Ylva Johansson hade varit kvar i partistyrelsen om Persson varit partiledare...

Ylva Johansson blev inte återvald till socialdemokraternas partistyrelse. Det hade hon nog blivit om Göran Persson varit kvar som partiledare...

Varför? Jo, det var Ylva som 1991 räddade hans kommunalisering av skolan. Hon, som då var riksdagsledamot för Vänsterpartiet kommunisterna, fick med sig sitt partis riksdagsgrupp på att, mot hela deras ideologi, avveckla den statliga skolan.

Som tack blev hon skolminister tre år senare när hon bytt parti. Hon finns med i den här långa, smått elaka, texten jag skrev på en lång tröttsam tågresa efter folkomröstningen om euron.

Himlen öppnades och regnet föll som en ridå över Harpsund när Statsministern steg ut på trappan. Han hade tillbringat sommaren på sitt residens, ägnat sig åt förälskelsens sötma och bytt kanal så fort K G Bergstöm visat sig i apparaten.

Statsminister Persson tittade ut över gårdsplanen och suckade – både sorgset och belåtet - när han såg den mörkblå Saaben tvättad, framkörd och klar. Det var dags igen, dags att stiga ut i rampljuset, dags att återta platsen i politikens centrum efter några månader bortom mediernas strålkastarljus.

Det var dags att göra comeback efter en andligt berikande konvalescens. Han hade haft problem med sin höft en längre tid och passat på att åtgärda det inför valet till det där förbannade EU-parlamentet. På så sätt slapp han eländet. Han avskydde de stroppiga EU-parlamentarikerna som lagt sig till med olater som endast borde vara en statsminister givet. Det spelade ingen roll om det var partikamrater eller borgare, kommunister eller grönsaker. Det växte tuppkam på dom allihop. Oavsett kön.

Statsministern vände sig om, tittade på sin nya hustru, som han lekt förälskelsens alla glada tummellekar med under konvalescensen. Han såg att hon tittade beundrande på honom – det var så behagligt med en kvinna som var kort nog att titta upp på honom - när hon räckte honom sitt fina gröna paraply. Han rätade på ryggen och fällde upp paraplyet med Systembolagets logga på. Så steg han ut på gårdsplanen, tätt följd av sin hustru och sin pressekreterare, som han envisades med att kalla ”Lilla Anna”, i släptåg.

Chauffören, den gamle trotjänaren från tiden som kommunalråd i Katrineholm, hade sprungit runt bilen och öppnat den högra framdörren så att Statsministern, under vissa åthävor, kunde pressa sig in. Svenska bilar hade krympt med åren, tycktes det. 

Statsministern var en kraftig bit, rent av fet om man fick tro de politiska motståndarna, de bisarra krönikörerna och de pladdrande kommentatorerna. Sanningen var att han var välväxt och hade kraftig benstomme. Trots dessa kilon, som förvisso kunde vara tunga att bära, hade han, det försäkrade han gång på gång, kraft och kondition att cykla runt hela Sörmland och stora delar av Bergslagen. När han inte vandrade i skogarna kring Harpsund för att plocka svamp och blåbär med iver att fylla på skafferiet.

”Det har varit en fin blåbärssommar”, sa han till den gamle chauffören som instämde med en nick. ”Det har varit en fin blåbärssommar, nästan som i barndomen”, fortsatte han. I baksätet satte sig pressekreteraren.

”För fan, sluta snörvla Anna”, sa statsminister som kände obehag av det eviga snörvlande som hans pressekreterare presterade i tid och otid. Hon hade varit journalist tidigare, på TT, och bevakat socialdemokraterna på så ärofyllt sätt att hon erbjudits en mer välbetald plats i laget.

Innan Statsministern stängde dörren, ropade han till sin fru, som han kallade Charlie efter pianisten med nämnda namn som en gång i tidernas begynnelse gjort succé med en kontroversiell inspelning av Anitras dans. Norrbaggarna hade blivit sura, när Charlie Norman poppat upp Griegs ganska trista stycke. 

