SCHLAUG.SE

23015

2012-01-29T03:00:00.000+01:00

En dag som denna när man lever sin 23015:e dag kan finnas anledning att tänka på att man har mycket att vara tacksam för.

Varvet runt

2012-01-28T07:00:00.018+01:00

Med anledning av KD:s riksting, där striden mellan Göran Hägglund och Mats Odell skall avgöras, lägger jag in en låt som man kan lugna ner sig till.

En fundering: Den gamla vänstern, med alla sina bokstavskombinationer, vara ökänd för obehagliga personstrider, makt- och hämndbegär och hårt internt tonläge. Har KD gått varvet runt?

Lugnet är återställt: Nu får vi en man som tycker nästan likadant som vi....

2012-01-27T23:57:00.005+01:00

Nog var Juholt yvig. Och nog blev han allt som oftast fånge i sin egen retorik. Och nog kände sig ett antal journalister personligt förolämpade av att han blivit vald till partiordförande, utan att de ens anat att så skulle bli fallet. De hade ju inte lyft rumpan från Stockholms innerstad.

Och nog har man nu fått en man som man redan förra vändan spekulerade om som ny ledare, så nu fick man liksom rätt retroaktivt. Man har gjort skäl för sina löner...

Tja, inte vet jag hur man resonerar efter prestigemissen förra gången. Människans hjärna är en ganska märklig skapelse. Hur som helt konstaterar jag att Aftonbladet som gått fram med motorsåg, skotare och smärre missiler mot Juholt just nu på förstasidan ropar ut att Stefan Löfven får en superstart. Men när man drar konsekvenserna av alla siffror - som liksom radas upp så ostrukturerat man kan - så visar det sig att knappt 20 procent har förtroende för honom - av ingresser och text kan man få intryck att det är 58 procent... Är det superstart så är det superstart...

Svenska Dagbladet är än fräckare och skriver: "Stefan Löfven utsågs på lördagen (sic!!) till Socialdemokraternas nya partiordförande. Och han verkar få en smakstart: 58 procent av svenska folket känner stort eller mycket stort förtroende för honom, enligt en mätning genomförd av TV4/Novus." Jasså? Det var ju knappat 20 procent, men här gäller att dra på... Hej och hå, sanningen är blå. Och det gäller att få flyt på Löfven, för Sjöstedt är ju faktiskt farlig på allvar... (Faktum är att jag till och med mött konservativa borgerliga som sagt att de kommer att rösta på Sjöstedt för att "nu får det vara nog".)

Än mer lustigt är följande mening i Aftonbladet, som visar att den här killen ska vi lyfta: "Bland LO-medlemmar och Socialdemokrater känner över hälften till honom visar TV4/Novus väljarbarometer". Hade det varit utbölingen från Oskarshamn som haft fräckheten att bli partiordförande så hade man nog snarare kört på temat "Bara drygt hälften inom rörelsen känner till honom!" Och man kunde lägga till: det gjorde inte vi heller...

Tja, man kan tolka det som sker på olika sätt. Även om man inte behöver ta i som ovan. Hur som helt verkar allt från regering och borgerliga ledarsidor till Ingvar Carlsson och Jan Björklund personligen vara nöjda och glada. Man får liksom en kille som nog kan opponera mot regeringen, men ett maktskifte skulle liksom inte spela någon större roll... det blir såväl euro och kärnkraft och vapenexport som ointresse för klimat och miljö som skall fixa välståndet. Så länge det går så går det. Hej och hå. Låtom oss jobba mer så vi kan konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan jobba mer så vi kan konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan... Ja, det sistnämnda var väl Juholt också inne på, men det fanns ju trots allt, bakom fångenskapen i den egna retoriken, någon sorts värdegrund som skiljde sig åtminstone något från den regeringen står för. Hade det inte varit så hade ju inte Björklund och de borgerliga ledarsidorna varit så glada. Kan man ana, om man sätter den sidan till. Och för övrigt: nu får det vara nog.

KD:s riksting: Lite om Alf, etik, vapenexport, sax, friår och på vift hos biskop

2012-01-27T06:02:00.000+01:00

Ska just ta mig iväg från hotellet till SVT för Nyhetspanelen som börjar lite tidigare än vanligt idag - redan strax efter 07.20. Lär väl bli en del om sossarna.

Själv funderade jag lite före frukost över KD. Dom har ju riksting och knivarna slipas. Blir det Odell eller Hägglund? Självklart Hägglund. Men vad är deras politik för något?

Kristdemokraterna brukar betona att partiets politik vilar på judisk-kristen tradition. Vad är det? Och hur ger det sig uttryck? Är det på grund av den judisk-kritsta traditionen som Alf Svensson - f.d partiledare och numera EU-parlamentariker uttryckt sig så här i en debattartikel i tidningen Dagen: "Från alla håll och väderstreck drog araberna igång sina anfall och krig".

Det Alf Svensson skriver om är sexdagarskriget 1967. Araberna anföll således från alla håll och väderstreck. Byt ut ordet araberna mot ordet judarna och fundera sedan på den kristdemokratiske gigantens sätt att dela upp världen. Araberna, utan undantag, är de onda som anfaller. Den här typen av sätt att se på människor är oförlåtlig. Man hade kunnat vänta mer av en Europaparlamentariker, som ändå inte är Sverigedemokrat, från ett land som anser sig upplyst.

Vapenexport och moral
Etik och moral är annat som KD gärna talar om och säger sig bygga sina värderingar på. Hur detta går ihop med att Alf Svensson - i samband med att Kristdemokraterna och Metall arrangerade ett seminarium om vapenexport - talade varmt för ökad svensk vapenexport kan vara svårt att förstå. Stefan Löfven var förtsås också närvarande och talade om vikten av svensk vapenexport. Närvarande var också, enligt källorna, Ian Wachtmeister, den gamle nydemokraten som personligen deltog i kampen för att Alf Svensson skulle komma till Bryssel. Ett skönt gäng, må man säga.

Ansvarig för seminariet - vars syfte var att lobba för ökad vapenexport till gagn för svensk vapenindustri - var förutom Alf Svensson också kristdemokraten Mikael Oscarsson, Han var med och bildade Ja till livet - en organisation som säger nej till aborter. Hur nu det hänger ihop med ökad vapenexport... Samme Oscarsson sitter för övrigt med i styrelsen för Svenska Evangeliska Alliansen där man anställt en generalsekreterare som inte ser några moraliska hinder för dödsstraff. Etik och moral, på judisk-kristen grund? Ja, inte vet jag. Det brister i min förmåga att se någon logik i detta.

Minne av Alf
När jag häromdagen rotade lite i mina minnesanteckningar från åren som partipolitiker hittar jag lite smått och gott om Alf Svensson, bland annat från en kväll då Alf och jag var ute på vift hos biskopen i Stockholm. Vi var inbjudna för att under en liten informell supé tala om kopplingen mellan ekonomi och miljö. Medan jag glatt duade ärkebiskopen så sa Alf under hela kvällen "Biskopen" till honom. Jag tror att biskopen var mer bekväm med min attityd, dessutom var det vi som var överens i sakfrågorna...

Om biskopen inte var så nöjd med Alf så är i alla fall hovet det: Alf har nämligen erhållit H.M.Konungens medalj i 12:e storleken med kedja. Detta är den största och finaste, och kan bäras med guldkedja.Alf har även spelat sax med Elvis gamla band - det inträffade för några år sedan i Jönköping då jag och Alf var inbjudna som hedersgäster. Förresten har jag också hört Alf spela några få toner av Internationalen med Kenneth Kvist (V). Tror att det var på väg till en bandymatch i Bollnäs eller så.

1985 utkom intervjuboken Alf Svensson hos Hagge Geigert. Hittade den i bokhyllan därhemma. Alf fick en fråga om han hade någon dator hemma. "Nej, jag är humanist", svarade Alf Svensson. Och så fortsätter han: "Allvarligt talar - det finns säkert områden där en partiledare skulle kunna utnyttja en dator. Men jag är inte den typen."

Den typen var däremot jag, för Miljöpartiet var det första parti som datoriserades, till skräck för riksdagsförvaltningen som stoppade våra datorer (Mac förstås) när vi kom in i riksdagen 1988.

Friår brukar sågas av KD. Inte minst Odell har med sedvanlig arrogant stil förtalat iden. Vilket är lite lustigt med tanke på att jag faktiskt snodde idén om friår från ett gammalt kristdemokratiskt partiprogram - jo, jag har läst de flesta partiprogram från de flesta partier. Om KD vill ifrågasätta arbetslinjen och idén om att hela livet handlar om lönearbete så kommer nedan en gåva att fundera över till till rikstinget - och för Mats Odell väntar nog ett friår.

Motion till riksdagen

1998/99:A205

av Birger Schlaug m.fl. (mp)

Ett friår

Ekonomisk tillväxt är inte någon garanti för att det skapas
fler arbeten. Företagen nyanställer endast litet, även när
deras orderböcker är fulla. Nya, välbehövliga jobb inom
offentlig sektor räcker inte för att påtagligt minska
arbetslösheten. Arbetslösheten måste minskas aktivt, och
Miljöpartiets förslag för att göra detta kombinerar nya jobb
med ökad välfärd för alla. Vi vill sänka arbetstiden,
genomföra en grön skatteväxling och införa friår.

Vad är friår?

Friår innebär att kunna ta ett år ledigt för att studera, vara
hemma med barnen, göra en lång resa eller något annat man
länge velat göra. En arbetslös får arbete. Statskassan tjänar
pengar. Det är huvuddragen i vårt förslag till friår, med 85 %
av a-kassan som ersättning åt den som tar ledigt och ett krav
på arbetsgivaren att erbjuda plats åt någon arbetssökande.
För statskassan ger detta med våra beräkningar minskade
utgifter eftersom ersättningsnivån för friåret är 15 % lägre än
för den tidigare arbetslöse som nu erbjuds jobb.

För samhället blir kostnaderna små - det kan till och med bli en vinst.
Administration, inlärning av ny personal etc. kostar, men det motsvaras av
att vi på detta sätt kan få in folk på den ordinarie arbetsmarknaden i stället
för att de fastnar i långtidsarbetslöshet. Viktig arbetslivserfarenhet skaffas.
Fast anställda får ökad utbildning eller livserfarenhet som kommer samhället
till gagn.

Hela motionen finns här, Mats!

Vapenindustrin och kärnkraftens vänner gläds

2012-01-26T11:00:00.004+01:00

Kristdemokraterna och Metall arrangerade tillsammans ett seminarium om vikten av svensk vapenexport i oktober 2009. Stefan Löfven, som då var förbundsordförande för fackförbundet IF Metall, pläderade för försvarsindustrins betydelse för den svenska välfärden. Mellan raderna: Utan vapen och konflikter drabbas vår välfärd. Löfven skall nu bli partiledare för S, berättar åtminstone hans mamma.

På plats på seminariet som lobbade för ökad vapenexport var förresten inte bara Alf Svensson och andra kristdemokrater utan också Jan Söderström, vd för stridsfordonstillverkaren Hägglunds - som av en slump råkar vara Löfvens gamla arbetsgivare.

Se där, den kopplingen finns mellan de två partier som just nu ägnar sig åt frågan vem som skall leda partiet. Jo, det heter så: "leda" partiet. Socialdemokraterna har så bråttom att få någon som leder dem att man tar till gamla kommunistpartiers paradgren, kanske influerade från det ekonomiskt allt starkare Kina, att utse ledare inom slutna rum. S kallar detta folkrörelse. Kina kallar sig folkrepublik.

Löfven vill för övrigt bygga nya kärnkraftverk och jag tog faktiskt för något år sedan på ett seminarium upp just hans fackförbund som ett exempel på vilka det är som är rädda för jämlikhet. Löfven har ju aktivt verkat mot att kvinnodominerade yrken skall prioriteras upp. Ett parti behöver inte vara dess ledare, men för ett parti som känner sig villrådigt på mindre än en vecka utan ledare och som nu skall ledas av en Ledare med dessa personliga åsikter känns bekymmersamt

Jonas Sjöstedt lär småle hela vägen till riksdagen denna dag då S tar sju steg tillbaka.

Inför KD: s riksting: Öppet brev till Lewi Pethrus med anledning av att några figurer har kapat hans parti...

2012-01-26T06:00:00.008+01:00

Hej Lewi!
Du känner inte mig, men jag känner till dig. Bland mycket annat så var du hjärtat i det som skulle bli KDS, som sen blev KD.

Jag har alltid varit fascinerad av dig och din livsgärning, trots att jag inte delar den religiösa övertygelse som var din när du vandrade här på Jorden.

Du var modig som få, stod på de fattigas sida och födde alltså till och med fram ett politiskt parti. Det där partiet har kapats av figurer som går under namn som Odell, Hägglund och Attefall. Han till vänster på den lite suddiga bilden är Hägglund. Han till höger är faktiskt inte Odell, även om de två ser stridande ut.

Det första partiprogram som togs fram i ditt parti var radikalt! Det stod inte Vänsterpartiet efter när det gällde skatter på höga inkomster - ja, allt annat vore ju otänkbar för en man som du. Herregud, du var ju en vänsterman när det gällde ekonomisk politik! Hela basen i din rörelse kom från underklassen, ofta från rena rama trasproletariatet. Att släppa in månglare i politiken var lika otänkbart för dig som att släppa in dem i templet.

Ja, du ville till och med att det skulle finnas flera statliga banker, för att hålla just månglarna borta och se till att den lilla människan kunde skyddas mot de stora drakarna. Men nu är det Odell och Hägglund och Attefall som gäller.

Den där barmhärtigheten och mänskligheten som du talade om när partiet startades har de där gossarna sopat bort. Ett mänskligare Sverige är enligt Odell, Hägglund och Attefall att minska ersättningen för den som är sjuk och döende. Hej och hå. Vi andra som är friska och krya har i alla fått mer. Den som har, skola vara givet, är det nya budskapet. Så kan man missbruka arvet av en grundare!

Vi måste sänka ersättningen för de sjuka, sa Hägglund, Odell och Attefall. Och dom gjorde det. Som om dom inte har några som helst kunskaper om vad du kämpade för! Dom kallar det jobbpolitik. Det betyder att de vill tvinga sjuka, halta och lytta att ta sig i kragen och skaffa ett jobb som inte finns.

Att det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike, har dom nog inte klart för sig. Det är liksom inte ditt gamla partis idé längre. Det är så att säga tvärtom. Den som har skola vara givet.

