Vilken vision ersätter konsumtionshetsen?
En politik utan visioner är död politik. Ett samhälle utan drömmar är ett dött och stillastående samhälle. Men sällan har väl politiken varit så visionslös som i dag. Trots att vi lever i en brytningstid där tillväxt och konsumtionsvanor håller på att ta kål på vår planet vågar inget parti ställa frågan: Vad gör vi efter tillväxt- och konsumtionssamhället?
Det är som om man inte vill ta till sig att miljövänligare teknik och effektivare energianvändning inte räcker för att frälsa oss från ondo – den ökande globala konsumtionen äter nämligen upp de miljövinster som ny teknik medför. Det finns en tragik i att varje kris – finanskris, lågkonjunktur, jobbkris – möts med uppmaningen att vi skall varva upp, växla upp, jobba mer och köra ännu fortare på samma väg, i samma riktning med samma mål: ökad konsumtion och fortsatt ekonomisk tillväxt.
Vi kommer inte ur detta groteska ekorrhjul med annat än att vi har en vision om något annat. Men i blockpolitikens Sverige är politiken reducerad till en fråga om avdrag för hushållsnära tjänster, jobbavdrag och vem som hanterar medier och tevekameror bäst: Reinfeldt, Sahlin eller Wetterstrand. Sällan har politiken varit så fattig! Vi behöver en politisk och/eller kulturell kraft som vågar lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar. Vi behöver politiker med modet att våga ställa frågan: Vad gör vi nu? Hur går vi vidare från Konsumtions- och tillväxtsamhället till Utvecklingssamhället?
För inte kan vi väl påstå att utveckling är detsamma som att vi lönearbetar mer, att vi konsumerar mer, att vi i allt snabbare takt förvandlar naturresurser till synligt avfall och osynliga molekylsopor? Inte kan väl utveckling bara vara att vi stressar allt mer och att vi skadar livsförutsättningarna bara för att hålla igång ett ekonomiskt systemtänkande som bygger på evig tillväxt?
Utveckling utan tillväxt
Jag, och många med mig, menar att utveckling utan tillväxt är möjlig, men att visionen då måste vara att ta människan på allvar, inse att hon är något större än en ekonomisk varelse vars huvuduppdrag är att producera, konsumera och springa runt i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Visionen måste bygga på något så basalt som insikt att människan är en biologisk, social och kulturell varelse – och att utveckling därmed kan vara detsamma som mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro.
Vilka är egentligen realister?
Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt. Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av nuvarande ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den? De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier – eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter? De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?
Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.
Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden. För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin.
Ett sönderstressat samhälle
Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle – kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Det är ett sönderstressat samhälle där fri tid är bristbara och där ångestkonsumtion driver tillväxten som är krävt och fantasilöst. Och detta, just detta, borde vara ledande politikers uppdrag att säga!
Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.
Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt. Att utvecklas.
Vi kommer inte ur detta groteska ekorrhjul med annat än att vi har en vision om något annat. Men i blockpolitikens Sverige är politiken reducerad till en fråga om avdrag för hushållsnära tjänster, jobbavdrag och vem som hanterar medier och tevekameror bäst: Reinfeldt, Sahlin eller Wetterstrand. Sällan har politiken varit så fattig! Vi behöver en politisk och/eller kulturell kraft som vågar lyfta blicken från vardagspolitikens snäva förvaltande och tabellverkens inskränkningar. Vi behöver politiker med modet att våga ställa frågan: Vad gör vi nu? Hur går vi vidare från Konsumtions- och tillväxtsamhället till Utvecklingssamhället?
För inte kan vi väl påstå att utveckling är detsamma som att vi lönearbetar mer, att vi konsumerar mer, att vi i allt snabbare takt förvandlar naturresurser till synligt avfall och osynliga molekylsopor? Inte kan väl utveckling bara vara att vi stressar allt mer och att vi skadar livsförutsättningarna bara för att hålla igång ett ekonomiskt systemtänkande som bygger på evig tillväxt?
Utveckling utan tillväxt
Jag, och många med mig, menar att utveckling utan tillväxt är möjlig, men att visionen då måste vara att ta människan på allvar, inse att hon är något större än en ekonomisk varelse vars huvuduppdrag är att producera, konsumera och springa runt i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Visionen måste bygga på något så basalt som insikt att människan är en biologisk, social och kulturell varelse – och att utveckling därmed kan vara detsamma som mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro.
Vilka är egentligen realister?
Alla förändringar börjar med att de som inte vill förändra säger: Det är orealistiskt. Men vilka är egentligen realister? De som vill ha mer av nuvarande ohållbara livsstil – eller de som vill förändra den? De som tror att ekologiska realiteter skall rätta sig efter ekonomiska teorier – eller de som vet att ekonomiska teorier måste utgå från ekologiska realiteter? De som reducerar människan till en ekonomisk varelse – eller de som inser att människan är en biologisk, social och kulturell varelse?
Mer än någonsin behövs drömmar, visioner och brinnande hjärtan i politiken. Mer än någonsin måste vi bryta upp från ett gammalt och förlegat tänkande. Mer än någonsin har vi möjlighet att bygga det goda samhället, där tid inte är bristvara, där tillväxt handlar om kvalitet och kultur, där vi vågar möta vår nästas ögon därför att vi handlat med respekt för henne - oavsett var hon finns i världen.
Jag är övertygad om att vi måste spränga gamla föreställningar, krossa gamla myter och förändra synen på vad som är realistiskt. Det behövs nya system, nya strukturer, nya normer, nya värden. För vi lever mitt i en paradox, trots industriellt överflöd och all vetenskaplig expertis, rymmer samhället mer konsumtionsstress och miljöhot än någonsin.
Ett sönderstressat samhälle
Kanske skrämmer det många att tala om ett nytt samhälle – kanske blir människor rädda. Kanske föreställer man sig att ett ekologiskt hållbart och socialt anständigt samhället är dystert, kärvt och fantasilöst. Inget kan vara mer fel! Det är ett sönderstressat samhälle där fri tid är bristbara och där ångestkonsumtion driver tillväxten som är krävt och fantasilöst. Och detta, just detta, borde vara ledande politikers uppdrag att säga!
Vi måste komma bort från de normer som är köpandets och ägandets. Vi måste ta de ärofyllda stegen till ett samhälle där normerna är levandets och varandets.
Det är inte att ta steg tillbaka. Det är att ta steg framåt. Att utvecklas.