Statsministern log stillsamt och kände i djupet av sitt hjärta att Rosengren hade haft rätt: de där baggarna skulle näpsas, oljan hade gjort dem alltför stöddiga, sturska hade de hållit sig utanför EU och sluppit betala den där förbaskade EU-avgiften som skickades ner till korrumperade greker och portugiser och numera även till bondepatrasket i Polen. Att Norge var den sista Sovjetstaten låg det något i. Det var väl snart Norge, Albanien och Vitryssland som stod utanför Europeiska Unionen.

”Charlie, har du några karameller från NK”, ropade han och kände hur suget, det där nervösa suget, gjorde honom lite torr i munnen.

”Nej, pluttis, de tog slut igår. Ska jag be någon i statsrådsberedningen åka ner med några påsar?”
   ”Ja, gör det Charlie. Kan du ringa på fasta linan, mobilen kan vara avlyssnad”.

Charlie skyndade in genom de höga dörrarna och Statsministern vände sig till chauffören:”Hörru, jag tror att det blir bättre om Charlie kör. Du kan ta ledigt, titta på kossorna eller ta dig ett bad i Djulö”.
   ”Säkert?”
   ”Jo, det ser alltid bra ut att vi håller ihop, Charlie och jag. Det blir fina bilder.”

När Charlie någon minut senare kom ut från residenset hade hon ilsket rodnade kinder och bar på upprörda tankar över ironin som mött henne i telefonluren när hon begärt att Statsrådsberedningen skulle skicka någon av sitt folk till NK för att inhandla Statsministerns favoritkarameller och sedan fortast möjligt åka ner med dem till Harpsund.

”Vi behöver dem för representationen”, hade Charlie sagt.

”Visst”, hade rösten i andra änden svarat. ”Karameller från NK till representation - har Statsministern bjudit in sommarkollot för överläggningar?”

Charlie hade stelnat till. Det var Rättschefen som hade svarat. Hon kände mycket väl till Rättschefens illa dolda förakt för landets regeringschef. Dessutom var han nykterist som ifrågasatt hennes dubbla roller ”som generaldirektör för Systembolaget och frilla till Statsministern”.

Vanligtvis ansvarade Rättschefen såväl för samordningen av säkerhetsskyddet inom Regeringskansliet som för Statsrådsberedningens mer intrikata juridiska spörsmål. Han hade tidigare varit inblandad i karamellaffärer. För några år sedan hade en godishandlare på Drottninggatan sprungit till medierna och berättat att Statsministern gärna stoppade ner fingrarna i godisbunkarna för att ta sig några smakprov utan att betala för sig. Rättschefen hade tvingats ingripa och omtalat för handlaren vad som skulle kunna ske om dylikt tal skulle förekomma fortsättningsvis. Statsministern hade blivit sur på kraken på Drottninggatan och sökt sig till mer burgna kvarter, där man respekterade personlig integritet. NK kändes därvidlag som ett naturligt val.

Snart var dom på väg igen. Statsminister blundade. På väg in på scenen, på väg in i debatten, på väg till Björkvik.

Regnet slog mot bilrutorna. Rännilar sökte sig i hetsig, men förvirrad, takt nedför fönstret till höger om honom. Han tittade ut och sökte med sin vänstra hand efter knappen till fönsterhissen. Han fann den och ett förnöjsamt leende spred sig på hans läppar när rutan bestämt och nästan ljudlöst reagerade genom att åka ner så att fartvinden slog honom i ansiktet.

”Det är fantastiskt, Charlie. Det här med fönsterhissar är fantastiskt”, sa han och lät fönstret åka upp och ner. ”Jag minns farsans första bil, Charlie, den hade inga fönsterhissar. När nu arbetarklassen kan ha bilar med fönsterhissar så har vi nått en bra bit på väg mot socialismen”. Han smackade förnöjt. Så vände han sig till pressekreteraren, Lilla Anna.
   ”Charlie har inga karameller kvar, Anna”, sa han sorgset och lade huvudet på sned medan han tittade på kossorna som stillsamt betade på ägorna.