Och så säger de där som kapat ditt parti att vi måste producera mer än förra året, konsumera mer än förra året. Vi måste ständigt baka ett större bröd, säger dom. Inte bara för att fler skall kunna äta sig mätta, utan för att de redan mätta skall kunna äta ännu mer för att några smular skall ramla ner till de som inget har att äta. Man glömmer det där med att det krävs råvaror för att baka bröd - och att det är ont om råvaror på jorden.

Nej, du Lewi, de där grabbarna som snott ditt parti vågar inte säga till oss som redan lever i överflöd att nu får det vara nog. Nu får det vara andra saker än de materiella som skall växa, nu får vi sluta konsumera och sluta skända naturen för att roffa åt oss allt mer. Det vore fint om du tog dom i kragen, ruskade om dem lite. Dom behöver det, av många skäl.

Det där med att värna skapelsen, som ditt parti talade om, det har man verkligen sopat bort. Dom har talat om att dom vill bygga nya kärnkraftverk. Kommer du ihåg när ditt parti ville avveckla kärnkraften därför att den stred mot det som ni kallade Skapelsen? Jag tyckte det lät lite dammigt, men översatte jag Skapelsen med ord som Miljö, Evolution och lite annat så lät det trots allt ganska rimligt... Fast nu är det Odell, Hägglund och Attefall som gäller.

Ja du, Lewi, du är nog glad att du slipper de där grabbarna som styr och ställer. Men kan du inte ta ett snack med dem, om du har chansen? Om det där med att värna Skapelsen - och ta från rika och ge till fattiga. Kan du ta Odell extra i örat så inte mig emot. Du kan väl viska nåt om det där nålsögat. Och citera den där meningen om att vad du gör för dessa mina minsta gör du också mot mig...

Lev väl och tack för att du tog parti för de som hade det svårast, ja, i själva verket drev du den tidens största kvinnorörelse... för det var mest kvinnor som kom till dina möten... de sökte tröst och hjälp för att stå ut med fulla och våldsamma män, fattigdom och den ordning som gjorde att de kände att de fråntogs sitt människovärde.

Vet du, jag ska ta och lyssna på den låt du skrev när din hustru insjuknade alldeles före jul 1913. Det är kraft i den låten. Låten heter Löftena kunna ej svika. Den lär inte handla om ditt gamla parti...

Hälsningar från en troende ateist.

<p>&amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;br&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;br&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;kl&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;amp;amp;amp;amp;gt;&amp;amp;amp;lt;/p&amp;amp;amp;gt;</p>

PS!
Lewi, om du inte läst Alf Svenssons debattartikel i DN idag än, så strunta i det. Där berättar han sagan om att KD bildades som en följd av Konrad Adenauer, Robert Schuman och andra. Inte med ett ord nämner han dig. Jag tycker det är lite skamligt.

Tillägg: Kommunalråd i Uppsala (KD) hävdar i Dagen att Mats Odell kan förnya partiet genom att bli "tuffare, tydligare och modigare". Hon glömde att lägga till: "mer ekonomiskt nyliberalt och med landets mest arrogante partiledare...".

Tantvarning

2012-01-25T06:10:00.001+01:00

Ikväll ska jag prata om tanter i Kunskapskanalen. Fatima Bremmer (bilden) har skrivit en bok om just tanter. När jag satte mig med boken undrade jag faktiskt om vi skulle kunna hålla igång ett vettigt samtal om detta under 28 minuter utan redigering.

Sedan läste jag boken och kom på att det här kunde man tala om i timmar. Historien har ju mest skrivits om män, så det är förstås hög tid att återupprätta tanten. Eller som Elin Wägner uttryckte det: "Mäns och kvinnors historia är ju så sammanflätat som varp och inslag i en väv. Men de har lyckas göra en historia bara av inslaget."

Det går en tant-trend genom landet - unga tjejer har börjat klä sig som tanterna, det startas tantbloggar, kafferepen har blivit populära igen och på restaurangerna serverar man gammal hederlig tantig mat som blodpudding (men till hutlösa priser)... Vad är det reaktion på? Är det månne reaktion på både jämställdhetsdebatt och arbetslinje?

Fnns det ett politiskt intresse att återskapa tanten? Precis som det fanns politiskt intresse att på 40-talet stimulera kvinnor att vara hemma, och på sextiotalet att stimulera kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden?

Ni som följt min blogg vet att jag är lite nördig när det gäller rockmusikerns historia - Elvis och grabbarna (för det var mest grabbar) skapade en ny art: tonåringar. Tanterna finns i den generation som aldrig fick uppleva hysterin, aldrig fick uppleva ungdomskulturen, skriver författaren. Vad betydde det för tantens utveckling? Hur lever förresten den klassiska tanten idag? Är det hon som är vinnare, medan de äldre männen blivit förlorarna?

Sen måste jag bara fråga Fatima med anledning av att jag är bra på att safta, baka, göra långkok och klappa katter: Är det tantvarning?
Kunskapskanalen 19.00 ikväll, repris vid midnatt samt 09.00 på torsdag.

Tvivelaktigt beslut om Iran och yttrandefrihet

2012-01-24T09:57:00.006+01:00

Så har då EU gjort gemensam sak med USA, man avser bojkotta iransk olja därför att Iran misstänks koppla ihop kärnkraft med kärnvapen. Beslutet är minst sagt tvivelaktigt, bortsett från att det alltid kan vara bra att som princip såväl börja bojkotta fossila bränslen som redovisa att kärnvapen och kärnkraft är siamesiska tvillingar.

Men detta EU-beslut är bekymmersamt ur flera aspekter. Det finns ett gammalt talessätt som lyder Walk a mile in my shoes. Det är alltid bra att försöka gå i andras skor ett tag. Man kan lättare förstå hur "den andre" ser på saker och ting.

Samtidigt som vi - det vill säga vi som nu bor i EU - tydligen skall börja sätta hårt mot hårt mot Iran för deras eventuella strävan efter kärnvapen blundar vi helt för att Israel har just kärnvapen. Hur trovärdigt är det? Och hur uppfattas det om man går i de andra skorna ett tag? Och ska EU inte i logikens namn i så fall också sluta köpa olja från USA, där har man ju hela lager av kärnvapen som snart kan ställas under en republikansk president som anser att han dagligen får besked från gud hur han skall agera. Kärnvapen i händerna på religiösa fundamentalister - som hänvisar till högre makter och ett gott liv efter detta - är mer bekymmersamt än det mesta.

EU:s beslut bidrar inte till nedtrappning av konflikten i området, det leder till upptrappning med knutna händer istället för nedtrappning med öppna händer. Det iranska svaret blev förstås hot att "stänga" Hormuzsundet, vilket möts av hot från USA att med våld öppna det igen, och sedan riskerar det att medvetet eller omedvetet krascha. Kanske blir det USA som trappar upp till krig genom att med militära medel hindra iranska oljetransporter till Kina, som ju kommer att vilja sluka den billigare iranska oljan

Ironisk iakttagelse apropå Kina: den "gode" demokratiske presidenten Obama skickar mer av den amerikanska flottan till området för att trappa upp, den "onde" republikanen Nixon valde att dra undan flottan för att lösa konflikter med Kina. Piskor utgör inte den allenarådande lösningen...

Carl Bildt verkar lätt generad över EU-beslutet och påstår att upptrappningen kan "glida in i en konfrontation som ytterst kan sluta i krig". Jaha, så insiktsfullt. Men likt förbannat ställer Sverige upp eftersom målet för EU är att tala med en röst.

Man vill driva Iran till förhandlingsbordet, säger man. Men kan man göra det genom hot? Har man lyckats ens gentemot Nordkorea? Är det inte bättre att locka med utvecklade diplomatiska förbindelser, ökande handel - något som för övrigt även Hans Blix påtalade i gårdagens Aktuellt.

Apropå EU: Förbjudet att tala...

Inom EU - som sägs stå för demokrati, yttrandefrihet och allt det goda som finns - är det tydligen helt godtagbart att trappa upp kriget mot just yttrandefriheten. Den som är tillräckligt dum skall inte få ge uttryck för sin åsikt. Vad som är tillräckligt dumt avgörs av staten.

Således har man i Frankrike beslutat att den som säger att armenier inte utsattes för folkmord skall få böta motsvarande 45 000 euro och riskera 1 år i fängelse. Vad säger Sveriges utrikesminister om det? Skall detta bli praxis i EU? När får vi höra svenska politiker sätta ner foten och slå fast att yttrandefrihet gäller även de som man för tillfället anser vara dumskallar? Den liberala EU-ministern, vad säger hon? Eller är det största möjliga tystnad som gäller där också? Och har möjligen utrikesministern något att säga? Eller är Frankrike för stort och mäktigt inom EU-sfären?

Apropå Carl Bildt: Tidigare anställd vittnar om Lundins...
Kristna Fredsrörelsen uppmärksammar en artikel om Lundins förehavanden i Sudan i den holländska tidningen Trouw. En tidigare anställd berättar: Lundin var inte ett företag, det var snarare en ingång för den nordsudanesiska armén. Lundin Oils eget säkerhetsfolk gick inte att skilja från den reguljära armén eller milisen.

– Jag såg hur säkerhetschefen gav pengar till folk från milisen. Senare fick de också fordon, bränsle och mat. Samma dag begav sig milisen till ett vattenhål dit boskapen brukar komma under torrperioden. Milisen stal boskapen och fick också stöd från arméns stridsvagnar. Efter striderna återvände de till Lundins bas och berättade för mig hur mycket boskap de hade fångat. Jag informerade mina chefer om detta.

Sjukdomstillstånd: Flipperekonomi och politiska spelare

2012-01-23T09:46:00.007+01:00

Vaknade av en röst i radion som meddelade att det fattades en spelare på plan, att man försökte vara en konstruktiv spelare och att man nu ville spela på en friare spelplan.

Gällde det handboll-EM? Nej. Det var en politiker (Åsa Romson, MP) som beskriv sitt parti som en spelare på en spelplan. Socialdemokraterna utgjorde nu, när man var ledarlöst, den spelare som fattades.

Jag har länge varit oändligt trött på företagsledare, pensionsförvaltare och riskkapitalister som definierar sig som spelare. Det är absurt att vår framtid skall avgöras av hur sådana som definierar sig som spelare satsar sina och andras pengar. "Jag går in som spelare", kan man titt som tätt höra när någon riskkapitalist behagar agera. "Det är en ny spelare på skolmarknaden", "en stark spelare på börsen". En så kallad marknad som fungerar som ett flipperspel är följden av att kapitalismen är alltför kreativ inte bara samhällets bästa utan också för sitt eget bästa.

Och nu då: Miljöpartiets språkrör som på fullt allvar definierar sitt parti som en spelare i politiken. Det kan möjligen förklara uttalande som att man vill bli ett "mittenparti" - vilket ju faktiskt innebär att man som någon sorts spelare anser att det är ett smart drag att placera sig i den mitt som andra definierar.

Hur förändras tänkandet när man själv definierar sig som spelare? Vilka tankemönster byggs upp om man ser sig som spelare? Och förresten: vem vill låta sitt liv och sin framtid styras av spelare? Att det blivit ett sjukt normaltillstånd i flipperekonomins tidevarv är illa nog. Men nu skall vi spela politik också. Väx upp!

Håkan Juholt has left the building...

2012-01-22T08:14:00.004+01:00

Igår hade jag en artikel på SVT Debatt om situationen inom socialdemokratin. Så här blev den, på gott och ont:

Håkan Juholt avgick på dagen 15 år efter det att överste Tom Parker dog efter en stroke. Parker var Elvis mycket märklige manager. Och Juholt gillar ju Elvis, även om han märkligt nog tycks vara mer inriktad på Elvis trista 70-tal i Las Vegas, än på hans rebelliska tid i Memphis på 50-talet och hans musikaliska storhetstid i slutet av 60-talet.

Hur som helst: det socialdemokratiska partiet, som förkortas S som i slakthus, har förlorat ytterligare en partiledare som man själva valt att stycka i bitar. Jodå, Håkan Juholt lade förvisso själv upp sig på slaktbänken ibland, men väl så ofta blev han knuffad dit av partikamrater som låtit sig styras av en märklig socialdemokratisk hederskultur.

Vad är det som väntar? Efter några sorgedagar kommer förmodligen de långa knivarnas månader att ta vid. Då den ena falangen efter den andra kommer att ge uttryck för sin frustation. Dessutom ställs partistyrelsen inför det obekväma vägvalet att antingen låta valberedningen vaska fram en partiledare som kongressen i traditionell socialdemokratisk ordning skall välja - eller också försöker man sig på att efterlikna MP, V och C genom att mer öppet och ärligt utse en ny ledare. Hur man än gör lär knivarna slipas, enligt den tradition som utvecklats ända sedan man satte kniven i Mona Sahlin genom att tipsa medierna om Tobleronen. Men slutresultatet lär bli det samma. Man kommer att välja någon som är allt annat än spontan, allt annat än verbalt opålitlig, allt annat än spelevinker och allt annat än oprövad.

Mycket har man lärt sig. Det gick inte med Mona Sahlin som ofta föll in i dagisspråk och talade om sig själv i tredje person som ”Mona”. Det gick inte med en man som saknade talang för att bli statsman. Så nu blir det nån formellt tråkig figur, som håller reda på orden och har likheter med Reinfeldt både i stil och i politik. Partiet kommer att välja en lagompolitiker med stor erfarenhet som följsamt lägger sig aningen till vänster om regeringen. Någon från den reella högerfalangen. Någon som inte hotar de subventioner av städning och barnpassning som olika eliter så gärna vill fortsätta med i godan ro.

Man kommer att välja någon som kan verbalisera en "realistisk" politik som passar bättre i en tid när DN:s ledarsida har mage att kalla det som inte passar deras intressen för "populism" - och allt som ligger i linje med vad de själva tycker för "modernt".

