Vänsterns julfest anno dazumal

Riksdagens arbete under december domineras vanligen av julfester. Roliga rim och skojiga historier förberedes, förädlas och förpackas. Men i år har det varit allvar, man tryckte på knappar så det stod härliga till ända fram till sista helgen före julfriden.

När jag satt i riksdagen åkte vi ofta hem lite tidigare. Och sista veckan var lite speciell. T ex kunde man se en glad liten värmländsk moderat komma in i plenum med små vindkraftverk på huvudet, andra var lite glada i hatten och inläggen i talarstolen blev kortare och kortare i takt med att långpratare påmindes av talmannen att det snart var jul och att de flesta ville åka hem.

Nätterna blev långa och jag roade mig med att skriva dumheter för att överleva. Bland annat funderade jag en del över partiernas julfester. En del blev över måttan elaka. En del blev lagom elaka, t ex Vänsterpartiets. Det blev så här: 

"Vänsterns riksdagsgrupp hade som vanligt träffats i samlingsrummet på tredje våningen i Ledamotshuset, ni vet det där huset som vetter med sina pelare mot Mynttorget där man vanligen finner Yvonne Ruwaida vänta på en taxi. Vänsterns möten är, som princip, mycket långa, heta och högljudda. Man är, som princip, förbannad på borgarna, regeringen eller miljöpartiet. Kan man inte uppmana tillräcklig adrenalin på dessa, så ger man sig på varandra för att vara för lite kommunister eller för mycket feminister. Det finns alltid något att rikta den revolutionära oppositionslustan mot.

Partiledare Gudrun har för länge sedan tröttnat på dessa möten. Hon ägnar istället sin kraft åt premiärer, medier och att åka runt i landet för att bli beundrad.

I riksdagsgruppen både lider och gläds man över de enastående framgångar Partiledaren haft. Hon har lett partiet till sådana framgångar att varje god demokrat må våndas. Med personlighet och karisma har hon gått från klarhet till klarhet. Och vid några tillfällen från klar till klar.

Förväntningar låg således i luften då när man avslutar sista gruppmötet och dukar upp till julfest med mat, dryck, tomtar och sång.

Men Vice partiordföranden Johan sitter tyst och grubblande i ett hörn. Han tänker djupa, melankoliska tankar rörande sin roll som varande man i det feministiska Vänsterpartiet. Han har länge försökt blidka kvinnorna med att sticka mössor och tala stillsamt, men det har inte räckt. Att vara en tänkande man har blivit en väldigt stor belastning. 

Trots gedigna ideologiska kunskaper och stora djup i de marxistiska analyserna förblir Vice en blek figur i skuggan av Partiledaren. När hon seglar fram på opinionens hav med friska, ljumma vindar och lätta ord som nådde varje människas hjärta, är hans marxistiska analyser så tunga att de sjunker till botten. Han har skrivet mången tjock bok om marxism och socialism som enbart de redan troende öppnade.

Partiledaren hade däremot skrivit en tunn bok om sig själv, om sin ärlighet, sin öppenhet och sin vanlighet. Och lagt till en del om alla andra som varit kloka nog att vara ärliga nog att uppskatta henne. Nu var hon julfestens drottning och i sitt traditionella tacktal inför den stundande julhelgen tackade hon sig själv, och i viss mån några andra, för året som gått.  Utan att andas talade hon i tolv minuter, och sammanfattade själv sitt anförande innan luften faktiskt var på väg att ta slut:

- Jag har varit förälder, jag har varit dotter, jag har varit den människa jag är i ganska många år. Jag har en mamma som är litet över 80 år och som fick ont i benet i påskas. Pengarna är slut, säger man. Det måste vara något grundläggande fel i dessa resonemang.

