Grundtrygghet - ja, tack!

Några centerpartister har skrivit en debattartikel i DN om grundtrygghet.

Folkpartister har blivit upprörda. Och vänsterkritiker kallar det för ett uttryck av Stureplanscenterns nyliberala offensiv. Vilket är märkligt med tanke på att idén varit djupt förankrad i centerns ideologi innan man ens kommit på tanken att plantera sina fötter på Stureplan.

Vad mer: Grundtrygghet är en av de frågor som förenat De gröna och centern ända sedan mp bildades 1981. I takt med med att samarbetet med sossarna utvecklats så har De gröna emellertid valt att tona ner talet om grundtrygghet. Redan i Ekots partiledarintervju inför valet 2002 så tog Peter Eriksson avstånd från partiets förslag genom att säga något i stil med att "vi är på väg att titta över frågan". På följdfrågan om man inte längre skulle se partiprogrammet i denna fråga som partiets politik, så blev svaret svaret: Nej, det skulle man inte göra.

Jag tror att man kan hävda att De grönas partiledning - och kanske också andra i partiet - under senare år känt sig besvärade av att svara på konkreta frågor om utfallet av grundtrygghet. Några får ju mindre ersättning än idag.

Jag har lite svårt att förstå rädslan. Tal om grundtrygghet är väl utmärkta språngbrädor för att utveckla en grön syn på människors lika värde, syn på frihet och allas rätt att slippa stå med mössan i hand på socialkontoren för att få mat för dagen. En sympatisk balans mellan både ökad frihet och ökad solidaritet.

Men självfallet inser också jag att idén om grundtrygghet är något som belastar samarbetet med socialdemokraterna. Dessa har ju alltid utformat sin politik så att den mest gynnar de stora grupperna. När majoriteten tog steget från fattigdom och blev medelklass, så var det hos den nya majoriteten sossarna vill vinna väljare. Den strategin lade redan Hjalmar Branting fast. Strategiskt är det säkert rätt, ideologiskt kan man ha betänkligheter.

Tanken att staten skall behandla alla lika menar jag är en grön grundbult. Men jag sitter förstås inte inne med något facit över grön politik. Bara en övertygelse.

Dagens system där de som har det allra marigast hamnar utanför systemet är otillfredsställande. Inte ur ett över- eller medelklassperspektiv. Men ur ett underifrånperspektiv. Och det är det perspektivet man bör ha som grön politiker, tycker jag. Grundtrygghet medför att människor slipper söka socialbidrag, vilket i sig är befriande. Att det sedan minskar kommunernas kostnader är en bonus.

Vänstern anser att grundtrygghet är ett högerförslag. Man hävdar att det inte går att få acceptans för rimligt höga skatter om inte också de mer välbeställda får rimlig del av välfärdssystemen. Men, vitsen med grundtrygghet är alla - allt från de mest välbeställda till de med sämsta levnadsförhållanden - får just rimlig del av samma system, och att alla behandlas lika (bortsett från de som verkligen behöver mer hjälp för att klara sina grundläggande behov - t ex funktionshindrade - som får stöd utöver grundtryggheten).

Den som vill skaffa försäkringar utöver grundtryggheten bör stå för detta själva - eller som De gröna hävdat: Guldkanten får man stå för själv. Att det bör finnas statliga frivilliga försäkringar som kan konkurrera med privata försäkringsbolag är väl självklart ur ett grönt perspektiv - mångfald är grönt, och staten bör vara en aktör på samma villkor som de privata.

Även om denna senare tanke säker inte faller de nya centerpartisterna i smaken - de som gruppar sig bland fina folket kring Stureplan för att ersätta hederlig kodynga med annan, mindre nyttig, dynga