Förutom några minnen från barndomen längre ner så hittar ni ett sammandrag av en dokumentär om föreställningen (D)elvis Presley som gick nästan 80 gånger innan vi tröttnade - och en video med utdrag från några teveprogram om min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.
Förresten blir det några föreställningar av Mess of blues i år... I några pensionärsföreningar. Det var ju 80 år skulle han ju fylla... Jisses! Det var ju alldeles nyss världen exploderade när brorsan kom hem med LP:n med Elvis i rosa och Presley i grönt. Ut strömmade Tutti Frutti. Nästa dag kollade jag i skolans lilla engelska lexikon. Hittade inte tutti. Inte frutti heller.
Vad var det som gjorde Elvis så stor? Rösten, närvaron, förmågan att låta varenda konstig text verka trovärdig. Bästa tiden? 1954-58 (1-3 och 11-13 på Spotifylistan nedan) då allt var äkta och 1968-69 när han gjorde en rå comeback efter de allt mer tragiska åren med filmer (7-10 på Spotifylistan)
Utdrag från en dokumentär av Per Lager.
Femtiotal. Elvis, James Dean, Marlon Brando och Marilyn Monroe. Men inte här. Inte i Sverige.
När Elvis sjöng Hound Dog så vevade Sveriges Radio ”Valpen där i fönstret” med Alice Babs. När James Dean gjorde det till skön konst att stryka omkring så gick Åsa Nissefilmer för fulla hus i Sverige.
Jag såg inte mycket av Marlon Brandos motorcykel. Jag hörde Snoddas hos Hyland. Men jag samlade filmstjärnor, så liten jag var. Fick några av brorsan och värnade dem ömt. Det var det närmaste jag kom den stora världen. På skivtallriken hemma snurrade Kalle Stropp, Lasse Lönndahl och Vill Ni Se En Stjärna med Zarah Leander.
Men så hände det. En dag kom brorsan hem med Plattan en vacker dag. Det var första gången jag såg Elvis. Omslaget var fantastiskt. Elvis vrålande rakt ut, med gitarren på magen. Elvis i rosa. Presley i grönt. Jag var lycklig. Ut strömmade Tutti Frutti. Då exploderade världen. Allt var möjligt. Jag var väl sju eller åtta år.
Sen satt jag satt klistrad vid Sveriges Bilradio. Där kunde, om det ville sig, C.G. Hammarlund spela någon enstaka platta med rock´n´roll. Det var så osannolikt så jag jublade rakt ut. Morsan kom instormande och undrade vad som hänt.
När jag inte lyssnade på radio eller grammofon lirade jag fotboll. Hade en djurgårdströja med nr 11 på ryggen. Knivstas nummer. Jag var ganska liten och rund. Var kär i Birgitta, men det var väl alla.
I skolan pratade tjejerna om Tommy. Han var engelsman. De hade sett honom i Bildjournalen. Jag föraktade dem. Jag hade visserligen aldrig hört Tommy, men jag var övertygad om att han var en tönt. Flera år därefter fick jag höra honom. Jag hade haft rätt. Tommy Steele var en tönt.
På lördagskvällarna kom Axel i en svart bil och hämtade familjen. Vi skjutsades två mil in till Stockholm för att se teve. Vi såg Tiotusenkronorsfrågan. Det var fantastiskt med levande bilder. Tiotusen kronor var mer än en årslön. Så kom VM i fotboll 1958. Jag var nio år. Familjen skaffade egen teve. Och Kurre Hamrin gjorde Målet. Men Elvis visades inte i svensk teve. Där visades Lasse Lönndahl och Andy Pandy.
Hade inte brorsan försett grammofonen med Elvisplattor hade världen gått under. Det är så jag minns det. Eller som en vis man en gång sagt: Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom tutti frutti au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti au rutti tutti frutti au rutti wop-bop-a-loom-bop-a-boom-bam-boom.
På bio gick en film som hette Jailhouse Rock. Jag stod och glodde på affischerna. Men kom inte in. Dom sa att jag var för liten. Men livet skulle bli ljusare. Så småningom var det dags för livets första barnförbjudna film. Jag var tretton år. Hade världens tuffaste barr, stålkam uppstickande ur bakfickan och hade lurat tanten i biokassan att jag var femton.
Självfallet var det en Elvis-film. Kommer ni ihåg Pacer? När han ensam red bort mot bergen för att dö? Han hade skådat den flammande stjärnan. The Flaming Star. Pacer – det var Elvis. Han hade skådat ”the flaming star of death and must ride into the hills to meet it”. Jag minns avslutningsorden i filmen innan texten rullar och Elvis sjunger titelmelodin.
Vi som satt där, de tuffa grabbarna, hade tårar i ögonen och önskade inget hellre än att biografvaktmästaren skulle glömma att tända ljuset.
!!!
SvaraRaderahttp://www.bbc.com/news/health-30657486
SvaraRaderaEn dag om året hade jag hög status i min ungdom. Jag fyllde år samma dag som Elvis. Det var jag mycket stolt över!
SvaraRaderaBoken står ännu i bokhyllan oläst.
SvaraRaderaDags att ta fram den! Förresten det är redan gjort.
Ang. att Elvis blandade ihop Kristendom med Österländska läror...
I "Legenden om Issa" så sägs det att Bibeln tiger om Jesus år mellan 13 och 29 år.
En ryss Nicholas Notovitch ska ha givit sig till Ladakh (lilla Tibet för att själv undersöka saken. Notovitch hävdar enligt boken, att han funnit ett uråldrigt gammalt Buddistiskt manuskript, som säger att Jesus tillbringade sina förlorade år i Indien sökande visdom i en annan tradition, för att studera den store Buddhas lagar.
Legenden om Issa är en intressant liten tunn och lättläst bok.
Har du läst den Birger? Du har väl läst så gott som allt. Förresten har hört att det som inte är värt att läsas minst 100 gånger, inte är värt att läsas alls. Kan det vara så? I så fall är allas våra hjärnor fullproppade med illusioner och fiktioner... Men guldkorn borde gå att hitta överallt... I böcker, i partier, i ideologier. Hos avdankade politiker...
Tar risken och läser din bok som sig bör med allt dvs. kritiskt granskande. Gillar för övrigt din andra bok "Svarta oliver och gröna drömmar" många guldkorn!
Lisbeth
:-)
SvaraRaderaBirgitta
Tomorrow is a long time - Dylan?? - en underbar version!
SvaraRaderaLisbeth. Jag tror att du hittar något om de "felande" åren i boken Jesu barndom och ungdom. Hör med Antroposofiska bokförlaget.
SvaraRaderaGt
Lisbeth, nej har inte läst den boken men väl hört "skrönan" - eller vad man nu som troende ateist skall kalla det...:-)
SvaraRaderaMia, ja det är Dylan.
Anonym 09:09 - Spännande, vara inte någon får för sig att äta jord.
Tack Gt.
SvaraRaderaBirger, "skröna" är väl ett bra ord för en historia som kan vara helt osann, oavsett om vi kallar oss en troende ateist eller inte... Boken avser att vara underhållande, men också att skildra människan bakom profeten. Den ger ledtrådar att söka vidare efter. Säger sig inte stå för sanningen. Skildringen avser att visa en vis man och avser att inte blanda ihop visdom som vi alla kan uppnå med religion.
Sådana böcker även om de är skrönor tycker jag personligen är intressanta.
Liksom sidan 344, 345 i din bok om Elvis... Såg nyss att när jag skummade igenom boken hastigt förut, så markerade jag sidorna med en gul lapp.
Lisbeth