 |
| Klicka på bilden. |
Så har då Olof Palme blivit film. Ska förstås se den. Premiär på fredag - och kommer i längre variant under julhelgen i SVT. Personligen gillade jag Palmes (formella) utrikespolitik, men ogillade mycket av socialdemokratins spydiga maktfullkomlighet och betongpolitik.
Åren har ju gått. Palme var fascinerande, men frågan är om inte Torbjörn Fälldin var minst lika fascinerande. Om honom pratat jag med Olle Svenning i det här programmet.
Fälldin agerade perfekt i valrörelsen
1976, året då socialdemokratins hegemoni föll. Han har berättat att han
lade sig till med en sävligare stil än vanligt för att kontrastera mer
än vanligt mot Palmes snabba, intellektuella och, i teverutan, högdragna
stil.
Blundar man och lyssnar till den historiska debatten, som hölls inför 10 000 jublande(!!!) människor på Scandinaviun, så vinner Palme rent tekniskt. Retoriken, engagemanget, briljansen, de ideologiska guldkornen. Men han var alltför bra, alltför skicklig. Han var skrämmande effektiv, så effektiv att det slog tillbaka i teverutan. Dessutom var han högdragen, försökte förlöjliga Fälldin. Det var den sävlige bonden från enkla förhållanden mot den snabbe socialisten från överklassen i Stockholm
Centern blev den tidens stora borgerliga parti – efter det att man å ana sidan tagit avstånd från socialismen och å andra sidan snott fråga efter fråga från socialdemokraterna: Fälldin tog över frågan om arbetslösheten från Palme - precis som Reinfeldt gjorde med Persson - och talade lika varmt om glesbygden som om låginkomsttagarna. Centern lanserades som det nya arbetarpartiet.
Den som röstade på Fälldin - för det var nog mer på Fälldin man röstade än på Centerpartiet - röstade inte bara mot kärnkraft utan också mot betongsossar, mot högern, mot tillväxtfanatiker och mot centralism.Själv hade jag flyttat ut från Stockholm, läste Land och Arbetaren, var en del av gröna vågen, självförsörjning, höns och så småningom får. Jag besökte ett Centermöte i Vingåker, gick därifrån och undrade var jag kommit, det var något helt annat än det radikala Centerparti som fanns i Stockholm.
Fälldin var - trots att han var djupt kulturkonservativ - på många sätt mer radikal än både gårdagens och dagens socialdemokratiska elit. Hur som helst: jag samtalar med Olle Svenning i serien En bok, en författare här.
Att välja parti är som att välja livspartner.
SvaraRaderaGår man efter vetenskapliga fakta och förstånd lägger man ner det hela.
Kittlas känslorna kan det bli någonting på kort eller rentav lång sikt.
Framgångsrika politiker fångar känslor men struntar i vetenskapen.
Aran
Intressant intervju med Svenning. Tog den till frukost... Synd att man inte var med 1976, vilken stämning på debatten mellan Palme och Fälldin! Så annorlunda politisk framställning var på den tiden! Och de fick prata fritt i 15 minuter som inledning!!!
SvaraRaderaFälldin var väl en skojare, eller blev han så pressad av moderaterna att det gick åt fanders? Minns att morsan gick med Fälldin-knapp på jackan och började läsa Land. Hon var från klassisk arbetarklass.
SvaraRaderaMona
Vem står vid Fälldins högeraxel?
SvaraRaderaHan ser ut å ha vandrat in i fel film!
Fred, vet inte, men en kul sak, förutom han som kommit in i fel film, är att Fälldin antingen var ganska cool eller också putsade på sitt varumärke, när journalister sökte honom hemma på gården i Ås så hände det att hans mor Hulda svarade Torbjörn, ja han är väl ute och tar upp potatis". Jag funderar om det var en föregångare till den jättefina frasen som passade bra när man ville ha betänketid när journalister ringde: hallå, hallå, hör inget, dålig täckning...
SvaraRaderaI övrigt bodde inte Fälldin i någon statsministerboning utan hemma familjen Söder, varav Karin var utrikesminister, under sin tid i Stockholm. När journalister häckade så hände det titt som tätt att Karin, utrikesministern, kom ut och beklagade: ”Åh, pojkar, det är så hemskt att inte kunna bjuda in er allihop. Det gör vi ju alltid hemma i Värmland, och jag som bakat kakor också. Det är bara det att Thorbjörn sover nu.”
”Gärna ny statsminister, men först en lur på soffan", kommenterades i medierna. Och Dieter Strand, minsann, skrev: ”En rörelse som på senare år haft närmare till folket än vad vi – vi i Stockholm, i närheten av det centraliserade s k etablissemanget – riktigt förstått.”
Jag tror att Fälldin upplevde att politikerrollen var att vara medborgarens tjänare. Faktiskt. Och som sagt, hans radikala ådra - som var nog så starkt i hans kulturkonservativa kropp - ter sig än idag på många sätt som något nästan hjärtevarmt när man tänker på hans glöd för hårt ansatta kroppsarbetare, låglöneproletariat och spets riktad mot "bolagshögern".
Fälldin var alltså inte så bräkig som han lät då?
SvaraRadera