Humanisterna, tron och fjärilars vingslag

Föreningen Humanisterna, som leds av Christer Sturmark, har lagt beslag på ordet humanist. Dessutom i bestämd form. Det är ganska fräckt. Det har upprört en och annan. T ex ordföranden i Humanistiska Förbundet, som leds av Anders Björnsson. Dessa två humanistiska herrar har ganska mycket otalt med varandra. De drabbade samman förra torsdagen i ABF-huset i Stockholm.

Det som kunde blivit en intressant debatt om liv, död, religion och vetenskap började med ett praktgräl och slutade i försoningen om att man gemensamt skulle skriva en debattartikel om yttrandefrihetens värde. Den skulle, av något pubertal anledning, handla om att man i Europa måste ha rätten att förneka Förintelsen. Jo, det vore förstås absurt om EU beslöt att införa åsiktsförbud, likt det som finns i Frankrike, medan man samtidigt får förhärliga sin egen historia, fylld av kolonialismens vedervärdiga våld, rasism och förstörelse. (Ett EU-beslut innebär att även Sverige måste inskränka yttrandefriheten eftersom EU-lag går före svensk lag).

Men jag hoppas ändå dom låter bli. Det måste finnas ett retoriskt och taktiskt mer intelligent sätt att försvara demokratins kärna – yttrandefriheten – än att göra det via en fråga som får det att vattnas i munnen på extremhögern.

Annars började debatten med en larvig fight, som andades avundsjuka, om varför Humanisterna haft fräckheten att lägga beslag på begreppet humanist. Björnsson var inte till sin fördel i denna passus…

Därefter vidtog diskussion om religion v/s vetenskap. Björnsson hävdade att religion visst hade sin plats i samhället, och att man även måste ta vetenskapen med en nypa salt. Charlataner kan också bära vit rock. Sturmark sågade religioner med fotknölarna och fastnade i det där som gör Humanisterna så antireligiösa att de gör ateismen till sin religion. Och då värjer jag mig. Tänker på att Nelson Mandela, Al Gore och andra av dem jag uppfattar som både kloka och sansade faktiskt tror på Gud. Märkligt. Besynnerligt. Kanske lite skrämmande för oss som är troende ateister...

Min utgångspunkt är att jag tillhör en ganska liten minoritet i världen: vi som inte tror på någon Gud. Tillhör man en minoritet bör man inte, i tron att man vet bättre än nästan alla andra, slå ifrån sig den överväldigande majoritetens uppfattning. Det är här jag uppfattar att Christer Sturmark går för långt. Däremot har han en poäng när han ställer frågan varför religionsfrihet behövs när vi har den grundlagsfästa yttrandefriheten, föreningsfriheten etc. Vad är det i religionerna som skulle förbjudas om man avvecklade begreppet religionsfrihet? Det vill jag också veta!

Vi tar en öl efter debatten och jag minns ett samtal med en präst. Vi hade åkt ut till stugan som ligger i viken. Vi hade åkt fort, kanske för fort, som man lätt gör med 750 kubik mellan benen medan man bryter igenom luftmotståndet så att det slår i visiret. Vi hade hängt av oss skinnställen, gjort en brasa, ställt fram några mörka öl och doften från varma mackor trängde ut från ugnen. Vi pratar om livet och konstaterar att både den som tror på evolutionen och den som tror på skapelsen kan ha en del gemensamt. Jag har svårt att begripa varför en gud, som rimligen med goda avsikter, skapat en gepard - som är perfekt konstruerad för att plåga, döda och äta antiloper - samtidigt skapat antilopen, som är perfekt konstruerad för att klara livhanken och låta geparden svälta ihjäl. Det är lättare att ha fördragsamhet med, och förståelse för, den smärta och det lidande som är en del av den våldsamma naturen om man anammar evolutionsteorin. Hur kan en Gud skapa något som är så fullt av lidande, om nu guden är god?

Min vän prästen tar ut mackorna från ugnen och muttrar något om att Herrens vägar inte alltid är lätta att förstå, och att skapelsen och evolutionen nog egentligen är sak. Hur kan något så vackert som en sommaräng skapas av slumpen, frågan han. Hur kan något så våldsamt och grymt som utspelas på en sommaräng skapas av en gud, frågar jag.

Den nya fysiken lär vara närmare Gud än den gamla, sägs det. Hur det är med detta vet jag inte eftersom jag inte har riktigt kläm på det där med Gud. Men jag tolkar den nya fysiken som att gammal vishet och intuition står sanningen närmare än vad den gamla fysiken gjorde. Jag vill gärna tolka den som att det också finns något heligt. Och att vi människor, precis som allt annat levande, är delar av den totala livsväven.