  ”Jag har ett tuggummi, om du vill ha”, sa pressekreteraren och sträckte sig fram med en liten paket med sockerfria gummin som sägs vara bra för tänderna. Statsministern tyckte inte om tuggummi, det verkade på något sätt simpelt att tugga tuggummi, men eftersom han inte kunde säga nej till något som vara gratis så rafsade han åt sig några stycken och stoppade i munnen.

”Jaa, det är smak av barndomen, det är smak av barndomen”, sa han medan han nickade åt kossorna som betade Harpsunds ägor, nöjd med att de numera fick vara ute på somrarna. Under tidigare regimer så hade de arma varelserna tvingats stå inne hela somrarna. Det hade blivit protester och demonstrationer utanför residenset. Miljöpartiklar hade sprungit på gården och fått utrymme i medierna. Men nu var kossorna glada och fria. Han var nöjd med det. Det var nästan så att han fick en tår i ögat när han tänkte på det.

”Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring”, citerade han och vände sig till Charlie. ”Det var biskop Brask som sa det en gång”, förklarade han och nickade förnöjt.

”Det var biskop Thomas av Strängnäs som skrev de där orden om frihet”, sa Anna. ”Inte Brask, utan biskop Thomas”.

”Biskop Tomas av Strängnäs?” undlät sig Statsministern förvånad, överrumplad av detta inlägg.

”Han levde på fjortonhundratalet och citatet kommer från det som brukar kallas Frihetsvisan”, sa Anna medan Charlie ökade farten för att komma förbi några fotografer som härbärgerat utefter vägen för att få en bra bild.

”Varför så fort, Charlie, varför så fort?” undrade statsministern. ”Låt dom ta sina kort, låt dom föreviga att vi är på väg igen. Blankskallen ska inte få sitta i orubbat bo. ”

”Blankskallen?” frågade Anna från baksätet.

”Blankskallen, den nya moderata som ersatt Lundgren. Hörde förresten att IKEA skulle börja sälja en teflonpanna med namnet Lundgren. Eller om det var Leijonborg. Nej, han skulle få ge namn åt en penningpåse. Förresten var det nog Brask i alla fall. Jag tror vi säger så, Anna lilla”. 

Bilen sökte sig fram på de små sörmländska grusvägarna på väg mot Björkviks Folkets Park. Här, i den lilla sörmländska hålan, skulle han tala. Han hade gjort det till tradition, sitt eget politiska revir, att tala på sensommaren i Björkvik. Han var trygg med att partikamrater skulle sluta upp och fylla både de traditionella träbänkarna och nog också en del extra plaststolar. Gratisbussar från hela Mälardalen garanterade god tillslutning även om den lokala arbetarkommunen skulle svikta, vilket hade skett under några av de hårda åren när han sanerat fosterlandets ekonomi så det stod härliga till.

Men nu, när det gick bra för Sverige, fanns ingen anledning för arbetarkommunen att sura. Tvärtom, dom hade fått som de ville: såväl en regering ledd av en man från deras egna led som ett nej i den där förbannade folkomröstningen om euron. Nu skulle glädjen spira i bänkarna. Spelmän skulle uppträda, lotter säljas, landshövdingen presentera honom. Hela gräddan av den svenska journalistkåren skulle närvara, imponerade över hans retorik och det fiffiga utspel som väntade.

Statsministern skulle leverera nyheter som murvlarna inte kunnat tänka ut. Det var liksom ett spel att överraska dom på alla möjliga fiffiga sätt. Statsministern hade suttit på sin kammare och funderat. Bekymrat sig en del över att han kanske måste säga något om det förbaskade EU, som svikit honom efter svenskarnas nej i folkomröstningen om mynten. Han tyckte inte om EU längre. Det hade varit trevliga tider när han varit ordförande under det där mysiga halvåret, när han fått presidera över Schröder, Blair och den där fransmannen som han aldrig begrep sig på. De hade talat till honom som till en like, och han hade beretts plats i mitten när det s.k. familjekortet skulle tas.

