Jag deltar på ett seminarium som fått namnet ”Att tänka längre än näsan räcker”. Jag berättar om en lång resa jag gjort. En tågresa. Från Stockholm till Boden. En resa på drygt 20 timmar. Och jag berättar hur livet uppstod i Ockelbo.
För så är det. Livet uppstod i Ockelbo. Om man utgår från att jorden bildades då tåget lämnade Stockholm och ”just nu” är den tidpunkt då tåget når fram till Boden. Stockholm-Boden är en resa på 110 mil. Den tar 4,5 miljarder år.
De första milen är kaotiska. Vi åker genom rök och gråa konturer. Molekyler och atomer svävar i total oordning. Mil läggs efter mil, atomer och molekyler ordnas, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. Men det är först när vi når Jörn, efter 97 mil på vår 110 mil långa resa, som vi ser de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.
Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils färd, upptäcker vi de första kräldjuren. Efter ytterligare någon mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som nog är förfäder till däggdjuren.
Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar skymtar de första människoliknande varelserna. Lutar vi oss ut genom fönstret ser vi redan stationshuset i Boden. Tåget har börjat bromsa, det gnäller och rister. Det är 250 meter kvar till ändstationen. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Sekunderna därefter, det är bara 2,5 decimeter kvar av den långa färden, ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, dricker mjöd och hugger glad i hågen av huvudet på en man i österled.
Ögonblicket senare ser vi hur industrialismen tar fart. Ångmaskinen introduceras. Klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Nu är det bara fem centimeter kvar innan tåget skall stå blick stilla. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen tar fart. Kolatomer, som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan, släpps fria i våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.
När det återstår mindre än 1 cm av resan föds jag. Göran Persson också, förresten. När 6 mm är kvar delas nobelpris ut för upptäckten av DNA. Nu tar vi över evolutionen, kan man läsa i tidningarna. Vi är på väg att slutligen lägga inte bara jorden, utan också själva livet, under oss. Vi inbillar oss att vi sitter inne med sanningar. Trots att det bara är kunskaper. Som från det ena ögonblicket till det andra visar sig vara bristfälliga, eller allt som oftast helt felaktiga.
En lång färd. Som man bör ha i minnet. Om man vill tänka längre än näsan räcker. Men det vill man sällan. Inte här i Almedalen heller. Här talas mest om de där vanliga småttigheterna. Sahlin prioriterar ner miljön och hävdar att arbetet är den viktigaste frågan, LO ägnar sig åt strejkrätten och Persson talar om hur kul det är köra bil. Allt syftande till att hålla igång tillväxten, få oss att producera och konsumera mer. Jag är ganska trött på det.
Underbar berättelse!
SvaraRaderaSå enkelt kan man alltså beskriva hela den underbara evolutionen, en gripande resa.
SvaraRaderaBirger!! Jag hörde dig berätta om denna resa under en tal du höll på en mp-kongress för flera år sedan. Har tänkt ta kontakt med dig för att få berättelsen nedtecknad. Men nu fick jag det till slut i alla fall!
SvaraRaderaVäldigt bra!
SvaraRaderaBörje Zetterlind
fuck alla er nördar!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SvaraRadera