Ett problem för Håkan Juholt har varit att han alltför lätt blivit fånge i sin egen retorik, att han spontant, liksom i eufori över att höra sin egen retorik, staplat den ena bisatsen på den andra istället för att sätta punkt när det är lagom. Det finns inget farligare för en politiker. Spontanitet bör vara väl inövad, väl repeterad och mycket väl genomtänkt…

Men ett ännu större problem har faktiskt varit att partiet inte gett honom en stabil politisk plattform att stå på. När socialdemokratiska tyckare trängts för att få sina minuter i riksmedierna så har de alla kört samma mantra: ”Vi behöver komma ut med vår politik, istället för att prata partiledare”. Men sedan har man omedelbart ägnat sig åt att tala just om partiledare. Därför att de inte kan prata politik. De är nämligen i samma situation som Håkan Juholt varit…

Juholt har stått på en plattform som är byggd av de kongress- och partistyrelsebeslut som accepterat nästan alla de skattesänkningar som han retoriskt haft i uppdrag att kritisera – och som godkänt alla de riskkapitalbolag som han förväntas kritisera. Det är ju till och med så att det var socialdemokraterna som påbörjade det utförsäljarparty som man nu retoriskt skall kritiserar. Det är inte lätt att vara partiledare i ett sådant parti ens när fältet ligger öppet för angrepp. Det är inte lätt att ta vid när den gamla partiledaren talat om att hon inte alls trott på den politik som partiet gått till val på…

De tragikomiska turerna de sista dagarna tycks emellertid inte ha förändrat socialdemokratins pösiga självbild. Carin Jämtin, som säkert är en både trevlig och hårt arbetande partisekreterare, meddelade häromdagen att S hade "ett rättmätig plats som ett regeringsalternativ i Sverige". Rättmätig? När ska dom lära sig? I sak är Socialdemokraterna ett i ganska ointressant parti, som snarast riskerar att stå i vägen för en framväxande politisk reell sakpolitisk opposition med visioner. Det spännande finns i Vänsterpartiet, som under Jonas Sjöstedt kan komma att bli partiet som lyckas presentera en vision som kan få människors hjärtan att slå i en tid när det mesta gått för långt. Lägg till det MP som kan fortsätta att äta sig in i den urbana värld där sossar känns mossiga och det ekochicka är populärt.

För övrigt var överste Tom Parker inte någon riktig överste, utan hedersöverste i en lokal brandkår. Han hade också en pösig självbild.

_________________________

Tillägg på bloggen söndag fm:

I dagens opinionsmätning ökar V med 2,5 procent och tar, enligt tidningen, 40 000 väljare från MP, som i sin tur tar från Alliansen.

På dagens Brännpunkt skrivs det som så få socialdemokrater förstått, nämligen att drömmen om Margot Wallström inte bara är en dröm utan en väg mot en ny katastrof - Wallström har säkert massor med förtjänster, men att hon säger nej till att bli partiledare bottnar förmodligen i självinsikt.

Katrine Kielos, ledarskribent på Aftonbladet skriver att "lojalitet och värdighet har inte förekommit i övermått inom svensk socialdemokrati den senaste tiden". Däremot skriver hon inte något om att sans och måtta inte förekommit i övermått i Aftonbladet.

I Dagen önskar man att "Sveriges just nu näst största parti får en kompetent och tydlig ledare". Vilket kanske inte bara har med värnande av demokrati att göra utan kanske också med värnande av värden i konflikt med den alltmer slappa ekonomism, utan djupare värden, som regeringen anammat.

KG Bergström - numera kvällstidningen Expressen - menar att man "kan ana att hans efterträdare blir mindre yvig, mer strukturerad och har högre politisk kapacitet". KGB lär syfta på sin favorit Pär Nuder. Vi som tycker det vore bra om S håller sig kring 15-20 procent kan nog hålla med - en opposition med ett Sjöstedt-inspirerat Vänsterparti som lyckas presentera en vision som kan få människors hjärtan att slå i en tid när det mesta gått för långt och ett MP som lockar de lättsamt ekochicka på Söders vårkrogar blir nog bra mycket bättre än ett hopplöst socialdemokratiskt dominerande parti.

Europakten och S som i Slakthuset

2012-01-21T07:20:00.002+01:00

Godmorgon, ljuset intar fjärden lite tidigare än förra lördagen. Det gör det väl över Oskarshamn också, där det sägs att Håkan Juholt tar igen sig efter gårdagens möte i det parti som har ett S, som i Slakthus, som förkortning. Det är förunderligt så många socialdemokrater som vill ha sin stund i riksmedierna, även till priset av man hjälper till att slakta sin partiordförande och sitt eget parti.

Alla luftar de samma mantra - vi behöver komma ut med vår politik som är så bra - istället för att prata partiledarfråga. Och så pratar de partiledarfråga. Därför att de inte kan prata politik, eftersom de är i samma situation som Håkan Juholt som sitter där med kongressbeslut om att man accepterar nästan alla de skattesänkningar som man kritiserat, att man godkänt alla de riskkapitalbolag som köpt upp vårdföretag, att det var man själv - under tillsyn av Björn Rosengren och Göran Persson - som började utförsäljarpartyt. Hur ska man då kunna leka opposition och angripa borgarna med annat än retorik i evigt upprepade mantra?

Vilket självbild har egentligen socialdemokraterna? Carin Jämtin, som säkert är en både trevlig och hårt arbetande partisekreterare, meddelade igår att S hade "ett rättmätig plats som ett regeringsalternativ i Sverige". Rättmätig? Mer rättmätig än något annat parti? När ska dom lära sig?

Och så till Europakten. Igår skrev Miljöpartiet på DN-Debatt att man kan tänka sig att säga ja till Europakten, med villkoret att Sverige får ett formellt undantag från att gå med i euron. Men Europakten är ju skapad för att cementera just den politik och den valuta som Miljöpartiet säger sig vilja ha undantag ifrån. Logiken tycks helt obegriplig. Återigen är det V som agerar på det sätt som MP borde agera - nämligen följer en logisk och väl motiverad linje.

Det kan finnas två skäl för MP att nu agera som man gör: det ena är att man vill komma närmare regeringen genom att göra uppgörelser för uppgörelsernas egen skull, det andra skälet är att man avser fortsätta förflytta sig från EU-kritiskt parti till ett parti vars nästa steg planeras bli att under kommande mandatperiod ändra uppfattning på liknande sätt som man gjorde i EU-frågan. Det sistnämnda innebär givetvis en position som gör det mer möjligt för partiet att ingå i en moderatledd regering efter nästa val - särskilt som Reinfeldt varit noga med att ett sådant beslut måste tas "blocköverskridande".

Vad är EU-pakten? Vad som står i dokumentet nu - det vet jag lika lite om idag som miljöpartisterna visste igår. Men här en ett inlägg från november så vi vet vart man åtminstone strävar - och dit man strävar brukar man komma steg för steg, via det sluttande planets logik, för "effektivitetens" skull.

Per Gahrton: "Vänsterns tak för politikerlöner ett politiskt självmål..."

2012-01-20T06:54:00.004+01:00

Löftet om ett tak för politikerlönerna i Vänsterpartiet är ett utslag av klassromantik och ett politiskt självmål, hävdar Per Gahrton i gårdagens Sydsvenska Dagbladet. Och sedan ställer han frågan om/till Jonas Sjöstedt: "Är det storslaget, folkligt, populärt, röstdragande? Jag tvivlar. Har någon hyllat honom? Ja, kanske de allra trognaste partikamraterna."

Okej, för att klargöra det hela så meddelar jag nu att jag hyllar honom. Trots att jag inte är vänsterpartist.

Jag hyllar honom av den enkla anledningen att Vänsterpartiets beslut om att ingen vänsterpartist skall få ut mer än 27.500 kronor i månaden för sina politiska uppdrag är konsekvent ur en rad perspektiv - bland annat det enkla, men provocerande, faktum att vi håller på att konsumera sönder planeten. Jonas Sjöstedt kan därmed vara trovärdig när han säger att konsumtionen måste hållas tillbaka för de med högre inkomster, att livet är större än lönearbete och att politiskt uppdrag är något som har ett värde i sig.

Allt det där trodde jag var miljöpartistiska och gröna värderingar. Men när partiets grå eminens och grundare numera kritiserar Sjöstedt för gröna värderingar finns det skäl att ännu en gång fundera över vart MP:s politiska sfär är på väg. Man tycks fortsätta kampen för att få applåder från tidningars ledarsidor snarare än bygga sina värderingar på grön grund.

Dessutom: man kan leva mycket gott på 27.500 i månaden - Vänsterpartiets beslut gör ingen fattig, det handlar faktiskt om pengar efter skatt. Denna summa att leva för varje månad uppfattas tydligen som tagelskjorta för Per Gahrton och andra i samhället, men för flertalet människor i vårt land är det snarare guldkant. Förstår man inte det, så finns all anledning att göra precis det som Vänsterpartiet har gjort: markera en gräns för att påminna om att man lätt hamnar på ett sluttande plan där man ser på världen från sin egen prioriterade plattform istället för från den verklighet man sprungit ifrån.

I det nybildade Gröna Partiet - som bildats som en reaktion på det man med all rätt anser vara ideologisk förflackning i MP - har man för övrigt stadgar som innebär att ersättningar/lön inte skall vara högre än vad en medelinkomsttagare i Sverige har. En hållning som är lättare att inta för ett parti som ännu inte har några arvoderade politiker som genom beslutet måste sänka sin lön. För Vänstern kostar det otvivelaktigt på betydligt mer. Det är värt respekt, inte hånfulla utfall från gröna eminenser.

Nu skriver inte Per Gahrton inlägget i egenskap av avdankad politiker, utan som ordförande i den gröna tankesmedjan Cogito. Vilket gör mig än mer förbryllad. En grön tankesmedja som anser att det är ett politiskt självmål att hålla ner konsumtionsnivån tycks mig minst sagt märklig. Är det möjligen så att även den gröna tankesmedjan är på väg att orientera sig mot någon sorts allmän hållen mittståndpunkt, precis som det parti som man är länkat till? Att söka sig till vad som för tillfället uppfattas utgöra "mitten" är att anpassa sig till vad andra anser, inte att stå för något. Begreppet "grönt" lyckas man verkligen reducera till intet i så fall. Det är tragiskt för mig som avdankat språkrör att behöva konstatera att andra partier uppträder grönare än originalet.

Per skriver vidare: "Lösningen på den radikala politikens dilemma är inte att de som väljs av folket tvingas jobba på halvfart genom lägre lön än alla de starka krafter de har emot sig." Förstår inte alls vad Per menar. Tvingas jobba på halvfart bara för att man har en nettoinkomst på 27.500 kronor? Vem säger att en undersköterska, lärare, eller sjuksköterska som får ut långt mindre än 27.500 kronor i månaden efter skatt jobbar "halvfart" bara för att läkare, konsulter och landstingsråd har mer än den dubbla lönen? Pers resonemang vandrar ju ut i bonusöknen, där högdjuren hävdar att de måste ha bonusar för att göra ett bra jobb. Jag blir alltmer förundrad över de värderingar som döljs bakom de gröna fasaderna.

Heder åt det parti som vågat markera mot jakten på mer och ständigt ökande konsumtion. När blir det palatsrevolt inom De gröna?

Bli av med reklamen

2012-01-19T07:00:00.002+01:00

Det finns en del sätt att bli av med en reklam, blinkningar och annat fanstyg som dyker upp på skärmen så fort man går in på någon webbplats.

Själv har jag för det mesta Firefox som webbläsare och har laddat ner ett program som åtgärdar reklamen. Klicka här och om du är intresserad att skapa en liten reklamfri zon i ditt liv.

Ett litet steg mot att konsumera mindre och leva mer... Ett litet steg för alla som anser att det får vara nog med livsstilspropaganda, mental nedsmutsning och reklam för konsumtion som driver på klimat- och miljöproblemen.

"Medelåldern kan minskas med tio år..."
Igår körde Rapport ett inslag om antibiotika. I det här samtalet med läkaren/ledarskribenten Björn Ramel tas frågan upp - bland annat menar han att medelåldern på jorden kan minska med tio år om antibiotikaresistensen slår till i full skala.

Modigt, tydligt och trovärdig av Sjöstedt

2012-01-18T14:29:00.009+01:00

Man behöver inte vara vänsterpartist för att inse att Jonas Sjöstedt gjorde en lysande premiär i riksdagens partiledardebatt.

Det är ingen tvekan om att han utstrålar trovärdighet, ärlighet och lugnt men hett engagemang. En god vinnande samtalston som tycks utgå från att han tar lyssnarna på så mycket allvar att retoriska floskler och inövade mantra är bannlysta. En bra politiker helt enkelt.

Till skillnad från Håkan Juholt är han inte fånge i sin egen retorik, till skillnad från Gustav Fridolin vågade han problematisera synen på ekonomisk tillväxt, till skillnad från allihop vägrade han att på minsta sätt försöka nolla i klimatfrågan - och han verkar dessutom, som enda partiledare, ha förstått att vi inte kan fortsätta att konsumera sönder planeten.

Debatten i övrigt:

Håkan Juholt blir fånge i sin egen retorik och jag känner stark oro för varje extra bisats han lägger in i sina tal. Nej, något statsman kan han aldrig bli, det har gått för långt - det största problemet är väl att hans partikamrater hela tiden sätter kniven i honom, vilket lär få honom att bli ännu mer fånge i sin egen retorik. Mitt tips är att han kommer att avgå innan sommaren. Tänkte faktiskt på Knoll och Tott när jag såg Håkan och Tommy Waidelich konferera i en riksdagsbänk. Socialdemokratins största problem är dock inte Juholt, utan socialdemokratiska politikers totala hänsynslöshet när det gäller hämnd, heder och lustmord. Borde inte hela högen skämmas?
Fredrik Reinfeldt lever gott på sin förevisade lugn men sjönk riktigt rejält när han - av rädsla därför att han funnit sin jämlike i debatten? - inledde en replik på Sjöstedt med att försöka sätta kommuniststämpel på honom. Lågt, på gränsen till fånigt. Sjöstedt mötte elegant och svärdet slog tillbaka på sin avsändare som - tycktes det mig - rodnade en del.
Annie Lööf lär få svårt att få centerpartisters hjärtan att bulta i takt med att hon häpnadsväckande fundamentalistiskt försvarar riskkapitalbolags rätt att äga skolor och äldrevård. Däremot fick hon in en riktigt rejäl stöt på Gustav Fridolin när hon undrade var egentligen MP står när det gäller ägandefrågorna.
Gustav Fridolin valde att smita undan ett rakt svar på frågan om ägande av skolor och äldrevård - MP verkar även med den nya ledningen hålla öppet för riskkapitalbolag. Den tragiska parentesen under Maria och Peter verkar förlängas - kanske monterar man helt sonika bort den bortre parentesen. Gustav valde att mest ägna sig åt "jobb, jobb,jobb" - tydligen avser den nya partiledningen att betona någon sorts jobblinje för att förhindra att partiets kongress tar beslut om sänkt arbetstid. Gustav betonade förstås även - på ett bra sätt - vikten av att satsa mer på skolan och vården på temat: vad är det för vits att låta lärare få lön som arbetslös istället för som lärare. Klimat- och miljöfrågan var däremot nästan helt bortsopad - det var, som sagt, Jonas Sjöstedt som drev dem offensivt och som dessutom inte bara talade om investeringar i järnväg, flödande energi och klimatsmarta bostäder utan även gjorde kopplingen till vår konsumtion. Därmed har han vunnit många gröna hjärtan - och MP får se upp om inte miljöfolk i allmänhet kommer att uppleva Vänstern som det gröna partiet i riksdagen.
I övrigt kan, tyvärr, konstateras att Jimmie Åkesson utförde ett skickligt politiskt hantverk, Björklund som vanligt var yvig och Hägglund som vanligt inte kunde låta bli att lägga in lite småroliga bisatser trots att Odell väl sitter på axeln och viskar 'avgå, avgå' samtidigt som han sticker små knivar i partiledaren som om han vore en riktig socialdemokrat.

