Julfester på Helige Andes domäner

Eftersom jag helst vill glömma decemberuppgörelsen och slippa älta vad demokrati och parlamentarism är - vilket herrarna och damerna vid gårdagens presskonferens inte lär ha en susning om - får mina tankar vandra fritt och återgå till julfesternas ärbara tid.

Mörkret hade lägrat sig kring det stora huset på Helgeandsholmen. Svanarna på Strömmen frös. Men i det stora huset var det varmt och gott. Där firades julens ankomst, och framförallt mellandagsreans kommande tillväxtkick, såsom traditionen påbjuder.

Utskottens julfester hade varit i full gång nästan en hel månad – med betoning på full. De tidiga adventsfesterna, som utskotten traditionsmässigt avhållit, hade fungerat som glammigt förspel till partiernas egna julfester. Dessa pågår alltid i nostalgins tecken. Ty partiledarna har, under inverkan av doft och smak från gammeldags glögg, känt sug efter det som varit, det som en gång fått dem att engagera sig innan schlingmannism och löfvenism lagt en våt trasa över ideologer och värderingar.

Kanske har det varit värst för Centerpartiet. Så inte är det konstigt att de längtar bort ibland. Till tiden då decentralisering stod högt i kurs, kärnkraften skulle avvecklas och Fälldin lämnat fåren därhemma för att ta sig an fåren i riksdagsgruppen. Herregud! 25 procent i valen på den gamla goda tiden!

”Decentralisering!” utropar Annie och det strålar ur hennes ögon då hon rimmar som det anstår en ung partiledare: ”Låt oss knyta ihop våra traditioner, med våra nya ambitioner!”

”Där har vi det!” jublas det från både honnörsbord – där Stureplanscentern dricker skumpa – och ytterflanken dit f.d. jordbruksminister Eskil är förpassad med en grisfot och en Apotekarnes julmust. Men hur ska det gå till?

”Jag vet”, strålar Annie, ”vi decentraliserar kärnavfallet så varenda svensk får sin lilla del.”

Spridda horder ur Sverigedemokraternas riksdagsgrupp passerar just Centerns julfest. Söder kikar in, nickar bifall när han hör de ljuvliga orden om att varenda svensk ska få ta del av något. Så skall det låta. Så går den lilla gruppen vidare, på väg mot närmsta byggarbetsplats där man avser att fira med några järn.
 
Miljöpartisternas julfest är inte lätt att hitta, gruppen har skingrats för vinden. En del har smugit sig in till sossarnas fest där de känner sig mest hemma i jakten på statsrådsposter. Någon letar febrilt efter moderaternas, men ett litet tappert gäng bläddrar i gamla partiprogram och stönar ett kväde:

 Ack, förr var det fint att va’ grön,
med friår och medborgarlön,
nu är det skit med det mesta,
men då tog vi kamp för miljön.

Moderaterna firar numera i LO-borgen. Hand i hand dansar man långdans med Karl-Petter medan nästkommande partiledare ropar att hon älskar kollektivavtal och riktiga, muskulösa arbetare. Fredrik, som ännu är kvar, letar bekymrat efter sin biceps och längtar tillbaka till sin barndoms dagar då partiets budskap var tydligt och rakt: Rösta på Gösta!

På den socialdemokratiska partifesten är stämningen god. Men vid honnörsbordet, detta år befriat från Östros som numera äter julbord hos Bankföreningen, muttrar Carin Jämtin något om att det var bättre förr. Hur hade man kunnat missa att pappret med ordet Affärsplan handlat om Östros plan inför jobbet hos bankföreningen? Carin, som är en ärans politiker, suckar något om att ord som Solidaritet försvunnit numera.

”Solidaritet?”, säger Löfven och tittar upp från sitt glögglas i metall. ”Det ordet ska vi ha med i vår Affärsplan! Kul ord! Vem vill inte ha sol? Sol! Men var fan ligger Daritet?”