Därför är klimatfrågan så svår att lösa

Hotet är stort, men hoppet är större.

Det var en av de retoriska formuleringar jag använde under åren som politiker. Men när det gäller klimatdebatten så är situationen annorlunda. Hotet är stort, men hoppet om att vi skall lyckas vända inom rimlig tid är mycket, mycket litet. System, strukturer och normer ligger i vägen. Det är faktiskt dags att erkänna detta, istället för att låtsas som något annat.

Ny smart teknik är nödvändig - och den kommer så sakta. Men dess miljövinster äts upp av den livsstil vi har - och att allt fler vill leva med den livsstilen. Detta är ett dilemma - och dilemmat förstärks genom att det för kommuner, regioner, länder, unioner och individer ofta är lönsamt, och ibland kortsiktigt nödvändigt, att göra fel.

Det är vanligt att skribenter och debattörer hänvisar till hur vi lyckades klara hotet mot ozonskiktet. Men det var så enkelt: det handlade i stort sett om att byta ut ämne i kylar och frysar mot ett annat ämne som industrin redan hade tillgång till. Inga system, strukturer eller normer låg i vägen för en lösning. Ingen blev förlorare.

Men nu är situationen en helt annan. Över hela linjen, från det lokala till det globala.

I Vingåker, som är min närmaste centralort, kämpar politikerna framgångsrikt med att få en outletmarknad att växa. Redan finns en av Sveriges största Outlet för kläder. Målet är att få hit många fler så att kommunen kan växa genom att fler människor i Stockholmsområdet åker hit för att handla. Medlet att rädda kommunen är ökad biltrafik. En normalbil släpper på vägen från Stockholm till Vingåkers Outletområde ut 60-70 kg kg koldioxid. Ju mer utsläppen ökar, ju bättre för ekonomin i den lilla kommunen... De vinster vi gör på så kallade miljöbilar (i Vingåker finns hela 1,3% miljöbilar), äts upp av ökat resande för att shoppa.

I Sörmland, där Vingåker ligger, arbetar politikerna hårt för att flygplatsen Skavsta skall växa. Den uppfattas som en förutsättning för tillväxt i regionen. Målet är att få upp resandet till 3 miljoner resor de närmaste åren, det är mer än en fördubbling. Det är bra för länet. Ger tillväxt, fler jobb och bättre vinster. Men bidrar till ökning av flygets utsläpp av koldioxid. Teknikvinster äts upp av ökad flygtrafik.

I Sverige arbetar regeringen hårt för att få mer människor i arbete, som det heter. Målet är att minska det så kallade "utanförskapet". Som medel för detta kräver man att människor skall ta arbete allt längre bort från bostadsorten. Hur goda syften man än har med detta, så medför det längre arbetsresor, som i sin tur medför att miljövinsterna vi gör när fler bilar drar mindre drivmedel äts upp.

I EU har vi målsättningar att minska koldioxidutsläppen så att en EU-medborgare om ett tiotal år "bara" släpper ut drygt 3 gånger så mycket koldioxid som varje kines gör... Samtidigt som vi gör detta lägger vi tullar (66%!) på miljösmarta och extremt billiga lågenegilampor från Kina. Skälet till detta är att jobben i tyska Osram hotas om vi ersätter europeiska lampor med lågenergilampor från Kina... Vi tycker jobben är viktigare än klimatet - och sabbar glatt när Kina äntligen tagit ett rejält miljöbeslut.

Globalt talar vi alltmer om klimatfrågan, men i takt med pratet ökar vi, av andra skäl, handeln. Och därmed transporterna, över hela världen. Livsmedelskedjan gör reklam för "mat från hela världen". Den frihandel som kan vara bra för det fattiga landets ekonomi medför ökande utsläpp för transporter. Och inte ens IT-sektorn kommer undan, mycket talar för att den kan släppa ut lika mycket som hela flygsektorn. Att googla medför utsläpp... Några sökningar och man släpper troligen ut lika mycket koldioxid som när man brygger en kopp kaffe.

Shopping är idag en norm i växande delar av världen. Sverige ligger i tätklungan. Räknar vi in utsläppen som uppstår vid tillverkningen i andra länder av de varor vi i allt snabbare takt handlar så fördubblas våra utsläpp från 6 ton per person och år till uppemot 12 ton per person och år! Mertalet av de nya jobb som kommit fram i Sverige ligger faktiskt på varuhandel och transporter - det vill säga sådant som baseras på att utsläppen ökar. Kampen för fler jobb visar sig leda till ökade utsläpp. Dilemma.

Turistresandet ökar när vi får mer pengar över - idag gör vi männikor ca 5 miljarder turistresor, den siffran kommer snabbt att fördubblas. Den största ökningen sker med flyg. Varje person som reser, ofta av så goda skäl, från Sverige till Thailand medför utsläpp på 2,3 ton, vilket är mer än den genomsnittlige kinesen, som vi pekar finger åt, ger upphov till under ett helt år. Vi vill resa, tycker vi är värda det, vill se världen, träffa vänner i andra länder, äta på genuina små restauranter och bidra med pengar till deras verksamheter... Egentligen vill vi så väl, men bidrar till klimatförändringarna.

På marknaden är det inte lätt att vara ett gott företag. Den gode kapitalisten stryps lätt av Adam Smiths osynliga hand. Den som gör rätt blir ofta utkonkurrerad. Bra miljöteknik kostar, god arbetsmiljö kostar. Statliga strymedel för investeringar förbjuds av konkurrensskäl, handelsregler med ekologiska förtecken är handelshinder, miljörelaterade skatter strider ofta mot regelverk...

Det finns således dilemman. Över hela linjen.

Kommunen strävar, med gott syfte, efter att kunna växa genom fler resor till shoppingcenter.

Regionen vill, med gott syfte, få tillväxt via mer flyg.

Landet vill, med vad man upplever som gott syfte, få fler i arbete, EU vill, med gott syfte, skydda sina egna och världens människor vill, av goda rättviseskäl, leva som de redan rika gör.

Det parti, eller det block, som vågar föreslå förändringar i system, strukturer och normer (och då menar jag inte bara ökade investeringar i järnväg som om tio år kan ta en del av de ökande transporterna) riskerar att förlora väljare. I detta ligger också ett dilemma. Men det största dilemmat ligger i oss själva: vill vi verkligen förändra vårt sätt att leva? Vill vi inte resa allt längre bort och se världen? Vill vi inte, innerst inne, konsumera nya prylar? Vill vi inte, upphetsade av reklam, shoppa allt mer?

Det krävs två ben för att klara klimatfrågan: ny teknik och ny etik. Det förstnämnda borde inte vara något reellt problem, det är bara att styra investeringar och skatter - men det är ett politiskt problem. Det sistnämnda är mycket svårare - för det är lättare att tala om att ta ansvar, än att ta det. Jag vet, jag också.

Hotet är stort, och hoppat att i tid förändra så att vi slipper de värsta följderna av klimatförändringarna är små. Målkonflikerna är många. Det största hotet är att låtsas att de inte finns. Och det är politiker, näringsliv och fackföreningar mycket duktiga på. Hoppet finns. Men det krävs modiga politiker, modiga opinionsbildare. Ett annat hopp är att klimatforskarna har fel. Men det hoppet minskar dag för dag.