Hur som helst: det känns som ljuv musik för mig - som ältat att människan i första hand inte är ekonomiska varelser, vars uppdrag är att vara kuggar i ett ekonomistiskt självgående hjul, utan biologiska, sociala och kulturella varelser - att höra den nya vänsterledaren. Insikten att det är en fruktansvärd skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för riktiga människor är avgörande om vi skall kunna bygga ett samhälle som inte kommer att raseras.

Tillägg 120118 kl 19:00.

Ser att Göran Greider gör liknande analys vad gäller Juholts framtid som jag gör, det vill säga att det lutar mot att han tvingas bort.
Ser att SvD:s ledarsida menar att svaret på Reinfeldts fråga (Vem är oppositionsledare?) bör vara Gustav Fridolin och Åsa Romson. Det hade varit roligt, men jag tycker allt tyder på att den som träder fram som statsman i den forna rödgröna gruppen är Jonas Sjöstedt.
I DN anser man att debatten främst var en duell mellan Reinfeldt och Juholt. Lustigt att man fortfarande hänger upp det på socialdemokraterna. Frågan är om man kan göra det om ett år.

Om att blunda för det politiskt kostsamma?

2012-01-18T07:00:00.004+01:00

Jag har under många år undrat hur det kommer sig att politiker har så svårt att ta till sig vetenskaplig forskning. Det gäller inte bara klimatfrågan utan också sociala frågor. Ta det här med anknytningsteorin. Om den får jag tillfälle att prata i kvällens avsnitt av En bok, en författare.

Dan Josefsson, som jag skall samtala med, skriver i sin bok Den mörka hemligheten: "Det vimlar av människor som är på så svåra själsliga sår från barndomen att det allvarligt påverkar deras liv som vuxna".

Anknytningsteorin är obekväm. Inte så politisk bekväm som KBT, det handlar nämligen inte om snabbfix här och nu. Frågan som ställs är istället: Vad krävs för att små barn skall utvecklas till trygga och väl fungerande vuxna?

Anknytningsteorin handlar om hur viktigt det är att små barn får en god och varaktig relation med åtminstone någon vuxen. Är det då bra med en så kallad jobbpolitik som går ut på att man skall söka jobb allt längre bort från hemmet och därmed vara borta än längre tid från sina barn? Är det då rimligt att 12 månaders gamla barn skall vistas tolv timmar på dagis? Hur fungerar anknytning till dagispersonal, som plötsligt "sviker" det lilla barnet genom att ta semester eller vara hemma hos eget sjukt barn? Varför har det varit så lite av utvecklingspsykologi i förskoleutbildningen?

Hur kan man förresten komma på tanken att köra sina barn i en barnvagn där barnet inte kan få ögonkontakt med sin mamma eller pappa? (Gustav Fridolin verkar ha fattat det där, senast jag såg honom bar han sitt barn i sele på magen).

Är huvudproblemet att det inte finns nattdagis, eller är huvudproblemet att föräldrar lägger ner för mycket tid på sitt arbete och för lite för sina barn? Mycket frågor att ta upp. Inte minst denna: hur går försöken till när man undersöker om barn har anknytningsproblem?

Onsdag 19.00 i Kunskapskanalen. Repris 24.00 och 09.00 på torsdag.

Sänk arbetstiden - dela på jobben - lev bättre

2012-01-17T08:34:00.003+01:00

Dags för politiker, journalister, ledarskribenter och andra att fundera över det faktum att i stort sett varje miljard som näringslivet investerat gått ut på att rationalisera bort mänsklig arbetstid. Skulle man kunna tänka sig att några fler tunga politiker i Sverige än Jonas Sjöstedt drar slutsatser av detta?

Partiledardebatt i skuggan av fjärilsvingar...

2012-01-16T09:28:00.002+01:00

En gång i tiden trodde man att fjärilar och annat smått och gott växte fram ur förruttnelse och slam. Det var det man fick lära sig om man läste lärda böcker. Men i mitten på 1600-talet upptäckte den unga Maria Sibylla Merian att i den behållare där hon höll ett antal fjärilar, som hon höll på att måla av, plötsligt fanns små svarta smutsfläckar på undersidan av ett nässelblad. Små ägg?

Hon studerade nässlorna och upptäckte efter ett tiotal dagar att det kryllade av små larver, och efter ytterligare några dagar såg hon små hål i nässelbladet där larverna ätit. Och så drog hon den oerhörda slutsatsen, som välte etablerad vetskap och myndig klokhet på ända, att det ur fjärilarna kom små ägg, ur äggen kom det larver som "förpuppar sig till 'dadelkärnor', orörliga, omspunna, som döda - och ur dem kommer fjärilarna..."

Jag grottar ner mig i Maria Sibylla Merians liv - hon kom att kallas Fjärilsdamen - för att förstå lite mer av vad Linné egentligen pysslade med. Han skickade ju sina lärjungar ut över världen, bland annat skickade han en ung, något obstinat, ung man vid namn Daniel Rolander till den holländska kolonin Surinam hundra år efter det att Maria Sibylla Merian upptäckt fjärilarnas livscykel. Rolander visste att flera europeiska män varit i dessa djungler för att forska, men det han inte visste, och det Linné inte upplyste honom om, var att ingen kommit tillbaka levande. Ingen man. Men väl en kvinna: Maria Sibylla Merian, som utan formell utbildning gavs möjlighet att göra en resa till Surinam för att studera bland annat fjärilar.

Partiledardebatten på onsdag känns ganska ointressant jämfört med fjärilarnas fantastiska liv. Vet inte hur jag ska väcka mitt intresse för den... Fast det är klart: måste höra om Jonas Sjöstedt har modet att fortstätta - han vågade i Ekots lördagsintervju - att analysera konsumtionssamhället på ett sätt som De grönas språkrör under så många år i patetisk jakt på ministerposter inte vågat göra.

Om språkrör nu plötsligt tar upp frågan om konsumtionssamhällets och tillväxtens baksida hur trovärdigt är det, om det först skett under galgen, först efter det att Sjöstedt gjort det? Och nog vore det intressant om Jonas pressade språkröret på det här med sänkt arbetstid, och kopplingen till klimatfrågan.

En gång trodde den etablerade kunskapen i människogestalt att fjärilar växte fram ur slam och förruttnelse. Det var ju så det syntes vara... Idag tror densamma att jakten på evig ekonomisk tillväxt är vägen till utveckling oavsett vilket utvecklingsskede samhället är i. Det synes ju vara så om man tittar bakåt och bortser från sådant man inte vill se.

Mitt eget bästa minne av fjärilar inleddes med att en gammal, ganska luggsliten, blåvinge höll på att dränkas av en daggdroppe en tidig gryning för många år sedan. Så här var det.

You'll never walk alone...?

2012-01-15T09:09:00.005+01:00

Förstår att Håkan Juholt har tagit lite ledigt. Det är han värd efter en höst som få hade klarat sig igenom utan att gå under. SvD:s alltid lika skadeglada ledarredaktion gläds förstås åt den absurda hederskulturen inom socialdemokratin och den smått fantastiska ryktesspridningen som med jämna mellanrum sätts igång av att någon trycker på lämplig knapp vid lämpligt tillfälle.

Lämpligt tillfälle är förstås nu, när Juholt skulle komma tillbaka efter en tid bortom mediernas värld, först i samband med Folk och försvar, senare i veckan i partiledardebatten i riksdagen. Lagom till detta återbördande på scenen sprids nya rykten om hanteringen av budgetpropositionen i DI, och alla hakar förstås på och gottar sig i att dra ett varv till.

Inte för att jag är sosse, men till människan Håkan Juholt tillägnar jag detta inlägg med en alldeles speciell låt som jag vet att han tar till när det känns som jobbigast:

En fundering så här när himlen ännu rodnar och isen kämpar för att lägga sig i fjärden: hur kommer det sig att den moderata f.d. riksdagsledamoten Anne-Marie Pålssons vidräkning med Fredrik Reinfeldt och hans innersta sfär - i boken Knapptryckarkompaniet - tycks ha gått de stora medierna ganska lätt förbi trots att den borde väcka jägarinstinkten i varje journalist? Men det är förstås lättare att få ut godbitar ur ett parti där fet hederskultur är norm...

PS! Om en dag som frontfigur i ett politiskt parti skriver jag här - redigerat utdrag ur min bok Svarta oliver och gröna drömmar.

Aj, aj, tillväxten hotas - skorna håller ett år till...

2012-01-14T08:01:00.037+01:00

Det är bekymmersamt för svensk ekonomi. Skorna ser ut att hålla för länge. Elände! Tillväxten har avstannat. Vi har redan skor så det räcker. Eländes elände! Vi kanske till och med är nöjda med de skor vi har. Eländes, eländes, elände!

Det är med den undertonen som nyheten om att vi köpt 2,2 procent färre skor förra december än samma månad året innan kablas ut.

Trevligt nog har vi alltså börjat köpa färre skor. Kanon. Kan jag tycka som tycker det är bra att man behåller grejer längre och vårdar dem ömt eftersom det a) minskar uttaget av råvaror som krävs för att göra nya skor, b) minskar transporterna av skraltiga skor över halva jordklotet, c) minskar energianvändningen, d) minskar utsläppen av klimatgaser, e) minskar kemikalieanvändningen och f) till stor del låter begränsade vattentillgångar nyttjas på bättre sätt än att framställa råvaror och tillverka skor som vi kastar efter något år.

Det finns alltså fantastiska reala fördelar i att vi inte köpt lika många nya skor förra året som vi gjorde året innan. Men i mediarapporteringen beskriver man det som om det vore något negativt, något som skändar vår tro på någon sorts livsförutsättning som medför att konsumtionen måste ökar år från år. Varför lyckas så sällan journalister koppla ihop sammanhang? Har inte t ex det förträffliga Ekot ett ansvar som public serviceföretag att i nyhetsförmedling försöka ge just sammanhang? Å andra sidan är ju SR faktiskt medlem i Svenskt Näringsliv, som för något år sedan drev en kampanj på temat: konsumera mer...

Vi har byggt system och strukturer som till stor del bygger på att konsumtionen ökar från år till år, att den ekonomiska tillväxten förutsätts vara evig. Men det innebär att varje form av hållbar kvalitet, varje form av vårdande, varje form av tidlös design blir ett hot mot det som politiker, ekonomer och medier tror är utveckling.

Vi står inför enorma problem som vi borde ta oss an istället för att blunda på väg rakt in i väggen. Det är inte lätt att ta sig ur system, strukturer och normer som vi vant oss vid men som allt fler inser är ohållbara. System som byggdes upp när vi var 2-3 miljarder människor på Jorden under en tid då vi inte kunde drömma om att vi skulle konsumera så enorma mängder som vi gör idag. Gräset är visserligen detsamma, men spelplanen har förändrats och då måste också regelverken förändras.

Om detta pratade jag förresten om igår kväll (fredag) med Anders Wijkman. Går i repris lördag morgon 09.00. Eller på play förstås - klicka här. På liknande tema talar jag med Stefan Edman - klicka här. En som inte alls håller med mig är professor Christer Gunnarsson, som i sin bok Hållbarhetsmyten hyllar den ekonomiska tillväxten och angriper de som ifrågasätter den - vi samtalar här.

PS! "Höga krav på konsumtion"
I dagens SvD finns förresten en artikel om hur vi lånar allt mer, hur "höga krav på konsumtion bidrar till att människor är skuldsatta". Detta utmålas, helt riktigt som ett problem. Men, som vanligt, kratsar man på ytan i artikeln.

För det första analyserar man inte varför människor känner behov av att konsumera allt mer - att det beror på den livsstilspropaganda som kallas reklam, och som försörjer tidningens ledarredaktion och journalister, vill man inte låtsas om.

För det andra nämner man inte att pengar skapas av banken i samma ögonblick som kunden lånar pengar, genom att t ex belåna sin fastighet för att kunna konsumera.

För det tredje förklarade man inte att en stor del av den tillväxt vi idag har görs möjlig genom att pengar skapas när vi lånar dem för den konsumtion som livsstilspropagandan driver fram. Den senare - reklamen - gick lös på 40 - 60 miljarder förra året (lite beroende på vad man räknar in).

För det fjärde förklarade man inte att den ökande konsumtionen som sker på lånade pengar i allra högsta grad utgör orsak till de ökande utsläppen av klimatgaser. Allt för att hålla igång idén om den eviga ekonomiska tillväxten.

Kunskapskanalen fredag kväll: samtal med Anders Wijkman om den stora förnekelsen

2012-01-13T06:16:00.003+01:00

Ikväll 19.00 samtalar jag med Anders Wijkman i Kunskapskanalen. Om ekonomisk tillväxt, vetenskapen och lite av varje.

Som lite av varje räknas väl frågan om varför han plötsligt satt i Europaparlamentet för KD. Och varför han lämnade KD. Och hur det var mellan honom och Gösta Bohman, på det tid då han var ung moderat. Men mest ska vi prata om den stora förnekelsen - om förnekelsen om vad jakten på evig tillväxt och evigt ökande konsumtion ställer till. Bilden är hämtat från Svenskt Näringslivs hemsida, den illustrerar ett inlägg på det befängda temat "bejaka konsumtionssamhället."

Det säga att vi närmar oss en "ekonomisk kris". Eftersom "ekonomi" betyder hushållning så borde det således innebära att vi närmar oss en hushållningskris, att vi hushållar för dåligt med Jordens resurser, att vi konsumerar för mycket. Men det är inte det man menar. Man menar precis tvärtom...

Den ena dagen meddelas i medierna att USA måste konsumera mindre för att dra ner sina enorma utsläpp av koldioxid. Den andra dagen meddelas i medierna att USA måste konsumera mer för att få igång hjulen. Den makthavare - det må gälla allt från Obama till Anders Borg och Håkan Juholt - som inte ser hur ekologiska realiteter krockar med ekonomiska teorier tycks mig vara både blind och döv och korkad. Man lever i den stora förnekelsen. Om detta skall vi tala.

Kunskapskanalen 19.00. Repris 00.30 och på lördag morgon klockan 9.

