Inför MP-kongress: Från samhällsförändrare till samhällsbevarare?

Valaffisch 1998

Kongressaffisch 1996

Det var ett antal år sedan Miljöpartiets kongresser kännetecknades av ideellt arbete, gräsrötter och övernattningar i massförläggningar. Det fanns helt enkelt inte pengar till något annat. 

När Miljöpartiet nu går till kongress, trettiotvå år efter sitt bildande, är det ett helt annat parti vi ser. Partiet har växt. Steg för steg. Tillhör nu de etablerade och välsituerade med en organisation som dräller av chefer, enheter och hierarkier. 

Det fungerade inte alltid så bra de första åren i partiets historia. Det fanns ingen sammanhållen partiledning, ingen partistyrelse - istället fanns ett antal utskott som hade hand om olika delar av partiets centrala verksamhet: politik, förvaltning, stadgar och organisation. Ibland ramlade frågor mellan stolarna. När partiet ramlade ur riksdagen 1991, efter bara en mandatperiod, föll hela valrörelsen mellan stolarna.

Det var således inte bättre förr. Men det var onekligen annorlunda. På gott och på ont. 

Det är inte bättre nu heller. Bara mer anpassat till konventionell organisationsform. Decentraliseringens svagheter har ersatts med hierarkiernas svagheter. Begreppet effektivitet betydde i partiets barndom att gräsrötterna hade starkt inflytande, begreppet betyder idag snarare att partiledningen kan bestämma. Partiet blev under Maria Wetterstrands och Peter Erikssons ledning allt mer centralstyrt.

Man rustade för regeringsbildning – och det hade sitt pris: man behövde skapa form och attityd för att visa socialdemokraterna att man hade förmåga att styra partiet, ta obekväma beslut och tvinga riksdagsgruppen att vara enig. Peter Eriksson läxade upp medlemmarna, efter kongressen 2006, och krävde att dessa skulle klä sig mer konventionellt och anpassa vad man sa i talarstolen till det faktum att teve direktsände. Mångfald i uttryck och form uppfattades som ett hot, något att skämmas för, istället för något att ta avstamp ifrån.

Partiet har gått från att ha varit ett alternativ i alla dess former till att bli ett parti bland alla andra. På gott och ont. Framgångarna kanske inte blev så stora som man hoppades i valet 2010 – istället för förväntade 10 procent hamnade man ”bara” på 7,3 procent, vilket dock är 1,8 procentenheter mer än då partiet kom in i riksdagen första gången 1988. Om skillnaden må vara ganska liten i röstetal så är den dock desto större rent ideologisk. Vilket inte minst speglas på DN-debatt.

Den 7 juni 1980 publicerades på DN-debatt ett inlägg av Per Gahrton under rubriken Det behövs ett nytt politiskt parti! Per Gahrton – som tidigare varit riksdagsledamot för Folkpartiet - gick till angrepp på de gamla partiernas jakt på materiell och ekonomisk tillväxt, deras avsaknad av visioner och bristande interndemokrati. 

Per Gahrton kritiserade att samhället dominerande lyckomål var materiell rikedom och att detta skulle uppnås på en ständig jakt på mer ekonomisk tillväxt. Han skrev: ”Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns inga politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål.”

Avsaknaden av detta var det grundläggande skälet till att Per Gahrton tog initiativ till Miljöpartiet.

Tjugofyra år senare (DN Debatt 1 augusti 2004) bröt partiets dåvarande språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson helt med den tillväxtkritiska idé som var en huvudorsak till att partiets bildades. Tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly deklarerade språkrören att man var "fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer."

Ett nytt parti hade växt fram. Majoriteten av medlemmarna accepterade den nya linjen – annars hade man rimligen krävt nya språkrör på nästkommande kongress. Framgångar i opinion – och vetskapen att Maria och Peter valdes som räddande änglar i en fullständigt kaotisk situation inför valet 2002 – bidrog säkert till medlemmarnas ovilja att kritisera.

Jag hävdar bestämt att det idag finns större skäl än det fanns 1980 att vara kritisk till jakten på ekonomisk tillväxt.  Och att Per Gahrtons ord - om att det inte finns några ledande politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål istället för sitt eviga tillväxtmantra - gäller än mer idag än då.

Visserligen finns det viss tillväxtkritik i miljöpartiets program, och internt kan språkrören tillstå att tillväxt har sina avigsidor, men utåt är det tunt med kritisk tillväxtanalys. Trots att en stor del av den ekonomiska tillväxt vi sett de senaste tio åren gjorts möjlig genom ökande skuldsättning – i stora delar av Europa genom ökande statsskulder, i vårt land genom skenande skulder för hushållen. Och trots att en stor del av tillväxten är konsumtionsdriven på ett sätt som gör att vi är på väg att konsumera sönder både planeten och de processer som gör att den är beboelig.

Man kan alltså konstatera att att partiet förflyttats ganska dramatiskt på den politiska skala där grönt står mot grått. Men partiet har också förflyttats på den konventionella skalan för rött och blått. Sålunda tillhör MP numera - åtminstone fram till kongressen under helgen - tillskyndarna av vinstsyftande bolag inom t ex skolväsendet. Vilket bryter bjärt mot alla de grundvärderingar partiet en gång byggdes på: gärna alternativ till offentligt ägd skola och omsorg, men aldrig vinstsyftande sådana. Miljöpartiet var det parti som var mest noga med att skilja på frihet för människor och frihet för kapital. 

När MP:s partiledning nu även lanserar begreppet "ny arbetslinje" bryter det totalt mot partiets tidigare valbudskap "arbeta mindre - älska mer". Det känns onekligen som ett helt nytt parti vuxit fram, ett parti som inte känns lika nödvändigt som samhällsförändrare som det gamla.

Det är hög tid att Miljöpartiet åter tar sig an den stora utmaningen att åtminstone försöka formulera svar på hur vi kan ta nästa steg i samhällsevolutionen. Hur stegen från ett alltmer marknadsfundamentalistiskt konsumtionssamhälle till ett blandekonomiskt utvecklingssamhälle på socialekologisk grund kan tas. Med målet att fri tid, kultur och social närvaro prioriteras framför ständigt ökande konsumtion och ekonomisk tillväxt.

Det kanske skulle skrämma en och annan väljare. Men politik måste rimligen vara större än att vinna väljare i nästa val på politik snarlika alla andra partiers.  Politik är att försöka få med sig människor i en samhällsförändring man egentligen inser är både önskvärd och nödvändig. Och jag tror mig veta att det finns åtskilliga inom Miljöpartiet som faktiskt skulle vilja mer av partiet än vad man ser idag. Ett modigare och mer utmanande parti.