Inga problem, broder, sa han och hängde sig i en slaktkrok

Jag har förstått att ministrar inför ett regeringsbyte städar sina lådor, river sönder gamla papper, hamrar sönder sina datorer och försöker sudda ut det som varit. Det låter sig väl göras. Det låter sig t o m göras den dag man lämnar sitt politiska uppdrag som riksdagsledamot.

Hur gör man då när man skall lämna livet? 1500 människor i vårt lilla land gör det för egen hand varje år. De som försöker är kanske tiofalt fler. Hur gör man?

Man kan montera upp ett rep i en slaktkrok fäst i taket i en lägenhet på Drottninggatan i Stockholm. Det var i alla fall där han hängde.

Några timmar tidigare hade vi suttit och diskuterat livet över en flaska vin och en pizza. Han sa att han inte hade några problem. Sedan gick han hem och hängde sig. En eftermiddag i juni när våren var som vackrast och fåglar satt på Strindbergstatyn i Tegnerlunden.

Han var det första lik jag sett. Den första död jag träffat på. Han var min vän. Nu var han död. Hängde i ett rep med fötterna i hundratrettiofemgradig vinkel mot benen. Med tårna fyra centimeter från golvet.

Han hade sagt att han inte hade några problem. Sen gick han hem och hängde sig. Gör vänner så?

Om man vill skrika då hänger man sig inte. Då sätter man på gasen och glömmer att stänga fönstret, eller nåt. Han hängde sig. I ett rep fästat i en slaktkrok.

Var fan har han fått slaktkroken från, undrade polisen som skar ner honom.

Först såg jag inte vad som hängde där. Dörren hade varit stängd men inte låst. Jag hade ringt på, gått in och sett något hänga i mörkret i rummet som vette mot gården. Jag såg att det var en kropp, men jag förstod det inte.

Han hade hål i vänster strumpa. Hans mor skulle inte ha tyckt om att han hängde där med ett hål i strumpan. Det var vänster strumpa. Ett hål just över lilltånageln.

Fönstren gapade ljusa. Ansiktet var en skrattande dåres. En dåre med utstående tänder, stora öron, håliga ögon och en keps. Han hade satt på sig en mask, i ett sista desperat försök att vara rolig.

Pappren var kvar på skrivbordet, lådorna fulla med saker, dagboken var uppslagen och inget särskilt hade hänt. En lapp låg lös i dagboken. Han hade textat: Försök att nå din egen hand genom en glasruta och du inser hur fasansfullt det är att stå bredvid de man vill nå.

Han var inte politiker och behövde inte riva sönder sina papper. Han hade bara ätit en pizza, druckit en halv flaska vin, gått hem, tagit av sig skorna, tagit fram en stol för att montera upp rep och slaktkrok, satt på sig en gummimask föreställande en dåre, lagt repet runt halsen och sparkat undan stolen.

Repet höll.

Men han hade inga problem. Han bodde inackorderad i en lägenhet som delades av fem studenter. Ett rum var - och ett gemensamt kök. Dock hittade man en kokplatta i en garderob i hans rum. Och jag är övertygad om att hans mor skulle bli upprörd över att det var hål i strumpan.

Hur fan fick han tag i en slaktkrok, undrade polisen. Det är ungefär det jag minns av händelsen.

När jag gick därifrån var våren fortfarande vacker och fåglar satt fortfarande på Strindbergsstatyn i Tegnerlunden. Inget särskilt hade ju hänt. Det var ju bara ensamheten som slagit till i välståndslandet.

Under en normallång partiledardebatt i riksdagen har 20 människor i vårt land försökt ta sitt liv. Men vi får välja elleverantör, teleoperatör och vilken mäklare som skall sno oss på pensionspengarna.

För det är ju det som är välfärd. Begriper du inte det?