Om att avgå i tid - och otid.

Jag förvånas över att partiledare inte begriper att de bör avgå innan de blir utkastade och förnedrade. Eller gör alltför mycket snedsparkar.

Torbjörn Fälldin, Olof Johansson, Bo Lundgren, Lars Leijonborg... Alla blev de utkastade. Göran Persson blev inte utkastad men fick höra en ljup suck av lättnad från partiet när han lämnade in.

Jag förstår inte hur man tänker när man försätter sig i denna kränkande situation. Att Mikael Odenberg avgår är däremot förståeligt, tror man inte på kärnan i det man måste administrera skall man förstås avgå. Inget konstigt med det. Allt annat vore uselt politiskt ledarskap.

Men de andra då, partiledarna som vägrar avgå i tid? Antingen kanske man ser sig själv som oersättlig, som vore det ens personliga företag man drev, eller också har man så dålig koll på partiet att man inte känner stämningarna. Man kanske omger sig med ja-sägare istället för att aktivt söka upp kritiker och känna efter i myllan.

Hur är de funtande, de där som inte fattar att de skall avgå i tid då? Leijonborg och pojkarna. De verkar ha svårt att fungera ens ihop med sig själva.

Jag satt sammanlagt elva år (1985-88 samt 1992-2000) som rör och hade avgått ögonblickligen om jag känt att det fanns strömningar i partiet som ville att jag skulle avgå. Jag är nämligen en extremt tjurig jävel. Passar det inte, så drar jag...

Jag tänkte avgå 1996, med flaggan i topp efter en jäkligt bra valrörelse aderton månader tidigare - en valrörelse som lyfte in partiet i riksdagen igen från ett ganska hopplöst utgångsäge. Tyvärr blev jag övertalad att stanna även över nästkommande val. Vilket var dumt. Oerhört dumt. Man skall aldrig låta sig övetalas om sådant man vet är fel. Valrörelsen blev oinspirerad. Hemsk, om jag nu ska vara ärlig så här långt efteråt. Man hade t ex oändligt svårt att bestämma vilken som skulle ta slutdebatterna. Man ville att det skulle vara jag, men gav mig ständigt dåligt samvete för att jag var man och inte kvinna.

Vi överlevde valet med en suck. Och själv tyckte jag alltihop var tråkigt, tjafsigt och tröttsamt. Saknas lusten så brister förmågan. Dessutom är det jobbigt när man inte har hög potens på självförtroendet utan är djupt medveten om att man inte räcker till. Men medianerna tyckte nog att jag var ganska duglig, trots allt. Vi påbörjade ju samarbetet med sossarna, och journalister häckade i tid och otid på vårt kansli, men allt oftare hamnade jag i minoritet i riksdagsgruppen - tyckte dom var fånigt intresserade av att flytta kommatecken snarare än att flytta berg.

Inför eftervalskongressen 1999 sa riksdagsledamoten Matz Hammarström till mig att han tänkte ställa upp som motkandidat, men "utan att vilja vinna och dessutom utan chans att vinna, men för att visa att jag är intresserad av att ta över nästa år när du sagt att du slutar oavsett övertalningsförsök".

"Jamen, va bra, då lägger jag av på studs", sa jag. Då kovände Matz. Vilket var synd.

Och Matz, då? Jo, han blev rör när jag avgick våren 2000. Han satt ett drygt år, avgick lika frivilligt som plötsligt ett halvår före valet. Att bo i Lund, vara engagerad småbarnspappa och samtidigt vara riksdagsledamot och språkrör i Stockholm är ett omöjligt projekt. Flyga fram och tillbaka var ju inte heller så lätt, med tanke på att medierna skulle utmåla honom som miljöskurk om han flög hem till sina barn till som tätt.

Peter Eriksson tog över som manligt rör. Det är mer legitimt att flyga till Norrland.

Maria och Peter blev naturligtvis inte utkastade på årets kongress. De sitter säkert, driver partiet åt det håll de anser rätt, gör det skickligt och verkar inriktade på valet 2010 också. Så sa Peter i alla fall i sitt tacktal på senaste kongressen. Det handlade, när han gjorde sitt uttalande, om 1300 dagar. Det kan man kalla långsiktighet. Vilar väl på självförtroende, antar jag. Jag undrar hur det känns att ha sådant, i rollen som rör.

Leijonborg tycks i alla fall haft för mycket, insåg inte att han gjort sitt för bra länge sedan. Förstår inte hur de där som sitter för längre är funtade. Faktiskt inte. Genetisk betingat? Eller någon annan störning?

Och folkpartiets nya ordförande då, reservaren? Han verkar vara en sådan som kommer att sitta för länge.