Carl Bildt sviker demokratins kärna

Svensk utrikespolitik är Carl Bildt. Utrikespolitiken finns i hans ficka. Formas i hans huvud. Han bloggar och twittrar. Han far och flyger. Och underrättar övriga i regeringen. Han lever – och tillåts leva - i en egen division, Carl Bildt.

Andra anser. Han inser. Anser han.

Någon tunghäfta har han inte, Carl. Men så plötsligt är han tyst. Dödstyst. När demokratins kärna hotas avstannar ordflödet, hans mun tycks förseglad som med silvertejp. Tänk om det varit Ryssland som avslöjats med att lyssna på allt som sägs och skrivs över nätet. Spionage på politiker, handelsdelegationer och privatpersoner.  Som om man sprättat upp dina brev, kontrollerat vad du har i bokhyllan, avlyssnat din telefon och analyserat vad du haft för dig i köket eller sängkammaren.

Men nu var det inte Putin – eller någon galning i Nordkorea – som avslöjats. Utan USA. Bildt tiger. Säger inte ett ord. Bloggar inte ett ord. Twittrar inte ett ord. Får vi be om största möjliga tystnad.

Det är Obama, inte Bush. Så vänstern tiger den också.

Den utrikesminister som inte har moralisk resning nog att sätta gränser för övervakning, intrång och kränkningar av den art som Obama uppmuntrat och genomfört bör inte vara utrikesminister. Han bör ta jobbet som lakej.

Kanske har Bildt med sig föreställningen att vi skall vara så tacksamma mot USA att vi skall tiga. Tacksamhet kan leda till de mest förfärliga konsekvenser. Den tidigare moderatledaren Bo Lundgren försvarade USA:s krig i Irak med att ”amerikanarna offrade miljoner soldater för att rädda oss i Europa från Hitler och nu är det vår tur att stödja USA”. Nu var det visserligen inga miljoner amerikanska soldater som dog i andra världskriget – det var 300 000, vilket är förskräckligt nog. (Däremot dog 18 miljoner ryssar inte minst i kampen mot nazisterna, men det är väl ointressant för vår historiebeskrivning).

Den som är ens vän är man ärlig emot. Inte undfallande. Man legitimerar inte en väns kriminella handlingar genom att ge sitt tysta medgivande. Därför borde Sverige reagera. Av respekt. För både USA och demokratin. Den som inte försvarar demokratin är medlöpare i dess krackelering.

Sverige tiger. Mer än så, den svenska regeringen försöker lägga munkavle på EU att kritisera USA. Jag skäms. Vad hade en rödgrön regering gjort? Kanske likadant. Normerna förskjuts. Acceptansen av det oacceptabla ökar. Människors integritet och frihet inskränks. Demokratin förfaller. Bin Laden står som den faktiske segraren. Vi ger honom segern.

Skulle Carl Bildt ha någon resning skulle han erbjuda Snowden, som avslöjade USA:s snokande, asyl i Sverige. Snowden har nämligen hjälpt regeringen att kunna skydda vårt lands medborgare mot främmande makt. Det är det som är försvarspolitik. Den sortens försvar utformas av en utrikesminister som är mer mån om sitt lands medborgare än om sin karriär som gäst i Vita Huset. En sådan utrikesminister har vi inte.

Och kommer kanske aldrig att få. Om vi inte rätar på ryggarna, blir besvärliga och slår fast att det får vara nog nu. 

Texten publicerats i HD.