2012-01-12T07:57:00.001+01:00

Torsdag kväll i Kunskapskanalen 19.00 pratar jag med Stefan Edman om livet, havet, jorden, himlen och jakten på ekonomisk tillväxt. Här berättar jag mer om vad jag tänker ta upp.

Den stora ledaren anser att blott Sverige kan rädda euron...

2012-01-12T07:53:00.006+01:00

Det är på väg att braka ihop inom euroområdet. I det läget anser Göran Persson att vi a) skall gå med i euron och b) kasta oss in i europakten.

Motivet för det sistnämnda är verkligen värdigt Den Store Ledaren: Sverige ska gå med för att rädda hela projektet, för vi vet bäst och utan lilla Sverige går det åt helvete... Hur ska man annars tolka det storvulna i dagens intervju i P1 Morgon och på andra ställen.

Nu är det inte första gången Göran Persson är svulstig i EMU-debatten. Så här skrev jag på DN-debatt den 13 mars 2000, inför folkomröstningen om EMU:

"Det är tragiskt att Sveriges statsminister ska sänka sig så lågt att han inte kan föra EMU-debatten på ett hederligt sätt, utan väljer en argumentationslinje som saknar varje koppling till verkligheten.

Jag kritiserar inte Göran Persson för att han tagit ställning för EMU. Det finns argument för ett medlemskap, precis som det finns argument mot. Det finns åtskilliga intellektuellt hederliga argument som raka och ärliga EMU-anhängare framför. De är värda respekt och argumenten skall vägas in i helhetsbedömningen av hela EMU-projektet.

Men Göran Perssons retorik hör inte hemma i den kategorin. Tvärtom bygger de på rent bedrägeri och taktiska överväganden för att skrämma människor och utnyttja frågans komplexitet för att försöka sprida dimridåer och på det sättet manipulera opinionen.

De EMU-anhängare som argumenterar utifrån att kostnaderna för valutaväxling blir lägre, att EMU är naturlig del av en alltmer integrerad union med alltmer gemensam politik, att det är bra och rationellt med framväxten av Europas Förenta Stater är värda respekt för sina åsikter. De finns på den borgerliga sidan i Sverige. Men vad ska man säga om Göran Perssons retorik?

Det Persson nu målar upp är den lilla skvalpande valutan som flyter omkring på den globaliserade ekonomins stormande hav. Den lilla, oskyddade båten, på väg att dränkas så fort kapitalismens stormar tar fart. Och så har han mage och oförskämdhet att säga att han inte en gång till vill uppleva hur finansvalparna ska flina åt honom på Wall Street och han påminner retoriskt om hur räntorna rusade upp till 500 procent med åtföljande ekonomiska kaos som drabbade småföretagare, villaägare och många andra när spekulationen mot den svenska kronan var som värst.

Men denna argumentation är ren nonsens.

Problemet den gången, i början på 90-talet, var ju att kronan var knuten till ecun, att det politiska etablissemanget ville tillhöra EU:s A-lag varför man pumpade luft i systemet i stället för att släppa kronan fri. När man äntligen - vilket bland annat miljöparitet krävt under en längre tid - lät kronan flyta bedarrade stormen.

En flytande valuta, som vi nu har, kan inte drabbas av det stormande hav som Göran Persson pratar om. Skälet är att så fort kronan blir undervärderad kommer den att köpas upp av dem som upptäckt att den är undervärderad. När valutan är flytande anpassas kostnadsläget till omvärlden.

Om Carl Bildt och Ingvar Carlsson hade låtit kronan flyta tidigare hade vi sluppit en stor del av arbetslösheten och masskonkurserna hos småföretag. I stället bildade socialdemokrater och moderater en pakt för att paniskt hålla fast kronans värde vid ecun. Efter det har paktens uppdrag varit att förneka sina misstag, låtsats som om det regnat, när en stor del av den ekonomiska respektive sociala kris som Sverige befunnit sig i härrör från deras agerande.

Det EMU-anhängarna i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet måste svara på är huruvida de anser att EU utgör ett optimalt, eller ens rimligt, valutaområde.

Inom EU är det ju sällan, för att inte säga aldrig, som hela unionen har samma utveckling under samma tid. Att EU:s centralbank skulle föra en räntepolitik som skulle passa allt från Grekland till Sverige ter sig tämligen osannolikt. Det sannolika är att den anpassas efter den situation som uppstår i centrala delar av EU, inte efter svenska utgångspunkter. En gemensam ränta kommer naturligtvis då att slå hårt mot de delar där arbetslösheten är hög samtidigt som den riskerar att öka inflationen i överhettade områden.

Detta är en följd av att EU på intet sätt är ett rimligt valutaområde.

Visst kan man tänka sig stora valutaområden, men man måste faktiskt fundera över vad som är optimalt. Det finns väl ändå ingen som med hedern i behåll kan påstå att hela unionen från Grekland via Tyskland till Sverige kan betraktas som det.

Jag kan mycket väl finna att argumenten för en gemensam valuta kan bli större någon gång i framtiden, men nu, och under överskådlig tid, finns inget som talar för EMU som ett ekonomiskt projekt - om man nu inte fått för sig att man från någon sorts maktelit skall pressa fram ett Europas Förenta Stater med allt vad det innebär.

EMU-frågan hanteras på samma sätt som när EU-anhängarna mot sitt eget vetande lurade skjortan av människor när det gällde bland annat följderna för den svenska alkoholpolitiken vid ett medlemskap.

Det finns skäl att lära sig av hur makteliten agerat: Alla som var det minsta insatta i EU-frågan visste att det är en omöjlighet att behålla våra restriktioner i en fri inre marknad. På samma sätt som alla visste att den neutralitet som makteliten talade så vackert om var så fylld med hål att man måste ta till de värsta lögnerna för att fylla igen fasaden.

När de gamla maktetablissemangens intressen sammanfaller föds de offentliga lögnerna och varje försök att ifrågasätta dem bemöts med den stora Förnekelseapparaten, särskilt väl utvecklad av det under så många år statsbärande socialdemokratiska partiet.Sedan må det gälla vapensmuggling, registrering av människor på arbetsplatser, svek mot neutraliteten eller medvetna lögner i till exempel EU-frågan.

Låt oss då i Sverige, precis som i övriga delar av världen, slå fast är EMU ett politiskt projekt. Detta förnekas naturligtvis ihärdigt av framför allt socialdemokratiska EMU-anhängare. Detta förnekande är vid sidan av bilden av den skvalpande lilla valutabåten på kapitalismens stormande hav huvudlinjerna i socialdemokraternas retorik.

EMU är, hävdar s-ledningen, mest ett ekonomiskt-tekniskt projekt som egentligen inte betyder så mycket. Det är, med förlov sagt, rent nonsens. EMU är en naturlig motor i det som stegvis är på väg att utvecklas till Europas Förenta Stater. Det kan man tycka illa om - eller tycka bra om. Båda uppfattningarna är lika hederliga. En gemensam valuta och en gemensam riksbank måste leda till en gemensam ekonomisk politik om den skall fungera. En gemensam skattepolitik är också en naturlig följd av detta, och ur detta växer en gemensam arbetsmarknadspolitik fram. Det kan vara bra - det kan vara dåligt.

Jag är övertygad om att det är dåligt under en överskådlig tid med många negativa sociala och för den skull också ekologiska följder.

Varför bejakar inte socialdemokraterna EMU för det som det faktiskt är? EMU-anhängare i Sverige är väl snart de enda ja-sägarna i Europa som tycks skämmas för vad projektet innebär och därmed försöker de måla upp en bild för folket som inte skall uppröra eller irritera.

Det finns politiker i vårt land som står för EMU och vad projektet innebär - de är värda respekt. Men de som förnekar och låtsas att det handlar om något annat än vad det gör är ju bara värda förakt. Mest lurade blir ju egentligen de socialdemokratiska valarbetarna - de förses med argumentation (jämför alkoholfrågan eller den så kallade miljögarantin inför folkomröstningen om EU) som ledningen ju vet är rena rama lögnen. Valarbetarna, gräsrötterna, de som litar på partiledningen, blir direkt utnyttjade för partiledningens syften.

Ni som tvivlar på att jag har rätt kan ju kika på materialet som regeringen skickade ut inför folkomröstningen - det var bedrägeri, inget annat. Inte missförstånd, bedrägeri.

Och vem minns inte när Ingvar Carlsson i slutdebatten i teve lade argumentationen på hyllan och tittade in i TV-kameran, rakt in i vardagsrummen, och sa: "Lita på mig".

Nu lär man försöka sig på samma knep i EMU-frågan, som är så mycket större än medlemskapet i EU. Lita på oss, kommer hela det gamla maktetablissemanget att säga.

De som känner att man har kunnat lita på det samlade höger- och vänsteretablissemanget när de förnekat vapensmuggling, förnekat registrering, förnekat samarbete med Nato, förnekat att vi skulle få ändra vår alkoholpolitik och vår miljöpolitik kan väl fortsätta att lita på dem.

Till alla andra skulle jag vilja säga: Tänk själva!
13 mars 2000
Birger Schlaug, språkrör i Miljöpartiet de Gröna"

Tillägg 14 januari: Sänkt kreditbetyg var väntat och kom nu också. Den som vill att vi skall närma euro-systemet - te x genom medverkan i europakten - än mer tycks inte alls förstå att vi redan betalat vår del genom de åtgärder som gjordes på 90-talet och som slog så enormt hårt på småföretag och kommuner.

Persson tycks mena att EU skall ta efter den modell han själv sjösatte, det vore emellertid helt förkastligt eftersom åtgärderna i verkligheten slog hårdast mot skola, omsorg - genom att socialbidragen kom att bli en allt större kostnad för kommunerna som därmed fick skära i just skola och omsorg, vilket vi lider av än idag.

Sägas skall att MP lade förslag som med lika stora sparkrav, men de var inriktade mer på militären än på kommunerna, och mer på socialförsäkringarna i högre inkomster än för dem med små inkomster - vi ville införa ett så kallat brutet tak i försäkringarna som skulle medföra att de med låga inkomster inte fick neddragningar utan vi med högre inkomster fick ta en större smäll. Effekten av det skulle bli att socialbidragsutbetalningarna inte skulle öka på samma sätt som med Persson modell, vilket i sin tur skulle innebär att skola och omsorg skulle skyddas bättre.

Torsdag kväll: Samtal med Stefan Edman i Kunskapskanalen

2012-01-12T06:00:00.004+01:00

Ikväll pratar jag med Stefan Edman om livet, människan, himlen, rasismen, havet och vad jakten på ekonomisk tillväxt för med sig av gott och ont. Kunskapskanalen, SVT, 19.00.

Utgångspunkt är hans senaste bok där han bland annat påpekar följande: Av hav är vi komna, till havet skall vi vända åter...

Låter ju sådär lagom muntert med tanke på att det bara i Nordsjön finns tjugotusen ton plastsopor och att det finns uppåt tiotusen plastfibrer per kubikmeter vatten. När vi ändå håller på med havet så måste jag förstås få Stefan att berätta om havsborstmaskarna... Låter det trist? Icke, ur mänskligt perspektiv är deras liv helt sanslöst, en historia väl värd att berätta på nästa fest.... Hur gör förresten krabbor när de skall föröka sig - de är ju helt inlåsta i ett hårt pansar.

Just havet - som må vara utgångspunkt för vårt samtal om livet - är minst sagt fascinerande, medeldjupet är nästan 4 kilometer, solljuset når aldrig ner och vi har nästan inte någon koll på vad som döljer sig i djupen. När man letar efter liv i universum så vet man inte vad man letar efter - liv kan ju vara något som vi inte ens kan föreställa oss. En fråga jag vill ha svar på är om det kan vara likadant i våra havsdjup. Hur kan förresten en val komma i kontakt med en annan val hundra mil bort, när vi som människor knappat kommer i kontakt med våra grannar?
Kunskapskanalen 19.00 torsdag. Repris midnatt samt fredag förmiddag 09.00.

Prat med Lena Andersson

2012-01-11T07:00:00.003+01:00

Ikväll 19.00 samtalar jag med Lena Andersson om Gud, religion, livet och lite annat smått och gott i Kunskapskanalen. Utgångspunkt är hennes bok Förnuft och högmod.

Lena är en av de hårdaste och mest konsekventa religionsförnekarna i Sverige. I ett Sommarprogram för några år sedan påpekade hon att bilden av Jesus i Bibeln är ganska otrevlig - det blev våldsamma reaktioner. Skulle Lena våga kritisera islam och Muhammed på samma sätt som hon kritiserar kristendomen och Jesus? Varför menar hon med att Jesus generar sina beundrare? Förresten: är det inte rationellt att vara irrationell genom att tro på gudar och liv efter detta? Gör det inte livet lättare? Är Lena själv rädd för döden?

Självfallet måste jag också fråga lite närmare om hur hon ser på de intellektuella och deras inställning till yttrandefriheten - om jag förstått det rätt anser hon att det finns ett icke så litet mått av feghet.
Kunskapskanalen onsdag 19.00, repris midnatt samt torsdag 09.00.

Dags att mixa Strindberg?

2012-01-10T22:05:00.008+01:00

August Strindberg i alla ära. Han firas ju i år. Det är - den 14 maj - precis 100 år sedan han dog. Så det kommer att talas mycket om Strindberg. Många föreläsningar, konferenser och kulturaftnar...

Blir man aningen trött på detta crescendo av manlighet så går det bra att beställa en föreläsning om August Strindberg och Elin Wägner. Hade dom något gemensamt, frågar nog vän av ordning. Jodå, är mitt svar. Och visst var Strindberg en ekorevolutionär... Fast på ett annat sätt - och under en mycket kortare period än Elin Wägner. Om det, och tidsandan och de två giganterna, fortsätter jag att prata i vår. Premiären hölls på Strindbergsmuseet förra året.

Är ni intresserade så boka gärna genom att mejla Mika Holm på den här e-postadressen.
Min blogg om Elin Wägner hittar du här.

Ekorevolutionären August

v/s

Ekofeministen Elin

Föreläsning av

Birger Schlaug

Det du inte visste om August Strindberg och det du måste veta om Elin Wägner.

SMS om Copernicus och Gandhi

2012-01-10T00:02:00.003+01:00

SMS-veckan har börjat i Kunskapskanalen... I betydelsen Samtal Med Schlaug...:-) På tisdag morgon 09.00 pratar jag med vetenskapsjournalisten Ulrica Engström om astronomins historia. Och på kvällen 19.00 samtalar jag med Henrik Chetan Aspengren om Pakistan.

