Om att åldras som man vill...

Tillräckligt gammal lär man bli av med körkortet, men tack ändå...

I Dagens Nyheter den 19 augusti 1998 kunde man - under rubriken ”Så vill partiledarna åldras” - läsa hur dåvarande partiföreträdare såg på att bli äldre - och nu citerar jag en annan blogg rakt av:

Gudrun Schyman (då 50 år) ville som riktigt gammal bo i ett kollektiv där det finns alla åldrar. Hon säger också: ”Jag tror jag fortsätter med någon form av förändringsarbete även som äldre. Sen vill jag resa mer. Men jag kan inte tänka mig att jag tar det lugnt, jag är den ‘påhållande’ sorten.” Hon hoppas också att hon inte blir frustrerad över att inte orka vissa saker längre.

Alf Svensson (då 60 år) säger att han ”bävar för den dag då jag inte längre är efterfrågad, inte längre blir uppringd av journalister, inte ombedd att hålla tal”. Ungdomsförbunden vill bekämpa förgubbning, säger han, ”men är det något som hjälpt mig så är det erfarenhet, jag törs säga att jag är bättre som partiledare i dag än för fem eller tio år sen”. Svensson vill leva ut sina starka längtan efter böcker och läsning. Han är rädd för att dö: ”Nedbrytningsprocessen tror jag är påfrestande. Gemenskaper ska brytas, alla ringar gå itu och jag är rädd för ensamheten. Jag hoppas få vara klar i huvudet.” Svensson säger att han vill vara på ett modernt ålderdomshem, privat eller offentligt, fyllt av gemenskap och omvårdnad.

Göran Persson (då 49 år) hoppas slippa uppleva en skarp gräns till pensionärstillvaron. ”Jag vill fortsätta med politiken men utan dagliga krav som nu. Om jag får vara frisk vill jag nog arbeta till 65-70-årsåldern.” Persson berättar att han sett människor som hängt upp hela sin sociala identitet på yrket och då har pensionsdagen varit en tragedi. Persson avslöjar att han har en dragning till landet och skogen, rent av till kyrkan, men han tror inte att han ska låta sig prästvigas, ”men även lekmannapräster kan predika”. Han vill stanna hemma så länge som möjligt och hoppas det dröjer till mycket sent innan han kommer till något hem. ”Nej, inte något privat. Vilken reträtt det vore för mig att sluta ett aktivt politiskt liv på ett privat vårdhem!”

Carl Bildt (då 49 år) har inte reflekterat över pensioneringen: ”På sätt och vis går jag nog aldrig i pension. Jag vill alltid vara aktiv även om jag tänker mig att jag får växla ner successivt så småningom.” Bildt tror det är svårt att i förväg föreställa sig hur det blir. ”Jag tror att det är bra att även som äldre ha en arbetsplats dit man kan gå. Jag vill skriva, kanske memoarer. På något sätt vara engagerad. Men inte minst i det politiska livet är vi dåliga på att ta tillvara erfarenheterna från de äldre.” Människor dör, ”även om jag finner det svårt att riktigt acceptera det”, säger Bildt och fortsätter: ”Jag vill vara kvar i en miljö som är hemma eller som är ett hem för mig. Kommer jag till ett vårdhem kan det vara privat eller offentligt – bara jag får välja själv.”

Lennart Daléus (då 52 år) vill sluta vid 65 och ”odla lavendel i Provence”, en metafor säger han, som lika gärna kan betyda elda ris på Ingarö. ”Jag ser nog pensioneringen som en enda lång semester”, säger han och tror att han blir lika gammal som sina föräldrar, dvs lever till 90-årsåldern. När det blir nödvändigt hoppas han att han hamnar på ett ”regelrätt ålderdomshem i eget rum med dusch och toa. Om det är offentligt eller privat spelar ingen roll. Men jag vill absolut inte tvingas in i en massa aktiviteter, usch.” På frågan om han är rädd för något svarar han att han ”undrar över hur det är att inte längre med alla sinnen kunna uppfatta verkligheten.”

Birger Schlaug (då 49 år) säger att om han har ett roligt jobb är han nog så lagom intresserad av att gå i pension. ”Men är jag åter i familjeföretaget – som tillverkar mätinstrument – är jag nog trött och vill gå tidigt.” Schlaug önskar att det fanns kooperativ för äldreboende och säger också: ”Sedan undrar jag hur det känns att få ont, att glömma. Och hur står man ut med att folk tycker det går för sakta när man handlar eller står på posten, att unga människor skrattar åt en?”

Lars Leijonborg (då 48 år) säger att han inte tänkt över när han vill gå i pension eller hur omställningen blir. Han berättar att hans far som snart är 90, är helt klar i huvudet: ”Det är något väldigt skrämmande att tänka på att inte känna igen sina närmaste.” När man blir riktigt gammal är en bra kontakt med de närmaste det viktigaste, menar han och vill gärna bo kvar i egen bostad. När bördan blir för stor för de närstående kan han tänka sig ett sjukhem, ”privat eller offentligt – även om de privata överväger bland de riktigt lysande exempel jag känner till”, säger han.

 Således hämtat från denna blogg.