Så satte hon sig ner, tittade ut över församlingen och funderade över varför hon blivit Partiledare för just detta parti. Hon tände en cigarill, så där som hon gärna gjorde när det inte fanns vare sig journalister eller fotografer närvarande. Hon mindes Jarl Hjalmarsson, den gamle högerledaren, som på fotografier rökte just cigariller.

- Det är stil över cigariller, tänkte hon och blåste ut en rökring. Det är stil över högern också. Trevliga fester med stil. Läckra män istället för våra tråkmånsar, bögar och fjuniga anarkister. Vackra kläder och stiliga män. Medan vi har Andersson och Kvist.

När hon funderat en stund över detta så reste hon sig och gick till sitt partiledarrum där hon satte sig för att fortsätta filosofera över varför hon var ledare för just Vänsterpartiet. Det var förstås spänningen i partiledarskapet, uppskattningen och utmaningen att få folk att tro på något så tvivelaktigt som ett gammalt kommunistparti som genererade hennes kraft. Hon kände att konkurrensen med de andra partiledarna var stimulerande, att marknadsföringen av varumärket ”V” var en härlig utmaning och att försäljningen av budskapet var kryddan.

- Det handlar om att förädla råvaran, själva partiprogrammet, för att få ut mervärdet av det, tänkte hon. Vi har haft för dålig företagskultur inom partiet.

- Varför är jag inte moderat? frågade hon sig ibland. Kommunismen är ingen höjdare.

- Förresten var det inte kommunisterna som störtade tsaren, hur mycket Ohly och Kalle Karlsson än tjatar om det, muttrade hon för sig själv. Han störtades genom en demokratisk revolution i februari 1917. Bolsjevikerna genomförde en simpel statskupp mot en demokratiskt regering ledd av en socialdemokrat.

- Undrar om Den Väldige Persson vet det, tänkte hon för sig själv.

- Lustigt att vi ska göra likadant med honom…

Hon reflekterade över saken. Den Väldige Persson behövde inte veta. Han hade problem nog med att som EU:s nästan främste man läsa propåer från fransmännen och deras nationalförsamling, där man i fyllan och villan fortsatt att leka stormakt. Det är märkligt vad alkoholen betytt för Europa. Bortsett från Hitler, som var en riktig kärring (helnykterist, vegetarian och icke-rökare), har de stora politikerna i Europa haft ett gott förhållande till spriten. Högerns älskade Franz-Josef Strauss virrade omkring i rollen som försvarsminister i New York med NATO-hemligheter i fickan. Vänsterns älskade Wille Brandt såg alltid till att han hade baren på bekvämt vingelavstånd.

För övriga vänsterpartister fortsatte festen några timmar i såväl glam som dystra analyser över varför marxismen inte vunnit folkets gunst. När natten fallit på, flaskorna tömts, sångerna tystnat och stearinljusen fladdrade i de sista, desperata försöken att överleva, kved en medkännande kamrat, iförd Hammarbytröja, några trösterika rader till den arme Vice:

Hur ska du, Johan, bli känd och populär,

om du bara är den du är?

Nej, gör som chefen lär:

gå på nå´n premiär!

Här finns inte plats för kommunister, som Lasse och jag,

eller seriösa små män som du,

vi lever under populismens köksbordslag,

en blandning av Lenin och Mamma Mu.

Några av kamraterna tog sällskap ut i natten, medan stjärnorna gömde sig bakom molnen. De vandrade Kanslikajen fram, hörde tågen dundra över Mälarens vatten, några enstaka fiskmåsars eviga skriande. De styrde stegen, utan att säga ett ord till varandra, mot Riddarhuset. Där gick den lilla gruppen av hunsade män gången fram och som i ett sista desperat försök att få tiden att vända kvad de upp mot de gyllene spirorna:

Ack, hellre adel och prästemän,

och fladdrande fanor och riddarränn,

Ack, hellre kungahus och ärftlig rätt,

än Marx och Engels på Schymans sätt.

Hos de övriga partierna brann det fortfarande glädjens juleljus. Men det är en annan historia."