Jag tror att en av människans största tragedier är att hon kommit att uppfatta framsteg som materiella framsteg, och att prestationer kommit att mätas kvantitativt snarare än kvalitativt. Vi mäter så gärna i den kvantitativa skalan att vi på kuppen blir förlorade i aktiviteter vars resultat vi kan mäta. Vi reducerar livsvärden och tappar ur förmåga att leva.Vi är nästan överens om slutsatsen, prästen och jag, men inte om det sätt på vilket vi tog oss dit.

Varför blev det som det blev? Varför började vi tappa värden? Varför började vi mäta i volymer snarare än färg, form och känsla? Ett är säkert, det var inte onda människor som blev arkitekter till den världsbild som nu stympar våra sinnen. Den nya världsbilden växte fram och gamla teologiska förklaringar trängdes undan. Jag är ingen anhängare av de teologiska förklaringarna, men undanträngandet medförde inte bara gott. Vi blev visserligen befriade från bojor som religionens uttolkare försett oss med, men vi tappade också traditionella värden. Ingenting förblev heligt när arkitekterna ritat färdigt. Nej, just det, sa prästen, och vi kom åter igen till samma slutsats, fast på olika vägar.

Isac Newton gav oss redskapen för att se världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi blev lärda att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Enkelt, tydligt, lättformulerat och lättmätt. Volymer och matematik. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i volymbegreppet ”bruttonationalprodukt”. Ett mått som visserligen då och då kritiseras men som ändå ligger till grund för nästan varje politiskt beslut i de gamla partierna. Visst har det medfört goda resultat på många sätt, men vill vi ta livet på allvar, ta vår utmätta tid på allvar, så måste vi lära oss tänka större än så.

De gamla grekerna, dessa ständigt åberopade utdöda stackare, menade att naturen var en form av läromästare, ett mönster som skulle följas. Men detta passade inte in i den mekaniska världsbilden. Nej, naturen kom att uppfattas som underkastad matematikens lagar. Naturen skall behärskas, hävdade Francis Bacon. Han blev den arkitekt som fick människan att tro att hon kan ta ”makten över tingen i naturen - över kroppar, läkemedel, mekaniska krafter och andra dylika ting”. Han ville att vi skulle se på världen på ett sätt som åtskiljde iakttagaren från det iakttagna. Han gav oss tron att det finns ”objektiv kunskap”. Det finns en objektiv kunskap i form av en sanning, hävdade min vän prästen, och menade att vi finns här på jorden för att förvalta den. Det finns inga absoluta sanningar, hävdade jag, och menade att vi är inneslutna i livets väv som alla andra varelser.

Även ekonomin kom att förklaras som om den styrdes av naturlagar, precis som gravitationsteorin kan förklara himlakropparnas rörelser. Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin bli det bäst för alla, hävdade Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Smith menade visserligen att den osynliga handen styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller sina grannar... Men det var när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn. När ekonomin globaliserades slapp vi se det vi ställde till med. Och kyrkan och vår Herre blev det lite si och så med.

Den rationella, mekaniska världsbilden formade våra tankar och satte gränser för våra utblickar. Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar ju inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras.

Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Farligt, menade min vän prästen när vi framåt småtimmarna diskuterade tankarnas frihet och deras svindlande framfart som landade i att världen är nog så helig och andlig som himlen.

När den gamla världsbilden talar om matematisk ordning talar den nya om att en fjärils vingslag kan starta en orkan. Det är det lilla som kan få det stora att inträffa. Det är de enstaka händelserna, de enstaka orden, som kan sätta igång förvandlingen. I detta finns det starkaste skälet till att engagera sig politiskt trots alla tvivel, all osäkerhet och rädsla. Hur världen skall se ut bestämmer vi alla genom att fylla våra utmätta minuter med innehåll. Det är kanske just det du gör denna minut som utgör det vingslag som kan förändra världen. Vad du gör är viktigt, för dig, för många, för alla i alla tider. Den nya kunskapen lyfter oss som individer, ger oss alla en individuell roll i det totala kollektivet. Individen är viktig.

Nog är det så att tankar som tar avstamp i den nya kunskapen omsluter den gamla intuitionen. De som gläds mest över detta är nog vi som bär en grön dröm. För den är både det mest konservativa och det mest radikala man kan bära.

Debatten mellan Sturmark och Björnsson kändes ganska platt. Undrar hur det löpt om gamle ärkebiskopen Hammar varit med. Tror att den blivit bättre. Så troende ateist jag än är.