Knockout

Matchen mot Österrike känns ganska småttig, dels på grund av hur världen ser ut, dels på grund av spelet som väl bara har det goda med sig att det påskyndar bytet av tränare. Det är säkert inget fel på Hamrén, men mitt intresse för landslaget sjönk högst avsevärt när han, med den stil  han har, blev tränare.

Brukar förresten bläddra i den årliga Idrottsboken. Så ock i år. Till glädje och förfäran. Förfäran på grund av att minnet är kort, det hände mer än jag minns att det gjorde förra året. En artikel var lite extra intressant, i vart fall utifrån att jag häromveckan skrev om MMA och konsten att byta hjärnceller med varandra.

Artikeln i Idrottsboken handlar om boxning. Eller för att uttrycka sig som man gör i innehållsförteckningen: Damboxning. Det är herrboxning som går under rubriken boxning.

Hur som helst, artikeln om damboxning handlar om de svenska kvinnliga boxare som någon gång kunnat titulera sig boxningsvärldsmästare. Skriven av Christer Berge. "Jämfört med herrarna så handlar damboxning i större utsträckning om taktik och teknik". läser jag.

Det skiljer sig på andra sätt också. Det är få som ägnar sig åt det. Således boxar Maria Lindberg i lätt mellanvikt där det bara finns 22 konkurrenter.  Hon har fått ett världsmästarbälte, utdelat av "den obskyra organisationen Global Boxing Union". Hon har tävlingsförbud i Sverige - på grund av en tidigare hjärnblödning

Övriga världsmästare är Mikaela Laurén, Anna Ingman, Klara Svensson, Frida Wallberg och Åsa Sandell. Den senare avfärdas ganska bryskt, trots att hon väl är den som icke boxningsintresserade möjligen har hört talas om. Ni vet, tjejen som jobbade på Helsingborgs Dagblads kulturredaktion.

Den intressantaste texten handlar om den Frida Wallberg som beskrivs som "den mest talangfulla damboxare vi haft i Sverige". Lättvikt. Utmärkt teknik och fotarbete. Men i avsaknad av slagstyrka. Däremot försedd med en rejäl skada. Efter att innan dess vunnit elva matcher. Den tolfte blev inget bra.

Den matchen, vad som hände och varför, beskrivs utförligt. Hon ställde upp mot australiensiskan Diana Prazak. Galan utspelade sig på ett hotell i Stockholm. Hon såg "uppsvullen" ut. Satt som en hösäck i rondpauserna, verkade tidigt helt utmattad. Hon var den bättre boxaren, enligt referatet, men golvades två gånger i rond åtta. Blod ur näsan. Svårt att stå upp när hon väl kommit till sin ringhörna. Kunde inte formulera ord, lades på golvet. "Det blir dödstyst inne i Radisson Waterfront Arena". Bår, ambulans, till sjukhus. Operation, rehabilitering, får lära sig att gå och tala igen. Vad hade hänt?

Berge läser i rapporten från Svenska Prokommissionen. Kvällen innan matchen hade Frida Wallberg drabbats av ett allvarligt migränanfall. Kroppen svarade inte som den skulle på behandlingen, hon hamnade i "okontrollerbar svettning". Och så fortsatte det. Hon, och hennes nära, bestämde sig ändå att köra matchen. Risken vore  annars att hon skulle fråntas sin titel som världsmästare. Det fick bära eller brista. Det brast. Idrottskarriären är över. "Det är en skandal hur dåligt mycket sköttes kring matchen", skriver Berge.

Jo, det kan man säga.

Varför skriver jag det här? Tja, varför inte? Själv gillar jag inte boxning - än mindre efter att ha intervjuat flera hjärnforskare i serien En bok, en författare. Men som liten satt jag uppe och lyssnade på Radio Luxemburg när Ingemar Johansson blev världsmästare. Jussi Björling hade suttit vid ringside. Jussi Björling boxades inte, men var en jävel på armbrytning.

Själv såg jag Floyd Patterson boxas på Råsunda mot Eddie Machen 1964. Jag var på rymmen från Norra Latins sommarhem, där jag vantrivdes så oerhört. På vägen från Råsunda fick jag en autograf av Ingemar Johansson. På programbladet. Var det är nu vet jag inte. Däremot vet jag att jag blev tvångskommenderad ut till sommarhemmet igen.

Förresten: efter sin boxarkarriär var Floyd ordförande i New Yorks Boxningskommission. Han fråntogs den befattningen när man märkte att han hade svårt med minnet. Ibland kom han inte ihåg namnet på sin fru. Han kom inte heller ihåg matchen när han slog Archie Moore och blev världsmästare, berättas det.

Man behöver i och för sig inte vara boxare för att få svårt med minnet och svårt att fungera. Men det hjälper. För övrigt kan noteras att det är sol, blå himmel och att det där jag bor vare sig släpps oljefatsbomber eller hänger religiöst avskurna huvuden i lyktstolparna. Det finns mycket att vara tacksam över. Som t ex var man, utan egen insats, råkar blivit född.