Ulrica Engström har skrivit boken Himlens väktare, som bland annat handlar om hur man i olika kulturer sett på stjärnhimlen, vad man sökt och hur man tolkat det man sett - eller påstått sig sett. Frågan om hur vi förstår begrepp som oändlighet och vilka det var som upptäckte själva begreppet - Aristoteles menade ju att någon verklig oändlighet inte kan finnas... För övrigt var det inte alls europén Copernicus som var först med att hävda att jorden kretsade kring solen. I Europa har vi alltid haft en förmåga att förvanska historien till vår egen fördel... Tisdag fm 09.00 Kunskapskanalen.
(Mika Holm lägger till 10:45: Missade du samtalet så hittar du det här: http://urplay.se/166091)

Henrik Chetan Aspengren berättar i boken Pakistan: upprorens land det land som beskrivits som världens farligaste att vistas i. Ett land fyllt av paradoxer och jag vill förstås veta hur stora likheterna egentligen är mellan Afghanistan och Pakistan. Vi lär prata om vilket ansvar européerna (läs: engelsmännen) hade för att religioner blev en politisk angelägenhet och för att Indien och Pakistan delades - med följd att över en miljon människor dödades, tiotusentals kvinnor våldtogs eller fördes bort. Vad händer med vattenförsörjningen i Pakistan när Himalayas glaciärer smält, som en följd av klimatförändringarna? Tisdag 19.00 Kunskapskanalen. Repris 24.00 samt onsdag 09.00.

Hej Luciano Astudillo!

2012-01-09T16:22:00.004+01:00

Hej, Luciano Astudillo, ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse! Du deklarerade på DN Debatt i söndags följande:

”Socialdemokratin måste våga vara trolös mot medlen samtidigt som vi håller fast vid målen hög tillväxt, solidariska välfärdssystem och rättvis fördelning”

Vid en första anblick kan ju det där låta bra, och är i vilket fall som helst i linje med vad Socialdemokraterna brukar stå för. Men om man funderar ett steg till så blir det inte lika solklart. Hög tillväxt, som det var jag som markerade i din text, vad innebär egentligen det? Vad är det man är för om man strävar mot hög tillväxt? Hur kan det vara ett mål? Om man utgår ifrån att det är hög ekonomisk tillväxt som du avser, vilket det först¨s är, så väcks en rad frågor.

Ekonomisk tillväxt är ju den årliga ökningen i ett lands BNP. De flesta ekonomer och politiker är överens om att BNP är ett dåligt mått på utveckling. Har Socialdemokraterna alltså ett dåligt mått på utveckling som ett av sina främsta mål? Och varför har man överhuvudtaget något sorts volymmått som mål?

BNP mäter den ekonomiska aktiviteten i ett land under ett år. Mycket av detta är förstås positivt, såsom aktiviteter inom skola, vård och omsorg eller teknisk utveckling som förenklar våra liv. Men även negativa händelser genererar högre BNP, till exempel fler brott, naturkatastrofer eller att försäljningen av produkter som är direkt skadliga för både miljö och klimat ökar. Att säga att en ökad BNP per automatik är bra ter sig således märkligt, för att inte säga korkat.

Att sätta ekonomisk tillväxt som mål är alltså att säga att man vill ha mer. Utan att bry sig om vad man får mer av. Kan det vara ett politiskt mål?

Vad ekonomisk tillväxt möjligen kan vara är ett medel. Luciano, du säger att man ”måste våga vara trolös mot medlen”. Kanske är det dags för dig och ditt parti bli så modiga att man vågar vara trolös mot ekonomisk tillväxt och överge det som mål för sin politik.

Men är då inte ekonomisk tillväxt nödvändigt för att få utveckling? Historien visar ju ju att ekonomisk tillväxt har gått hand i hand med utvecklingen från statssamhälle till välfärdssamhälle med god materiell standard. Men målet har faktiskt aldrig varit ekonomisk tillväxt, målet har varit att skapa bättre liv för sig själva och för sina barn.

Under generationer har kamp för bättre liv också medfört ekonomisk tillväxt. Men nu, när vi nått ett materiellt välutvecklat samhälle kanske bättre liv kan vara sådant som inte med automatik leder till ekonomisk tillväxt. Mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro, mindre stress. Hur kan då ”ekonomisk tillväxt” vara ett mål för socialdemokraterna? Varför är inte bättre liv det övergripande målet?

Vad värre är att ekonomisk tillväxt mäts exponentiellt. Vilket innebär att fyra procents tillväxt årligen – vilket ofta framhållits som det optimala bland politiker - skulle leda till att ekonomin är 32 gånger större vid nästa sekelskifte än den är idag. Är det verkligen ditt och socialdemokraternas mål? Är det ens möjligt? Nej, knappast.

Luciano, du har ett ett mål som inte ens Nationalencyklopedin anser vara rimligt. Där skriver man: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”

Det är aldrig bra om ett parti som säger sig vilja ta över regeringsmakten har orimliga följder som mål. Vore det inte av intresse om Socialdemokraterna inte bara vågade var trolös mot medlen – vilket kan vara alldeles utmärkt att vara – utan även trolös mot målen? Om du vill fundera mer på saken så har jag skrivit mer om det här.

Birger Schlaug

Medlem i nätverket Steg 3. F.d språkrör (MP), nu fristående debattör.

PS! I övrigt är det ju kul att du tar upp en gammal idé som jag framförde redan 1987 som språkrör för MP, som ett exempel på hur en del av en grön skatteväxling - mindre skatt på arbetstid och mer på energi och utsläpp - skulle kunna se ut.

PS2! Om du undrar varför jag inte svarar dig direkt i DN så beror det på att debattredaktören ansåg att inläggets tema inte var adekvat nog.

2012-01-09T14:23:00.002+01:00

Upprop för arbetstidsförkortning:

Publicerad 9 januari, 2012 - 10:15

ARBETSTID Många av våra politiska företrädare talar som om frågan om sänkt arbetstid inte är önskvärd eller praktiskt genomförbar. Vi menar att motsatsen gäller, att de flesta svenska medborgare är positivt inställda till en generell arbetstidsförkortning.

Läs mer här, där en ovanlig konstellation med bland annat FI och Gröna Partiet finns med tillsammans med en avdankad politiker, en riksdagsledamot (V) och en miljöpartist utan riksuppdrag. Kan man säga att trycket på Gustav Fridolin, efter hans sågning av sänkt normalarbetstid, ökar?

Frågan uppstår: Kan man lita på MP i den här frågan, även om man formellt kommer att skriva in sänkt arbetstid även i sitt nya partiprogram, när så många i både nuvarande och tidigare ledning så länge har motarbetat frågan? Eller är det som med sossarna och kravet på republik?

Här finns således artikeln på SVT-Debatt.

Den fule

2012-01-09T06:00:00.014+01:00

Fortsättning på trilogin om partiledare jag mött:

Året är 1988. På våren. Jag är språkrör i Miljöpartiet, som ännu inte kommit in i riksdagen men har opinionssiffror på bortåt tio procent. Jag är på besök i riksdagshuset. Väntar på en hiss. Den kommer. Dörrarna glider isär och där står han. Den som blir Den fule i den här trilogin...

Han tittar rakt fram på mig, känner förstås igen mig eftersom jag figurerat en hel del i medierna. Jag säger hej. Han säger ingenting, nickar inte, står där alldeles stel och rak i ryggen. Blicken rakt fram. Går ur hissen. Och jag ser hans raka, stela ryggtavla. Det var ett märkligt möte.

Fortsättning här!

Och här finns de andra porträtten, som publicerats tidigare:

Den onde...

Jag sitter i riksdagen bastu. Vi sitter några nakna män och talar avspänt som om vi inte vore politiker. Jag hör berättas om partiledaren som var så låg att han ständigt drog sexistiska skämt. Det är han som får bli Den onde i den här miniserien.

Det är en partikamrat till honom som berättar. Partiledaren hade ett sjuhelvetes humör, var charmerande mot kvinnor han uppskattade och drog sexistiska skämt när de inte var närvarande. Ibland även när de var närvarande.
Fortsättning här!

Den gode...

Vi var på väg till något möte i riksdagsenvirongerna. Minns inte vad det gällde. Kanske något utskottsmöte. Det var hösten 1988. Riksdagsledamoten som går bredvid har varit med länge, och han berättar gärna anekdoter från tider som varit.

När vi går förbi en stor blomkruka berättar han att i den krukan brukade Thorbjörn Fälldin köra ner sina fingrar för att... Ocensurerad fortsättning här!

Så tragikomiskt för ett avdankat rör...

2012-01-08T09:19:00.003+01:00

Tänk att det tog mer än tio år innan någon partiledare/språkrör återigen säger något av det som är så nödvändigt att säga. Och som tydligen krävs mycket mod att säga i ett tidevarv när materialismen, ekonomismen och konsumismen har förvandlats till de flesta partiers överideologier.

På något sätt är det så tragikomiskt för ett avdankat språkrör i MP, att det inte sägs av företrädare för Miljöpartiet utan för Vänsterpartiet. Det gör faktiskt lite ont.

När språkrör de senaste tio åren sågat sänkt arbetstid, vägrat knyta samman klimatpolitiken med den ökande konsumtionen, vägrat hålla fast vid gröna grundbultar som att skola och vård inte skall drivas med vinstsyfte och till och med varit med att ta initiativ till svensk militär närvaro i Afghanistan känns det oerhört sorgligt. Tänker: så läskigt fort några få personer kan kovända ett helt partis profil - åtminstone när vändningen av profilen blir applåderad på DN:s och SvD:s ledarsidor - och välkomnandet i värmen och den gemytliga gemenskapen under kristallkronorna känns så behaglig.

Se hur man vänder sin profil till det bättre:

Att det skulle bli en vänsterpartiledare, och inte ett grönt språkrör, som stod rakryggat upp för att sänkt arbetstid krävs också för klimatpolitikens skull är verkligen tragikomiskt. Jag håller med miljöpartisten och initiativtagaren till nätverket Kortare arbetstid nu om att det borde ha varit Gustav Fridolin, som hamnat på den alltmer ideologiskt lealösa plattform som Peter och Maria byggde upp under sina år, som sagt följande:

"Kortare arbetstid hänger i hop med en samhällsmodell där vi vill minska konsumtionen - en samhällsmodell där vi satsar på sådan som att få mer tid för familjen, bättre livskvalitet är viktigare än att bara öka den materiella konsumtionen. Kortare arbetstid sex timmars arbetsdag är ett långsiktigt mål."

Men det var alltså inte ett språkrör utan Jonas Sjöstedt som tydligt och klart uttryckte detta. Kanske är det Vänsterns som nu är det parti som häller konkretioner i den spann som Miljöpartiet, när tiden ännu inte var mogen för budskapet, fyllde med konkretion: att ett socialt hållbart samhälle är förutsättning för ett ekologiskt hållbart samhälle, som i sin tur är förutsättning för ett demokratiskt hållbart samhälle

Det var förresten ganska... vad ska jag säga... kul... att Jonas Sjöstedt valde att citera min blogg på V-kongressen. Klicka här, så kommer ni till en avtackning, dra fram till 13 minuter då Jonas kommer in.

Och nu slipar medierna sina knivar...

2012-01-07T12:14:00.006+01:00

Jonas Sjöstedt blev naturligtvis vald. Han har en attityd i den politiska debatten som gör att varenda parti förmodligen önskar att man hade någon av liknande sort i sin partiledning.

Jämför Sjöstedts attityd - samtalande, ödmjuk och allvarlig - med Lööfs ständigt påklistrade leende, Björklunds halvvulgärt högljudda retorik, Reinfeldts besserwisserattityd, Juholts oförmåga att uppträda som någon man skulle kunna tänka sig som statsman, Hägglunds maniska vilja att säga något kul och Gustav Fridolins, som det tycks, övergripande strävan att behaga den grupp som för tillfället lyssnar. Det är banne mig inte lätt att vara partiledare!

Nu slipar förstås medierna knivarna. Och, givetvis, försöker man hitta något som skadar Sjöstedts trovärdighet. Man har hittat ett uttalande om att han inte tycker att det är så kul att bo på Östermalm i Stockholm, och påtalar att Sjöstedt minsann har råd med att flytta till någon lämplig förort istället för att gnälla över att bo där frun har sin bostad. Men tänk om nu familjen i övrigt gillar att bo på Östermalm? Ska Jonas Sjöstedt bestämma över boendet bara därför att han är man? Eller för att han är politiker? Hur tänker man egentligen? Anser man att alla i en familj skall vara politiskt klonade? Själv skulle jag faktiskt inte ha så mycket emot att - om jag bodde i Stockholm - bo på Östermalm eftersom det är nära till Stadion, Gärdet, Djurgården och skärgårdsbåtarna...

I lokaltidningen (Katrineholms Kuriren) meddelas på ledarplats - under rubriken Verklighetsfrämmande vänster - att Vänsterpartiet är verklighetsfrämmande... Skälet är att tidningen anser att merparten av svenska folket gillar valfriheten i skola, vård och omsorg. Att de gillar marknadsekonomi och fri handel. Det är ett djärvt påstående tidningen gör efter att skandalerna radats upp som ett pärlband inom just vård, skola och omsorg den senaste tiden... Kanske är det så att just i den fråga som den liberala ledarskribenten anser att Vänstern är "verklighetsfrämmande" i är den mest verklighetsförankrade i svensk politik just nu.

Just det där med verklighetsfrämmande har jag hört själv också, i massor med debatter. På 80-talet var det "verklighetsfrämmande" att kräva att klor skulle bort från blekningen av papper, att kräva ekologiska mejeriprodukter - det var till och med "orealistiskt" att kräva oblekta kaffefilter som inte var kritvita... På 90-talet var fick jag av ledarskribenter hör att det var "orealistiskt" att kräva grön skatteväxling och att det var lika orealistiskt att kräva utfasning av fossila bränslen.

Nu hävdas från ledarreaktioner att Vänstern krav på sänkta arbetstid är orealistisk. Det blir ju inte sannare därför att MP plötsligt luftar att det är orealistiskt... Som om 40-timmars lagstadgad normalarbetstid vore en naturlag. Som om inte rationaliseringar, effektiviseringar, automatiseringar, robotisering och datoriseringar rimligen borde leda till att vi både kan och bör minska arbetstiden... Snart får vi väl höra det klassiska uttalandet från borgerligt håll: Sänkt arbetstid till 30 timmar i veckan är planekonomi. Medan 40 timmar således är marknadsekonomi. Undrar vad 48 timmar var...

