20 år sedan kronkrisen...

Hur nedtecknas samtidens historia? Jag funderar på det när jag läser dagens DN. Där berättar man om 90-talskrisen. Ni vet den där som mest koms ihåg på grund av att riksbankschefen beordrade 500 procents ränta. 

Man ville försvara kronan, som det hette. Man hade nämligen beslutat att knyta kronan till euron (eller ecun som den då hette). Istället för att låta kronan flyta fritt ingick Carl Bildt och Ingvar Carlsson en minst sagt halsstarrig överenskommelse att med alla medel "försvara kronan" till priset av nästan vad som helt. 

Varför gjorde man det? Svaret vet egentligen alla som var involverade i den tidens politik. Prestige. Man ville, för att citera den dåvarande stabschefen i finansdepartementet Ulrica Stuart Hamilton, "visa Europa att Sverige var mogna att gå med i EU".  

För Carl Bildt och Ingvar Carlsson var det även - och detta är jag övertygad om - en personlig kamp för att imponera på den elit man ville tillhöra inom unionen. Brödraskapets värme lockar. Jag vet. Det är då det gäller att välja vänner med omsorg och inte låta sig imponeras.

När jag och andra redan under hösten 1992 beskrev var det skulle sluta - MP krävde att kronan skulle frikopplas från euron - så uppfattades vi som mindre vetande. Vi anade visserligen inte att det skulle sluta i just 500 procents ränta, men insåg att kronans knytning till euron skulle medföra tillräckligt makabra följder för att det skulle leda till konkurser, arbetslöshet och socialt elände. (Tillägg 9/9: Tyvärr är det för mycket för Peter Wolodarsky att i dagens DN-ledare påpeka att De gröna ansåg att kronförsvaret var absurt.)

Följderna av kronförsvaret blev fullständigt horribla, och det märkliga är att Carl Bildt och Ingvar Carlsson trots detta inte fått stå till svars. Deras uppträdande, och brist på ens den mest grundläggande omdöme, kostade människor i Sverige alldeles för mycket för att ansvarsfrihet skall utfärdas.

Att Bildt och Carlsson kommit undan beror förmodligen på att mediernas tolvtaggare på ledarsidor och ekonomisidor flöt med i det som blev till en flock som rusade åt samma håll. Tyvärr uppfattades några av oss som ville något annat som "miljömuppar",  trots att åtskilliga av oss bar på väl så mycket både akademisk som praktiskt lärdom om ekonomi och finanspolitik som de som satt på sina höga hästar från stall märkta med S och M. Idén att de som var intresserade av miljöfrågor också kunde ha kompetens på ekonomiområdet var för magstarkt att ens tänka på. (Men det förhindrade inte att det var den ekonomiska debatten inför valet 1994 som de facto blev startpunkt på det som ledde fram till att MP tog sig in i riksdagen igen efter tre års frånvaro).

Carl Bildt hävdar idag, enligt DN:s artikel, att det var ett misslyckande att man till sist tvingades släppa den fast växelkursen. "Det är inte med glädje som Carl Bildt ser tillbaka på torsdagen den 19 november 1992 då kronan slutligen tilläts falla", läser jag. I själva verket var det så att den massiva sammanhållningen mellan de borgerliga och socialdemokraterna förlängde krisen.

Jag läser också hur den politiskt tillnyktrade f.d. riksbankschefen Bengt Dennis numera inser det som var och en som lyckats slita sig från flocken insett för länge sedan när det gäller europrojektet  - "det är oerhört starka centrifugalkrafter som kan dra isär sammanhållningen inom EU...". Tja, givetvis är det så i grunden.Hur skulle det kunna vara något annat? (För övrigt var Staffan Burenstam Linder, ordförande i Riksbanksfullmäktige, och Dennis inte så såta vänner, enligt sådant som är efterlämnat i Riksarkivet).

Jag är inte principiell motståndare till idén om en gemensam valuta. Inte alls. Men den infördes alltför fort, i alltför många länder, utan att länderna varit tillräckligt homogena för att det skulle fungera. Hade unionens tunga politiker inte underkastat sig personliga strävanden att gå till historien som de som byggde något nytt och stort så hade euron och unionen kunnat växa fram i en takt som varit rationell utifrån såväl ett ekonomiskt- som ett medborgarperspektiv. Nu blev det ett politiskt uppifrån-projekt-med-personlig-prestige snarare än följden av en naturligt framväxande samhällsevolution.

Hur fungerade då den krishantering som Carl Bildt och Ingvar Carlsson bäddat för? Det krävdes besparingar av stora mått för att komma tillrätta med de problem som växt fram under många år, och som exploderade under kronkrisen. 

Även i denna situation betedde sig socialdemokraterna på ett sätt som jag är starkt kritiskt till. Göran Persson och Ingvar Carlsson valde att samarbeta med Centern. Frågan är om det inte var det mindre partiet som såg till att de åtgärder som sattes in inte blev ännu sämre, med än värre sociala följder.

Till skillnad från V så drev MP besparingar på samma nivå som regeringen. Vi såg det som nödvändigt att förändra en del strukturer och system. Men MP:s sätt att komma tillrätta med underskotten hade en helt annan social profil än Göran Perssons. Genom att, som S gjorde, sänka nivån på socialförsäkringar för de med små inkomster ökade kommunernas socialbidrag - vilket fick till följd att man tvingades dra ner på skola, barnomsorg och äldrevård. Större barngrupper, färre vuxna i skolan. Här började en negativ spiral som vi fortfarande lever med.

MP ville istället införa ett brutet tak i socialförsäkringarna så att inte någon nerdragning skulle ske för dem med låga inkomster, medan vi med högre inkomster skulle få ta en större andel av besparingarna på vår lott under krisåren.  Istället för att dra ner för kommuner och landsting lade vi mer besparingar på försvaret, genom att bland annat inte köpa den stora mängd militärt material som regeringen fått tidigare bemyndigande att göra och som gick vidare mitt under krisåren.

PS!
I SvD:s nätupplaga kan man ta del av synpunkter, om det ämne jag inledde med igår, från Andreas Cervenka: "När Europeiska centralbankens chef ”Super”-Mario Draghi tog till orda på torsdagens presskonferens rådde inget tvivel om vem som är kontinentens nye boss. ”Euron är irreversibel”, slog han fast grötmyndigt och avfärdade alla tankar på motsatsen som meningslösa utslag av svaga nerver. Till att börja med bör det kanske slås fast att uttalandet är trams."  Här kan man läsa vidare.

PS2!
I samma tidning, fast i pappersupplagan, kan man läsa en kommentar över nutiden av Jacob Bursell som är värd att fundera över för åtskilliga tillväxt- och konsumtionsmuppar: "Bland det första man lär sig på gymnasiets ekonomilektioner är att ekonomi handlar om att hushålla med begränsade resurser. (-) Jag gillar att raljera om konsumtion, för jag inbillar mig att det frigör mig något från beteenden och tankemönster som så flagrant strider mot några av våra mest grundläggande vetskaper, som den med vilken min lärare så bokstavbstroiget inledde min första ekonomilektion".