Sedan hade då folkomröstningen gett ett resultat som ingen kunnat vänta sig. Folket hade helt enkelt haft oförskämdheten att rösta fel. Stämningen i Bryssel hade förändrats. Grabbarna var inte lika belevade längre, Schröder drog sig undan honom och den stroppige fransmannen vägrade ens försöka tala engelska med honom. Blair tittade nästan ondskefullt på honom, som om han förrått deras gemensamma sak genom att ha ett folk som röstat fel och som förstärkt de konservativas ställning i England. Statsministern förstod att de ljuvliga planerna på en fin post inom Unionen flugit sin kos.

Kort sagt: han ville inte säga ett ord om EU i sitt tal till de församlade i Björkvik. Och om han ville säga något så borde det inte sägas. Han kunde förstås säga något om Margot Wallström, men han visste med sig att även med aldrig så goda föresatser så hade han svårt att inte spontant lägga in någon liten spydig elakhet om henne. Hon var ju så märkvärdig, förstod inte politikens villkor, förstod inte sin plats. Därför måste han fundera ut något annat, något som inte retade upp partikamraterna så här på sommaren. Då skulle de bara ringa och störa, eller skriva debattartiklar till Dagens Nyheter som sedan K. G. Bergström skulle gotta sig åt i Rapport.  

Så han hade suttit där i sitt arbetsrum på Harpsund och funderat över vilka hyss han skulle spela ut som skulle få journalisterna att tindra med ögonen och sucka av tillfredsställelse över att få berätta att han återigen överraskat.

Han hade suttit på sitt rum flera nätter, tittat ut över sjön där hans företrädare på posten som landets främste politiker rott i den gamla ekan och småpratat med världens stora. Månen hade legat som en härligt, fet, god prästost från Falköping över vattnet. I tidig morgontimme hade han sett en gök flyga förbi, vilket var en mycket ovanlig syn. Han upplevde det som ett omen.

Det var då han kommit på idén om Ylva. Hur vore det att låta Ylva få ingå i regeringen igen? Hon var som en gökunge, gedigen socialdemokrat som under sina tidiga riksdagsår varit placerad i kommunisternas bo. 

Hon hade varit honom lojal, ställt upp som en hel grabb när det knipit. Det var ju Ylva som satt för kommunisterna i utbildningsutskottet när han själv var skolminister och fått för sig att kommunalisera skolan. Hans idé var inte alls populär, men som gammalt kommunalråd hade han känt hur besvärligt det varit att skolan, som minsann låg mitt i byn, sköttes av andra än kommunens starke man. Lärarfacket skrek, borgarna skrek, kommunisterna skrek, alla skrek när han ville kommunalisera. Borgarna skrek eftersom de var i opposition och hade i uppdrag att skrika. Och att kommunisterna skrek var självklart, de ville ju att allting skulle vara förstatligat. 

Hans hopp för att få stöd i riksdagen hade stått till miljöpartiet som älskade decentralisering, lokalsamhälle, självförsörjning och allt annat som kunde förknippas med Åsa-Nisse. Självfallet skulle grönsakerna ställa sig bakom en kommunalisering av skolan, hade han tänkt. Men det gjorde dom inte. Dom var oberäkneliga och styvnackade och dessutom kunde man aldrig lita på att de där akademiska flummarna i deras riksdagsgrupp skulle hålla ihop i en votering. Men då ställde Ylva upp.

Han hade pratat med henne och hon tog i riksdagens utbildningsutskott ställning för en kommunalisering av skolan samtidigt som hon bearbetade sin egen riksdagsgrupp så pass att de till slut körde över sin egen ideologi och ställde sig bakom detta småborgerliga förslag. Som tack fick hon bli skolminister några år senare, när den lilla tösen väl lämnat kommunisterna och blivit medlem i Partiet. Sedan råkade hon, lilla människan, bli förälskad i finansministern. Vilket skulle kunna leda till att skolan skulle få otillbörliga fördelar i takt med att överläggningarna om ekonomiska resurser förlades till sängkammaren. Så därför fick Ylva lämna sin ministerpost. Finansministern var ju svårare att ersätta. Han visste för mycket. Så han fick vara kvar.

Men nu var det dags för lilla flickan att få göra comeback. Evigt tacksam skulle hon bli. Och sådant är alltid bra. Hon behövde något efter sin lilla period som verkställande direktör för det där konstiga företaget som hon lyckats lotsa fram till konkurs och skulder på 220 miljoner.