På SvD:s ledarsida hävdas att Sjöstedt kommer att omges i partistyrelsen av de som föredrar "Lars Ohlys kommunistoida hållning". Vad är det för uttryck? Vad i den politik som V fört under Ohly har varit kommunistisk? Även av ledarskribenter bör man kräva ett visst mått av hederlighet. För inte är det väl så att man är kommunist bara för att man ifrågasätter skattesänkningar i hundramiljardersklassen och att vården inte skall drivas av vinstsyftande bolag? I så fall var ju även tidigare borgerliga regeringar kommunistiska...

Jenny Madestam skriver i en debattartikel i SvD att Sjöstedt kan bli "livsfarlig för S och MP". Så är det förstås, inte minst eftersom S är ett sargat parti där hederskulturens hämndbegär tycks vara norm med knivskärning och MP tycks fladdra hur mycket som helst. Typiskt var att innan V-kongressen började gjordes panikartade utspel från dessa två partier om att man kritiserade vinst inom vården. Trovärdighet: noll.

Men Jenny Madestam är statsvetare och något av politisk nörd, och det sätter sina spår. Politik är betydligt mer komplex än nördarna och tyckarna vanligen hävdar. Sjöstedt kan mycket väl ta röster även från borgerliga partier. Väljarkåren är ombytlig, man tänder på några få frågor, reagerar på trender och funderar över vilken partiledare som känns trovärdig. Dessutom ligger det i tiden att högervågen snart avtar, den har pågått länge och vi kan vänta oss en annan trend i takt med att problemen kommer att staplas på varandra de närmaste åren. Vänstern kan räkna med åtskilliga proteströster. Det finns åtskilliga, det är min övertygelse, som kan tänka sig uttala stöd för Vänsterpartiet - inte tack vara Vänsterpartiet, utan trots Vänsterpartiet, i ren frustration över att de andra har gått för långt, är för lealösa eller saknar trovärdig frontfigur.

I DN menar man att det är en "hård vänsterlinje" som förs av V i Europapolitiken. Som om tvivel på EU skulle vara en fråga om höger och vänster. Man citerar - och övertolkar förmodligen - Sjöstedt som i DN skrivit att lösningen på eurokrisen är att "den gemensamma valutan avvecklas". DN beskriver de oerhörda följderna av en avveckling, utan att beskriva de oerhörda följderna av att euron fortsätter att väva in allt fler människor i Europa i en väv av arbetslöshet och växande ekonomiska/sociala klyftor som riskerar leda till att främlingsfientliga populistiska partier kan skörda framgångar. Personligen är jag ganska övertygad om att länder kommer att lämna euron de närmaste åren i ren panik - det minst usla vore att euron finns kvar i länder där systemet fungerar. Problemet med euron har varit att den sjösatts alltför fort i alltför många länder. En naturlig och mer långsiktig framväxt av euroområdet i takt med att ländernas system och strukturer växt samman hade varit att föredra. Enskilda valutor i varje land är inte ett självändamål, lika lite som enskilda stater i sig är ett självändamål. Men allt kräver tid, politiker som har som mål att få underteckna avtal och bli historiska är ett allvarligt problem eftersom man har för bråttom. Synd att de inte har så bråttom i klimatfrågan istället... Men då hotas förstås tillväxten...

Vad är då vänsterns problem, vad stör mest? Förutom att det känns mossigt och småpyrt när man inleder sina kongressanföranden med "kamrater" så har man i utrikespolitiken en makalös förmåga att retoriskt plädera för att det ondas fiender alltid är goda. Det tycks mig vara Lars Ohlys största brist. Han är inte ensam, bristen är ganska vanlig i svensk mediadebatt. Sålunda är Falun gong något fint bara för att dess utövare blir förtryckta av kommunistpartiet... och det fria Tibet utmålas som ett paradis innan kineserna ockuperade landet... och blåögda svenskar som anhålls för mord någonstans är i princip alltid drabbade av orättvisa domstolar... Tänk vad lätt det är att leva med en svart-vit världsbild.

Och sedan har vi då det där med socialism som kan betyda nästan vad som helst. Själv anser jag att fördelningspolitiken bör vara mer radikal än vad Vänsterpartiet anser, men inte är jag socialist för det. Jag anser att vinstdrivande anonymiserade bolag inte skall driva vård och skola - men inte är jag socialist för det. Jag anser att det är rationellt med vissa statligt ägda företag - t ex när det gäller järnväg, elnät, mobilmaster, elförsörjning och postutdelning. Bra för konkurrensen är det med statliga alternativ inom bankväsendet och penningförmedlandet. Mer statligt ägande borde det vara inom läkemedelsindustrin. Och varför det skall vara så bra att kränga så många piller som möjligt, med sanslösa reklaminsatser, har jag svårt att förstå. Men socialist? Nej, för i så fall var ju snart sagt varenda moderat socialist för några tiotal år sedan...

Här funderar jag på om inte V kan vara bästa alternativet för konservativa, gröna och socialliberaler som vill återföra värden i politiken.

Ensidigt ledarskap

2012-01-06T10:34:00.003+01:00

Vänsterpartiet valde att gå på partistyrelsens linje och hålla fast vid den sekelgamla ordningen för partier, nämligen att behålla en partiordförande. Ensidigt och fattigt ledarskap, med korkat stor arbetsbelastning, tycks vara en gjuten norm i partier som fastnat i sina former.

MP kan därmed andas ut i den frågan, man får vara ensamma bland riksdagspartierna om sin jämställda och nytänkande profil när det gäller utåtriktat ledarskap. Men inte heller MP hade haft två språkrör om detta partis partistyrelse, som då ville skrota idén med två språkrör, fått tillräckligt stöd på kongressen 2002. Partistyrelser är inte alltid av godo.

PS! Månadens inlägg på flyktingbloggen handlar om sambandet mellan konsumtion-klimat- och flyktingströmmar. Hela inlägget finns här.

Är Vänsterpartiet det enda kvarvarande hoppet för en icke-socialist som vill återupprätta värden?

2012-01-05T08:42:00.011+01:00

En servett kan rivas i fyra bitar. Då räcker den till fyra gamlingar som inte orkar protestera. Och vinsten kan öka utifrån devisen många bäckar små... I Caremas värld blev det naturligt att leverera detta förslag på hur man skulle kunna öka vinsten.

Det tragiska för oss som inte är socialister är att det enda parti som rakryggat och konsekvent tagit avstånd från den ideologiskt betingade utveckling som lett fram till Carema-attityden är Vänsterpartiet.

Jag är inte socialist, har aldrig varit socialist, och kommer med all sannolikhet aldrig att definiera mig som socialist. Jag vägrade springa med Maos lilla röda då det var mode, avskyr såväl kollektivism som vänsterns vurm för att prata om vad "folket" vill och inte vill. Jag har klart för mig att det var vänstern, inte högern, som på sextiotalet utgjorde de verkliga betonghäckarna medan det var de konservativa som värnade miljön. Min första miljödebatt i mitten på 80-talet med en vänsterpartist/kommunist var närmast en chock, hon hävdade att det gråa papper, som var vanligt i öststaterna, berodde på att dessa förde en god miljöpolitik. Mitt förakt för blinda flockspringande plakatkommunister befästes.

Jag tror på en fungerande marknad med schyssta spelregler. Jag är övertygad om att utveckling i ett materiellt redan rikt samhälle inte är liktydigt med ständig materiell- och ekonomisk tillväxt – utan istället kan vara mer fri tid, mer kultur, mer social samhörighet och mer personligt ansvar inte bara för sig själv utan för hela samhället. Ett samhälle med mer empati, mer ansvar, mer humanism, mer av kunskap när det gäller miljö och klimat. Ett samhälle där den reella goda marknaden försvaras mot både statens och kapitalets övergrepp.

Det är komiskt - och inte så lite tragiskt för mig som inte är socialist - att konstatera att de flesta av dessa goda värden, som borde återfinnas både i grön och god borgerlig ideologi, nu enbart tycks stå att finna i Vänsterpartiet om man skrapar bort fraser och ser till praktisk politik. Socialdemokratin agerar vindflöjel och var det parti som öppnade upp den dörr där den borgerliga regeringen kunnat slinka in utan större debatt.

Varje pusselbit som de senaste decennierna lagts i det pussel som utgör vårt samhälle kan se rationell och klok ut, men när alla dessa väl motiverade pusselbitar läggs till ett helt pussel visar det sig att en förskräcklig bild växer fram. En bild av ett avhumaniserat – och till viss del också avdemokratiserat - samhälle där allt mer underställs en enda sak: kortsiktig vinst i form av fler siffror på konton.

När vi har fått ett samhälle där man på fullt allvar kunnat funderar över hur mycket mer vinst ägarna kan få genom att dela servetter till gamla människor i fyra delar är vi alla illa ute. Det är inte längre fråga om detaljer, utan en fråga om värdeförskjutning som inte är acceptabel i ett materiellt rikt land som vårt. Gamlingars vanvård som generar vinster är facit av en politiskt framarbetad samhällsförändring.

Det handlar inte ”bara” om att ägare av riskkapitalbolag skor sig, det handlar om synen på hur vi skall behandla varandra. Den syn som smugit sig in är en följd av ideologiskt fattade beslut. Det är som om den ”moderna ideologin”, som bäst definieras som ekonomismen, utgår från att alla som agerar på marknaden är goda människor som vill sina medmänniskor väl. Som om Adam Smiths idé om den osynliga handen - om alla gör vad som är bäst för dem så blir det bäst för alla - skulle gälla trots att inte ens Adam Smith själv trodde på den.

Vi behöver en ekonomi som om människor betyder något, som om planeten betyder något, som om vi faktiskt är värdiga att kallas homo sapiens – den visa människan. Så skrev jag i valrörelsen 1994. Det gäller än.

Kisstunga blöjor och iturivna servetter är inte värdigt ett utvecklat samhälle, men det är följden av en syn på medmänniskan som är oacceptabel. Den ”moderna” ideologins tro att jakt på vinst nästan alltid leder till det bästa av samhällen är absurd - och leder till alltmer absurda konsekvenser i en globaliserad och anonymiserad värld. Adam Smith insåg problemet när han markerade att marknaden bara skulle kunna fungera under två förutsättningar: att dess aktörer inte ville skämmas inför Gud eller inför sin granne. I en tid när Gud är i stort sett avvecklad och ägarna av globaliserade vårdbolag, skolbolag och andra bolag slipper se dem som man tjänar sina pengar på har vi fått se hur det skamlösa samhället växt fram.

Varför är det bara Vänsterpartiet som konsekvent vågat sätta ner "omoderna" fötter i protest mot denna utveckling? Det borde rimligen också socialliberala, gröna och konservativa ha gjort.

Jag tänker inte ha Vänsterpartiets högst tvivelaktiga historia som mall för hur jag skall bedöma deras politik idag. Jag tänker inte ens bry mig om deras eviga ältande av begreppet "socialism". Jag kan med detta som utgångspunkt konstatera att det kan finnas skäl för såväl gröna som socialdemokratiska och borgerliga väljare att i dagsläget - hur konstigt det än känns - stötta Vänsterpartiet i ren protest mot vad som skett, vad som sker och vad som riskerar att ske om det får fortsätta. Eftersom kapitalismen visat sig vara alltför kreativ för sin eget bästa finns faktiska skäl även för dess seriösa försvarare att skapa mottryck mot det som sker. Få är betjänta av att blunda för det som närmast kan liknas med banditkapitalism. Att blunda för det som spårar ur i kapitalismen är nästan lika förödande som när Vänsterpartiet blundade inför, eller till och med applåderade åt, det som hände i kommunistdiktaturerna.

Glappet mellan högtidliga haranger och verklighetens vardag måste helt enkelt minskas, skriver moderata Borås Tidnings politiska redaktör Katarina Larsson under rubriken Vågar vi bli gamla? Det är således inte enbart ett vänsterprojekt att reagera. Det är ett mänskligt projekt. Katarina Larsson menar att vanvården är mer komplicerat än att vården bedrivs privat. Att det i ett längre perspektiv även handlar det om hur samhället i en bredare bemärkelse ser på åldrandet. Så är det definitivt.

Hon skriver vidare: "Men efter en höst där skandalerna avlöst varandra och vi lärt mer om variga liggsår än om trygghet, mer om kisstunga blöjor än om värdighet, mer om skriande ensamhet än om gemenskap, är det uppenbart att det finns ett ansenligt avstånd mellan det regeringen beskriver och det som faktiskt sker."

Man kan hitta en värdegrund som förenar konservativa, socialliberaler, socialister och gröna och som står i bjärt kontrast till den "moderna" trendiga ideologins reduktion av reella värden. Politiska partier har inte förstått det. Centern och folkpartiet kanske allra minst, socialdemokraterna irrar från dag till annan utan kompasskurs, kristdemokraterna sviker kanske mest av alla och gröna har satt kursen åt helt fel håll. Det är så in i h-e tragiskt.

Jonas Sjöstedt har ett uppdrag som många - oavsett traditionell politisk hemvist - borde hoppas att han lyckas med. Vända den utveckling som de andra har skapat av ideologiska, lealösa eller maktpolitiska skäl. Vänstern har förvisso inte lösningen på allt, och har förvisso åsikter i en del frågor som jag inte kan dela. Men man bär på en attityd och en insikt som saknas i övriga partier.

Uppdraget för Jonas Sjöstedt är - när han väl blivit vald - större än retoriskt tal om socialism, större än viktig feminism, större än partipolitisk strategi. Det handlar om att återupprätta de värden som de övriga genom sitt flockbeteende i praktisk politik övergett.

Den gode, den onde, den fule...2.

2012-01-04T06:24:00.003+01:00

Lars Ohly, Vänsterpartiet och kapitalismens kreativitet...

2012-01-03T09:39:00.006+01:00

När jag ändå är inne på det här med partiledare - påbörjade igår en trilogi på temat Den gode, Den onde och Den fule i BT - så finns det förstås skäl att fundera över Vänsterpartiet som om några dagar skall avveckla Lars Ohly. Var han en dålig partiledare?

Nej, det var han verkligen inte. Ett politiskt parti är nämligen mer än det som synes vara inför det som brukar kallas väljare. Ett parti är också en organisation som skall hålla ihop. Gudrun Schyman var en enpersonsprojektil som var lika förödande för partiet internt som explosivt i positiv mening för partiet externt. Partiet höll på att sprängas. Vägval vänster bildades, flammade upp och brann ner till en liten askhög inom loppet av löjligt kort tid.

Under denna tid ägnade sig framför allt Miljöpartiets ledning åt att sarga V så mycket man kunde, trots att man i en rad frågor stod på samma sida som Vänstern - på den tiden hade MP-ledningen ännu inte lyckats att helt begrava den ideologiska partilinjen om sänkt arbetstid och kritik av vinstsyftade bolag inom vård och skola - genom att dels underblåsa ryktet att Lars Ohly grät när Berlinmuren föll, dels utnyttja det tämligen lealösa gäng som bildat Vägval vänster.

