Grön revolt i MP

Marléne, Annika, Valter och Carl  fattar vad grönt är...

Kongressen tog tillbaka sitt parti. Det blev en grön revolt mot partiledningen. Den säger sig ha varit ute i partiet och lyssnat, men uppenbarligen med avstängda hörapparater. 

Eller om bruset från nyliberala och socialdemokratiska sändare stört...

Jag har också varit inbjuden till en del lokalavdelningar och har hört exakt det som kongressen så tydligt tagit ställning för. Sänkt normalarbetstid, förbud mot vinster inom välfärden, hårdare tillväxtkritik. Just det som är grön ideologi. Den ideologi som gröna hjärtan - t ex Marléne Andersson (kommunalråd i kongresstaden Västerås), Annika Lillemets, Valter Mutt och Carl Schlyter - så skickligt malde sönder partistyrelsens allt blekare argumentation med. 

Naturligtvis kommer ledarsidor i främst borgerliga tidningar att hojta om vänstervridning, grön socialism och grönt flum.

• Minns då att inte ens borgerliga partier - som t ex Højre i Norge - tror på vinster i välfärden. 

•  Minns då att den 40-timmarsnorm som de försvarar lett fram till en arbetslöshet på över åtta procent och allt större klyftor mellan människor. 

•  Minns då att den tillväxt som skapats de senaste tio åren till stor del tillkommit genom lån. 

•  Minns då att den riktning på politiken som skapat stora klimat- och miljöproblem företrätts av de som kallar grön politik för flummig.

• Minns då att de flesta av dem under årtiondena konsekvent ägande sig åt att baktala ekologisk odling, grön skatteväxling, införande av katalytisk avgasrening, förbud mot klor i pappersindustrin, biltullar i Stockholm, höjningen av skatt på villaolja som lett fram till att olja nästan helt är borta för uppvärmning av småhus - fortsättningen kan bli lång... Minns då att dessa är de konsekventa nejsägarna, minns då att dessa tyckare är de ständiga företrädarna för den orealistiska politik som skapar mer problem än den löser.

Egentligen var det inte konstigt att partiledningen åkte på däng. Lyhördhet och kompass är det si och så med. Den nyliberala sjuka som paret Wetterstrand/Valtersson drog in i partiet bör nu vara botad. Den strävan efter att "fila bort kantigheter" (läs: fila bort grön ideologi) som de tidigare språkrören hade som medel för att bli regeringsfähiga bör ha ersatts av vilja att driva opinion för grön politik - för att därmed också få demokratiskt förankrat mandat att i en regering driva grön politik.

Det är inte makt att sitta i en regering och administrera politik man inte tror på, det är inte demokrati att i en regering plötsligt börja driva det man inte talat om före ett val. Så hur man än tänkt är det feltänkt eller till och med manipulativt.

Bortförklaringarna från partiledningen blev närmast parodiska efter kongressens beslut. Hur man skall kunna uppträda trovärdigt - Åsa Romson har kallat sänkt normalarbetstid för "plakatpolitik" och Gustav har i intervju efter intervju tagit avstånd från generell arbetstidsförkortning - blir något att bita i för språkrören. Kommer de att ta kongressens vilja på allvar eller kommer man att tona ner, tolka om, glömma bort?

Sägas skall dock till de nuvarande språkrörens försvar att de inte - likt under Marias och Peters era - försökte, mer eller mindre, tvinga kongressen att dansa efter deras pipa. Den partiledning som ledde partiet inför förra valet struntade helt sonika i vad kongressen beslutat att man skulle driva för valfrågor. Frågan är hur mycket Åsa och Gustav kommer att driva kravet om sänkt arbetstid, hårdare tillväxtkritik och förbud mot vinster i välfärden.

En radanmärkning: Kongressen ger faktiskt inte riktigt klara besked när man samtidigt som man tar beslut i ekonomisk-politiska grundfrågor väljer in den motsatta politikens företrädare (Per Bolund) i partistyrelsen. Hur hanterar Per detta i egenskap av partiets ekonomiskpolitiska talesperson? Skall han lämna sina personliga åsikter därhän? Skall han uppträda som tjänsteman som gör det han blivit tillsagt att göra? Eller väljer han att köra som förut, trots kongressbeslut?

Själv hade jag, om jag varit Per och burit de åsikter han gör om man får tro det han sagt och skrivit offentligt, avsagt mig nomineringen till partistyrelsen och avgått som partiets ekonomisk-politiska talesperson. Allt annat hade känts totalfel.

PS!
En personlig fundering över demokratin inom MP: Mycket märkligt är att en avdankad pensionsmässig föredetting - som dessutom  lämnat partiet på grund av de senaste partiledningarnas uppfattning om vad som är grön politik - under föreläsningar och i debattartiklar till skillnad från de senaste fyra språkrören framfört den politik som en överväldigande majoritet i partiet ställt sig bakom. Jag är glad över att det politiskt är på det sättet. Men oroad över partiets interna demokratiska liv på riksnivå.

Kan det ha med de där hörapparaterna att göra? Kanske är man så oteknisk att man haft svårt att ratta bort bruset från de nyliberala tankesmedjorna och den socialdemokratiska partiledningen? Eller har man kastat den manuella kompassen och litar helt på sin politiskt fjärrstyrda gps?

Varför har partiledningen gång på gång missbedömt vad partiet vill? Kanske är det så att partisekreterarens uttalade partistrategi -  att lyssna på andra än miljöpartister - har bidragit. Kanske är det så att man mentalt isolerat sig i den lilla krets som finns kring riksdagskansli - där man sett till att anställa likasinnade (vilket är det grövsta fel man kan göra i ett parti).

Något grundläggande fel är det i alla fall när man hamnar så totalt fel i två av de allra mest diskuterade frågorna inom partiet: arbetstidsfrågan och vinster i välfärden.