. Och den kan ingen ta ifrån mig.

Det gäller bara att stå upp för gröna värderingar, räta på ryggarna. Det gäller att våga värna den ideologiska rågången till de andra, inte sudda ut den av pin bekvämlighet.

Det gäller att göra allt det där som gräsrötterna en gång tidigare gjorde, allt det där som finns hos människor som drivs av engagemang utan tanke på vare sig cv eller bekvämlighet. Människor som bär på drömmar om ett annat samhälle.