Sverigedemokraterna trasslar sig över en tröskel - och får hjälp av en annan ytterlighet, Hizb ut Tahrir

Pinsamt för fyra partier...

Sverigedemokraternas inmarsch i riksdagen har inneburit att Sverige fått en mer flyktingpositiv politik än som annars varit fallet. 

Jag nämnde det häromdagen, och såg att MP:s partisekreterare Anders Wallner påtalar samma sak. Där vi möjligen skiljer oss åt är att Anders enbart (åtminstone i artikeln) pekar på det faktum att regeringen valt att kompromissa med MP istället för att tvingas beröra SD.

Jag menar att det också beror på att Socialdemokraterna - som alls inte har en historia av human flyktingpolitik - under Mona Sahlins ledning valde strategin att fjärma sig från SD istället för att krypa närmare dem för att slåss om invandrarkritiska röster.

Frågan som uppkommer är: Når SD över den brytpunkt där S och M känner sig så reellt hotade att de istället för att fjärma sig börjar ta steg för att närma sig detta parti? Det kan ske på mer eller mindre retoriskt sofistikerade sätt. Eller råbarkade. Vi kan råka ut för en riktigt obehaglig debatt.

Erfarenheten inom borgerligheten är att det kan vara vinnande - Folkpartiets retoriska tal om språktest för medborgarskap gav ett lyft för det partiet. Var Stefan Löfven och kretsen kring honom kommer att göra är mycket ovisst. Hur som helst: någonstans finns en brytpunkt.

SD över tröskel i storstäderna
Det finns många aspekter att ta in när man försöker analysera läget inför valet 2014. För det första har SD, efter sina år i riksdagen, redan trasslat sig över den kanske svåraste tröskel man haft att ta sig över: att nå hyggliga opinionssiffror i storstäderna.

På kort tid har man tagit sig över fyraprocentsspärren i Stockholm. Det måste ses som ett genombrott för ett parti som förknippats med "lågutbildade bittra män på landsbygden" - för att travestera Obamas oförsiktiga uttalande inför förra presidentvalet. I Göteborg har man etablerat sig som ett medelstort parti och i Malmö är man ett ganska stort parti i opinionsmätningarna. I DN redovisas förtroendesiffrorna för partiledarna - och det har ökat för Åkesson som numera är ifatt både Romson och Lööf. Åkesson fick upp migrationsfrågan i den senaste tevedebatten precis när Solsidan i TV4 var slut, det vill säga just när massor med tittare slog över till Agenda.

Det som händer i omvärlden kan spela SD i händerna. Hizb ut Tahrirs  uppdykande är definitivt något som spelar dem i händerna.

Expo: "Antisemitiskt islamistparti etablerar sig i Sverige".
Det islamistiska partiet Hizb ut Tahrir verkar globalt och har som mål att inrätta en världsomspännande Gudsstat. Man vill ena alla muslimer i en enda islamisk stat för att kunna leva helt efter islamiska lagar och värderingar. Något som förstås långt ifrån alla muslimer ställer sig bakom, men som givetvis - om deras aktivitet ökar - kommer att ingå i SD:s retorik inför nästa val.

Hizb ut Tahrir har idag en avdelning för hela Skandinavien. Verksamheten har drivits främst i Danmark (där partiet är tillåtet till skillnad från i många andra länder). Aktiviteten i Sverige har ökat, skriver Expo, under rubriken Antisemitiskt islamistparti etablerar sig i Sverige.

Expo, som tillhör de som haft djupt kritiska artiklar och avslöjanden om just SD ger ofrivilligt just detta parti argument när man berättar att en av arrangörerna till ett av Hizb ut-Tahrirs svenska evenemang i ett anförande sagt att det anfall som dödade Usama Bin Ladin var en ”våldtäkt på islam", och att införandet av demokrati och mänskliga rättigheter likaså är en ”våldtäkt”.

I P1:s Människor och tro redovisades partiets agenda för någon vecka sedan.

Religiöst betingad retorik mot demokratin -  stor enighet finns om att Hizb ut Tahrir grundläggande målsättning inte går att förena med demokrati - är givetvis något som SD mer än något annat parti kan lägga till grund för sin retorik inför nästa val.

Framgång för SD leder till samarbete mellan S och M.
Blir framgången påtaglig för SD i nästa val så lär vi dessutom - jag har sagt det förr - få se ett formellt närmande mellan S och M med argument som "i en orolig tid tar vi gemensamt ansvar för Sverige". Mycket tyder dessutom på att den ekonomiska krisen kommer att förstärkas lagom till valet för att slå till rejält någon gång 2015-2016. Sverige är inte alls gott rustat för detta, tvärtom är de svenska hushållens och företagens skulder redan idag enorma, vi är det åttonde mest skuldsatta landet om man ser till hushållen. Konsumtion och tillväxt har upprätthållits genom lån. All BNP-ökning har de senaste åren upprätthållits genom hushållens ökande skulder, vilket bloggrannen Cornucopia redovisat. Vilket förstås är en effekt av politikernas bristande vilja att analysera tillväxtfrågan. Istället har man krampaktigt hållit fast vid tillväxtparadigmet.

Hur som helst: Några större politiska svårigheter att samarbeta kommer S och M inte att ha. Man kommer att skärpa flyktingpolitiken, ta steg närmare SD medan partier som V, MP, KD och C lär få omgruppera sig - i den mån de finns kvar i riksdagen. V och MP lär bli de två partier som längst vägrar att närma sig SD.Vilket i så fall hedrar dem. Vilket eller vilka partier som vågar öppna dörrarna för ett seriöst samtal om hur vi tar oss ur tillväxtsamhällets återvändsgränd  utan att det skall slå stenhårt på de som redan har det svårt är oklart. Ju längre in i gränden vi kommer, desto svårare blir det att hitta en hygglig utväg. Längst in i gränden hittar SD sin näring.