Ylva skulle alltså nu lanseras som ny minister. Han hade ringt upp henne minuterna efter det att göken flugit förbi i gryningstimmen. Hon kunde ju alltid ta hand om vårdfrågorna. Hon skulle inte kunna göra det sämre än den där tråkmånsen Engkvist som nu huserade på socialdepartementet.

Det var förresten märkligt hur alla gamla SSU-bossar förvandlats till tråkmånsar. Ingvar Carlsson har väl alltid varit en tråkig figur, men grabbar som Engkvist och Nygren hade ändå varit grabbar med lite stake i under sin tid i SSU. De kunde ta sig ett glas, eller två, i grabbars glada lag. Men sedan hade partiapparaten brutit ner också dom till genuina tråkmånsar och dysterkvistar. Nej, tacka vet jag Björn Rosengren, hade statsministern tänkt där han satt på sin kammare. Men Rosengren kunde han inte ta tillbaka till regeringen, han hade varit en katastrof som vanlig simpel minister och en ännu större katastrof som chef för superdepartementet.

Han, Rosengrenen, var som en fjäril, fladdrande från blomma till blomma, ständigt ringande mobiltelefon, pladdrande med någon om något som han inte visste någonting om.

Steget från Rosengren till Ylva var inte så långt. Både hade ju varit med förr. Och han behövde förstärka på kvinnosidan. Det tjafsades så mycket numera om jämställdhet och feminism. Dessutom skulle det vara en knäpp på näsan på den som var värd en knäpp på näsan: Ylvas äkta make, tidigare finansminister Eric Åsbrink som ju haft oförskämdheten att lämna regeringen i protest mot att Statsministern bestämde. Att nu göra hans lilla hustru till minister var riktigt skojigt. Inga män tål att deras hustrur tjänar mer pengar och har finare jobb än de själva. 

Dessutom - och det var inte det minsta - skulle utnämningen av Ylva reta Winbergskan borta i Sydamerika. Hon avskydde när han valde in yngre, mer formbara, kvinnor i regeringen. Men det skulle hon ju inte kunna säga högt eftersom det bara skulle visa på bitterhet över att ha blivit dumpad på en ambassad i djungeln. 

Till råga på allt detta goda så skulle riksdagsgruppen få sig en känga. Det var alltid roligt att utse statsråd som inte hämtades från den där gruppen. De blev alltid lika upprörda men visste inte hur de skulle hantera det utan att verka avundsjuka. Han skrockade förtjust vid tanken.

Så han ringde upp Ylva när göken flugit förbi. Hon hade yrvaket svarat, han hade berättat om sitt beslut och hon skulle få 36 timmars betänketid. Men Statsministern visste att det skulle bli ett ja redan när han la på luren. Ett erbjudande som detta skulle den lilla tösen inte säga nej till. Det kunde hon inte. Det skulle vara omöjligt för en ung karriärlysten kvinna att säga nej till ett jobb som gav henne högre status än den äldre man hon var gift med.

Statsministern hade förtjust smackat över allt detta, känt hur nöjdhetens sötma spridit sig i kroppen och känt sig vara värd en belöning. Så han hade vankat ner i köket, gått med beslutsamma steg fram mot kylskåpet, öppnat detsamma, sträckt handen efter en burk med äkta majonnäs, njutningsfullt skruvat locket av densamma och stoppat ner tummen för att sleva upp några bastanta klickar av det goda.

Men nu, nu var han på väg till Björkvik, iklädd vit skjorta, svart skärp och ljust beigea byxor. Öppet i kragen och på bättre humör än på länge. Karamellerna skulle anlända till kvällen, kylskåpet var fyllt med charkuterier, Rosengren skulle titta in på en liten en till kvällen, den förbannade fransmannen hade pressats till att hålla folkomröstning om EU:s nya författning och Charlie satt vid hans sida.

Statsministern gnolade på en stump. Det lät som något av Per Gessle. Gudarna vet om det inte handlade om att gå och fiska.

Fortsättningen håller jag för mig själv, åtminstone än så länge.