Ny bok: Tillväxten sista dagar

I den nyss utkomna boken Tillväxtens sista dagar - miljökamp om världsbilder diskuterar Björn Forsberg, forskare i miljö- och utvecklingsfrågor vid Umeå universitet, de hinder som finns för en reellt hållbar utveckling. Låt mig med en gång säga att det är en saklig, noggrann och upplysande genomgång av tillväxtsamhället. Dessutom välskriven.

Visst framskymtar ett forskarbaserat raseri mellan raderna, men Forsberg lyckas ändå metodiskt och noggrant analysera, ofta med kirurgisk precision, tillväxtens grunder, villkor och följder på ont och gott. Han avlivar effektivt myten om att konsumismen – även om den får fortgå med "ekologiska" förtecken - kan fortgå i ett hållbart samhälle. Han beskriver myten som ”ekomodernismen” som är ”besatt av tillväxtens fundamentala betydelse för att nå framgångar på miljöområdet”.

Det är naturligtvis så att investeringar i den ekologiska samhällsomställningen kan ge impulser till ekonomisk tillväxt, men att hävda att miljöåtgärder kräver ekonomisk tillväxt – vilket samtliga partiers företrädare gett uttryck för – ”måste betraktas som rena fantasier”.

I ett av de mer brännande avsnitten skriver Forsberg:

”Målet om ekonomisk tillväxt har kort sagt blivit vår tids främsta politiska mantra. Vi brukar vara duktiga på att döma tidigare generationers förehavanden, men frågan är om någon idé har lamslagit människans kritiska tankeförmåga så till den grad sedan 1600-talets häxprocesser. Jag är rädd för att denna tillväxtfetischism tillhör det som framtida människor kommer att finna mest svårbegripligt när de betraktar vår tid: att en hel generation av opinionsbildare – politiker, forskare, företagsledare, journalsiter – i början av 2000-talet knappt kunde göra ett yttrande utan att tillfoga ordet tillväxt. Ett kollektivt självbedrägeri av sällan skådat slag, där man för att vara indefinierad i det politiska samtalet drevs till gradvis förvärrade fantasier om tillväxtens dygder…”.

Forsberg analyserar mediernas hantering av miljöfrågan – och hur makthavare och tidskrifter agerat sedan den dag klimatfrågan plötsligt dök upp på dagordningen. Forsberg pekar på hur tidskrifter som ETC och Ordfront hakat på när frågan väl blivit populär och redovisar hur radikala kretsar (vänster, globaliseringsmotståndare, feminister) tidigare inte bara visat ointresse för miljöfrågorna utan ”övergått i rent nedlåtande attityder mot miljöengagemang”. Tacksamt kan vi konstatera att man vaknat till liv och nu när det blivit trendigt till och med försökt göra en delvis grön analys av sambandet samhälle-miljö. Men i en historisk genomgång visar Forsberg hur miljöfrågorna dykt upp någon gång per årtionde, för att sedan stillsamt försvinna ut. Vilket förstås blir följden när miljö reduceras till en sakfråga som kan tonas ner eller tonas upp - istället för att vara baserat i en ideologi.

Jag minns förresten själv hur jobbigt det var att försöka driva upp miljöfrågorna på dagordningen inför valet 1994; men mp lyckades faktiskt driva upp dem så att miljö slutade som en av de viktigaste valfrågorna enligt opinionsmätningarna. Fyra år senare var det nästan hopplöst att få medierna att skriva något om vare sig klimatfrågan eller andra miljöfrågor.

Björn Forsbergs bok blir nog ingen kioskvältare. Den trampar på för många tår - blåa, röda och gröna... Men den blir en klassiker. Var och en om vill förstå den politiska och ekonomiska samhällsdebatten – och få djup insikt i miljöfrågornas giltighet – har massor att hämta. Lättsamt skriven, trots det svåra ämnet. Välformulerad.

På kort tid har således två systemkritiska böcker kommit ut: Vid sidan av Björn Forsbergs Tillväxtens sista dagar - miljökamp om världsbilder (Förlag Ruin i samarbetre med Cogito) också Christer Sannes Keynes barnbarn - en bättre framtid med arbete och välfärd. Båda med mycket högt läsvärde - i min bokhylla placerade på facklitteraturens hederplatser vid sidan av Bengt Hubendicks Människoekologi. Och, om jag ska vara riktigt ärlig, min egen Miljön,makten och friheten...:-)