Angreppen på Alice Bah Kuhnke baseras nog på samma känsla som på Mo Yan...

Ett mästerverk som oroade...

Jag hörde aldrig Sveriges Radios intervju med den nya kulturministern. Den intervju som kommenterats, sågats och hånats efter noter. Men detta måste jag säga när jag nu hört den: jag har hört hundratals intervjuer med statsråd som det funnit betydligt större anledning att kritisera - och för den som är lagd åt det hållet: håna - än intervjun med Alice Bah Kuhnke. 

Intervjun finns här. 

Påhoppen har varit ganska bedrövliga, inte minst från ledarskribenter och journalister. Kulturjournalister har inte varit mer kulturella i sina angrepp än andra. Det fortsatte igår efter kulturministerns debattartikel i DN.  Påhopp följde med argument hämtade från knäna - Björn Wiman, DN:s kulturchef, mådde särskilt illa av att kulturministern skrev något om vikten av kulturen för att vinna ett ekologiskt hållbart samhälle.

Wiman verkar inte ha minsta lilla gnutta kunskap om vad grön ideologi innebär -  välkommen på en föreläsning! En grundbult för grönt tänkande är att styra över utvecklingen från materiell tillväxt till mer kultur, mer fri tid och mer social närvaro. Vilket för övrigt även såväl Karl Marx som John Stuart Mill hade som mål efter det att vi nått det materiellt goda samhället. Att Wiman möjligen kan ha svårt för detta kan bero på att den tidning han chefar på är helt beroende av reklam för just den livsstil som slår hårt mot ekologisk hållbarhet... Konsumtion av saker som lever allt kortare tid, allt snabbare modeväxlingar och ständigt ökande reklam för allt längre och allt tätare flygresor. Kultur bör inte vara verktyg för att slå sönder de planetära processerna och skapa klimatkaos. Även om en del tycks tro det.

Men visst, Wiman har rätt i en fråga: det bästa vore om regeringen hade valt att inrätta ett kultur- och utbildningsdepartement.

Riktigt banalt blev det förresten när folkpartisten Jasenko Selimovic i en debattartikel kritiserade såväl kulturministern som det faktum att hon sitter på ett miljöpartistiskt mandat. Selimovic tillhör ett parti som ingick i en regering som gav Victoria en platteve i 30-årspresent. Har man varit med i ett sådant parti bör man vara ganska försiktig att kritisera andra - den regering som Selimovic hyllar leddes av ett parti som manifesterade ett bildningsförakt som få andra partier kommit i närheten av.

Folkpartiet är väl förresten ett av de partier som mest av alla hyllar jakten på tillväxt. Både de och dagens moderater har något att lära av Staffan Burenstam Linder - vice partiledare i moderaterna och rektor för handelshögskolan -  som 1969 i boken Den rastlösa välfärdsmänniskan konstaterade: 

"De profana tänkare som utvecklade den ekonomiska tillväxtens evangelium, betraktade ekonomiska framsteg som ett verksamt medel att skapa kulturellt framåtskridande. Ökad tid skulle komma att avsättas till kulturell och filosofisk odling." Men så blev det inte. Istället blev det som Burenstam Linder beskrev: "en tillväxtmani som, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt..."


Debatten om kulturministern påminner mig om hur det var när Mo Yan fick nobelpriset i litteratur häromåret.

Kulturjournalister blev överraskade, det visade sig att få hade läst honom - vilket i sig måste betraktas som både uppseendeväckande och tjänstefel eftersom flera av hans böcker är litterära mästerverk. När man ingenting visste så kastade man sig över det första bästa man kunde googla fram och plötsligt reducerades han till en tvivelaktig författare som böjt sig för den kinesiska regimen. En undermålig analys. Men, visst, man hade ju behov av att ge sken av att man visste mer än man gjorde.

På liknande sätt överraskades man av att Alice Bah Kuhnke blev kulturminister, inte blev det bättre av att det visade sig att hon hade MP-stämpel. Man kände sig uppenbarligen kränkta av att inte kunnat ana. Så skapades en bild som kommer att kleta fast länge och som medför att man kommer att bedöma kulturministern med andra måttstockar - förlöjligande - än andra ministrar. Proffsskribenter som, av egen förskyllan eller egna tillkortakommanden, känner sig kränkta är en sort för sig.