Lars Ohlys uppdrag blev att ena partiet, hålla ihop det som fanns kvar. En i det läget, som jag såg det, nästan hopplös uppgift. Han lyckades. Han var uppenbarligen rätt person för V i det läget man befann sig. Genom att hålla fast vid ett antal hårt angripna principer agerar V nu som enda riksdagsparti med full trovärdighet i debatten om riskkapitalbolag och bolagiserad vinstsyftade vård.

MP hade kunnat befinna sig i samma trovärdiga läge, utan att behöva belastas med vare sig historiskt ok eller invävda i begreppet socialism. Men i sin iver att "modernisera" politiken flöt man med i den högervåg som förvandlat mitten till ett område där tidigare bara moderaterna befunnit sig. MP saknar därmed - tyvärr - trovärdighet i frågor som rör vård, skola och omsorg: friskolor var något MP tidigare slogs för med tanken att småskaligt ägda kooperativ och pedagogiskt motiverade skolor skulle få blomstra, inte att kommunala skolor skulle övertas av anonymiserade vinstsyftade bolag på den globaliserade marknaden. MP har mycket att bevisa innan man blir trovärdiga igen. Så länge man tror att "modernitet" är detsamma som att lyfta fingret och känna varifrån det blåser saknar man styrsel i sin egen politik.

Hur som helst: Lars Ohly var den ledarfigur som Vänsterpartiet behövde. Nu är Jonas Sjöstedt den som partiet behöver för att gå vidare från den plattform som Ohlys ledarskap gjutit. Än mer intressant är emellertid att marknadsekonomin behöver ett växande Vänsterparti. Kapitalismen är nämligen alltför kreativ för sitt eget bästa, vilket vi sett åtskilliga bevis för de senaste åren. Utan motmakt, som håller den i skinnet, förtär den sig själv i ett enda stort crescendo av girighet och avsaknad av både etik och empati. Socialdemokraterna var de som öppnade alla dörrar för det vi nu ser - de dörrarna kunde den borgerliga regeringen smidigt vandra rakt igenom utan motstånd.

För övrigt uppfattar jag - trots fåneriet att inte sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson - Lars Ohly som den mest demokratiska partiledare jag stött på under alla år. Faktiskt. Hade S och MP lyssnat mer på honom hade de rödgröna dessutom inte gjort misstaget att hälla in någon sorts gemensam, uddlös och kvalmig politik i en enda strut inför valet. Den struten blev nämligen en dumstrut som gjorde att de rödgröna inte fick bilda regering.

Tillägg 120104: Här skriver Sjöstedt och Andersson om vad V bör ägna sig åt. En stor del av innehållet borde för länge sedan skrivits av Miljöpartiets företrädare. Det gäller såväl synen på arbetstidsförkortning som insikten om att konsumtionssamhället driver på klimatförändringarna. Där MP är på väg att bli ett harmlöst maktsökarparti utan profil, kanske det blir V som blir också riksdagens gröna motmakt. I så fall: Tablå för MP som idéparti.

Den gode, den onde, den fule...1.

2012-01-02T11:11:00.001+01:00

När vi går förbi en stor blomkruka berättar han att i den krukan brukade Thorbjörn Fälldin köra ner sina fingrar för att... Ocensurerad fortsättning här! Senare presenteras Den Fule och Den onde.

Extrainsatt: Om Nordkorea

2012-01-01T09:23:00.000+01:00

Nordkorea är minst sagt aktuellt. Få svenskar har varit där, en av dem är Lovisa Lamm. Jag samtalar med henne i Kunskapskanalen 09.00 på måndag förmiddag. Utgångspunkten är hennes nya bok Ambassaden i Paradiset.

Mitt eget första minne av Nordkorea är en liten lokal vid Hornstull i Stockholm, där den svenska vänsterns vänner till Kim Il Sung sjöng diktaturens lov. Givetvis iförda skygglappar och gärna springande i flock med Maos Lilla röda i näven... Jag har alltid varit misstänksam mot människor som springer i flock, så jag tillhörde aldrig den där vänstern trots att jag var djupt kritisk till USA:s krig i Vietnam. Fienden till det onda - och USA:s krig i Vietnam var ont - behöver inte med automatik var god.

Jag måste förstås fråga Lovisa Lamm, som just kommer ut med en bok om det absurda landet, hur det kom sig att Sverige och Nordkorea fattade sådant tycke för varandra på 70-talet. För det var inte bara vänstern som tittade beundrande på diktaturen... De svenska företagen stod i kö för att investera, sälja och stötta regimen. Men hur finansierade Nordkorea sin ambassad i Sverige? Och vad hände egentligen på den svenska företagsmässan norr om P'yŏngyang? Hör också den makabra historien om den älskade ledarens Kim Il Sungs böld...

Sammanfattning av svensk politik 2011

2011-12-31T06:00:00.002+01:00

Tack för i år.

Ett gott nytt tillönskas gamla och nya läsare av bloggen. Det mesta lär vara sig likt imorgon, om det är till tröst eller sorg vet jag inte riktigt... Hur som helst: gräset är grönt, bubblorna bubblar, katterna spinner och jorden snurrar i takt med att framtiden smyger sig på oss bakifrån utan att vi har en aning om hur det blir. Ganska skönt.

Här är förresten en bra repris-låt:

Det caremiska året - nyliberalismens peak?

2011-12-30T06:00:00.004+01:00

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

Tomas Tranströmer

Epigram ur "För levande och döda" 1989.

Så har i det caremiska årets skälvande avskedstimmar föreslår jag att Carema byter namn till Kommandoran AB. Här anmäler du dig förresten till Ättestupan, där du kan se fram emot att bli vinstgenerator till de män och kvinnor som vill tjäna pengar på att du får dela servett med tre gamlingar till. Du kan glädjas åt att medverka till att dessa män och kvinnor kan förse sig med den dyrbaraste konsten till sina väggar, de fetaste guldringarna till sina fingrar och att de kan ha hela servetter på sina julbord. Men vem vet, kanske även dessa män och kvinnor - som lever i sina primitiva kupor - en dag vecklar ut sina vingar och börjar flyga för att bli civiliserade.

Sverige är bäst på att anammat nyliberalismen

2011-12-29T06:00:00.002+01:00

Sverige ramlar ner ytterligare på rankingen av länders klimatpolitik. Numera på 34:e plats. Visst är det fantastiskt att ett land som har självbilden av att ligga i topp av omvärlden betraktas som en medelmåtta. Det var, och kanske till och med är, likadant med självbilden över kärnkraftssäkerhet: vi är bäst. Men icke på långa vägar.

Sverige är däremot bäst på en sak: att ha anammat en nyliberal agenda. Det är till och med så att ett parti som vill återföra skatterna till nivåer som nästan alla partier tidigare ställt sig bakom idag utmålas som extrema och förslagen ges epitet som "kommunistiska". Detta gör naturligtvis att termen "mitten i svensk politik" aldrig har varit så långt till höger som idag. Avståndet på den skala som brukar gå under beteckningen grå-grön är också mindre än sedan början på 80-talet - detta beroende på att MP mer och mer profilerar sig som ett mittenparti, långt ifrån argumentationen för den fredliga kulturrevolution som tidigare präglat partiet.

I det ideologiska begreppet "grönt" låg kampen för delaktig demokrati, med kooperativa lösningar, självägande företag, värderingsdriven kamp för sänkt arbetstid på temat livet är större än lönearbetet. Lägg till det en tydligare linje vad gäller samhällsanalysen: frihet i vardags- och kultursektorn, syskonskap i ekonomin med rejäl fördelningspolitik och total jämlikhet i rättssystemet. Begreppet "grönt" innehöll också en ideologiskt betingad argumentation för avmilitarisering och byggande av ett robustare, mindre sårbart, samhälle.

Konsumera mindre, lev mer. Så kunde ett ideologiskt budskap se ut en gång i tiden.

Årets mest målande kommentar

2011-12-28T07:00:00.000+01:00

"Han ser ingen konflikt mellan att leda styrelsen i ett bolag med stark miljöprofil och att samtidigt ha kvar samma uppdrag i oljebolaget BP."

Den som växelverkar mellan BP och Volvo är Carl-Henric Svanberg som har skaffat trovärdighet inom bilindustrin genom det glada utropet "Världen kan nog tåla ett par grader varmare klimat."

Det är journalisten Jens Littorin som meddelar medborgarna att Volvo är ett bolag med stark miljöprofil. I äkta nationalistisk tillväxtjournalistisk anda, kan man tycka... Med den journalistiska förmågan att både blunda och vara historielös kan han säkert erbjudas plats på en av Kinas statligt ägda tidningar. Eller jobba kvar i godan ro på en tidning vars ledarsida är gravt tillväxtfundamentalistisk.

Årets ärligaste reklam

2011-12-27T06:00:00.001+01:00

Årets festligate kommentar

2011-12-26T06:30:00.002+01:00

"Reklamens uppgift är ju att hjälpa konsumenten att välja..."

Anne Årneby, vd för Storåkers McCann - en av Sveriges största reklambyrå.

McCann är världens största reklambyrånätverk och uttalandet är från en intervju i SvD..

På bilden är det inte Anne Årneby, utan bara ett resultat av en reklambyrå.

Skelett, the best a man can get...

Kronfågel är en av Storåker McCanns kunder. Man hjälper konsumenten att slippa veta hur höns föds upp genom att kalla de industriuppfödda hönsen för Svensk gårdskyckling (sic!) och berätta att "uppfödningen sker inomhus enligt konstruktioner som gör det omöjligt för vilda djur, som möss eller fåglar, att komma in". Påminner mig om rättaren på Harpsund som motiverade att korna fick stå inne hela året med att dom då slapp utsättas för flugor och taggtråd.

Jag minns en vinter...

2011-12-25T05:00:00.002+01:00

Jag minns en vintermorgon när jag – under jakt på julgran - mötte en riktig, bred häst med lugg i pannan. Bakom hästen dinglade några stockar. Det är inte så brukligt nuförtiden att breda hästar med lugg i pannan drar stock genom skogarna. Det är inte brukligt att någon häst överhuvudtaget drar stock genom skogarna. Men den här hästen gjorde det.

Det gick en man bakom med tömmar i händerna. Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle få bli i morgon.

– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren stå på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.

– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.

Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.

– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.

Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.Nu går det ingen häst i skogen. Skotarn tog förresten hela skogen för några år sedan, nu skall det bli trädplantering. Att det inte går nån häst och drar stock kan jag förstå, hur man kan förvandla en skog till en timmeråker är svårt att förstå. Och hur politiker av allehanda färger kallar timmeråkrar för skog är än mer obegripligt.

– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.

Nu är både bonden och hästen döda. Inte för att vargen tog dem, utan för att åldern tog hästen och ensamheten tog bonden. Adventsljusstakarna står i hans fönster året om och slyet har anfallit den lilla gården från alla håll. Jag borde ha köpt det där huset, vårdat det ömt och låtit ljus strömma från dess själsrika fönster under kalla vinternätter. Tagit kamp mot slyet som anföll, bytt trasiga tegelpannor på taken och vördat hans minne.

2011-12-24T07:51:00.004+01:00

Julaftons morgon, en bra stund före gryning. Hade just kommit hem efter att ha varit ute på granjakt. Skrämde en räv, hon var väl ovan att möta människor så tidigt på morgonen.

Ett rådjur i gläntan. Så vackert. Hon är ett under av livsvilja, hon blev befruktad redan i augusti, men när den befruktade äggcellen delat sig några gånger stanande den upp, bidade sin tid för att fortsätta sin utveckling i rätt tid för att kiden skall födas när majvären lockat igång fotosyntesen så det finns mat att äta.

Satte mig på en sten. Tänkte på en gång för länge sedan, för mer än 30 år sedan. Jag höll hennes lilla hand på väg genom skogen. Snön föll mjukt och varsamt. Bakom oss såg vi fotspåren. Ett stort par. Ett litet par.

Tydliga där vi nyss lämnat dom. Igensnöade bara tjugo meter bort. Minns hur jag tänkte då: Hur ska jag kunna släppa hennes lilla hand? Hur ska jag orka att hon växer ifrån mig, tar ställning på egen hand, tar främmande ord och formuleringar i sin mun?

Jag trodde att det skulle blir bra formuleringar. Hon hade skogens sus och doften av nyregnad mossa i sig. Det är en god grund att stå på. Hon kunde sitta på en sten vid havet och bara titta, höra och känna när vågorna störtar mot land.

Vi nådde vår utvalda gran. Jag högg den och vi vände hemåt. Hon klampar på. Kånkande på grantoppen. Snön lägger sig envist på de gungande grenarna.

- Det blir finare än glaskulor, säger hon. Hon torkar bort en flinga på nästippen. Flingorna smälter inte så fort nu längre.

- Du, pappa. Jag har tänkt på en sak. Den där miniräknaren du har. Jag räknade på den i morse. Jag räknade två plus sju. Och den sa att det blev nio. Det tycker jag är ganska duktigt. Den räknar nästan lika bra som jag.

Mer än trettio år sedan. Innan miljöpartiet fanns. Tiden då tippex var räddningen. Innan jag, utan några som helst förutsättningar, hamnade i en lika främmande som bisarr värld.

Jag hittade min gran, högg den, och vände hemåt. Rådjuret stod kvar i gläntan. Nelson stod i grinden och kikar. Nelson är katten som fått namn efter Mandela. Hon föddes samma dag han blev president.

Vi går in och det luktar nybryggt kaffe. Barnen är stora nu, sover än, men Lena är vaken. Hon undrar om jag ska blogga idag. Jo, säger jag. Men vi fikar först.

Till alla bloggläsare:

Hoppas ni får en trevlig helg.

55 +

2011-12-23T06:00:00.005+01:00

Den här veckan övergår det till 55+ när det gäller det stora skivbolaget RCA:s släpp av de klassiska inspelningarna som Elvis gjorde i den lilla SUN studio i Memphis åren innan.

Vid inspelningen av en av låtarna - I´m left, you right, she´s gone - hade Elvis med sig en trummis för första gången. Tidigare hade det bara varit en ståbas (Bill Black) och gitarr (Scotty Moore) förutom hans egen gitarr. Det var inte ovanligt att när trummisar var med på livespelningar så fick dom sitta bakom ett draperi på scenen.

Så här blev det i alla fall:

Ovanstående gavs ut första gången som baksida på en SUN-skriva där framsidan var en låt av Artur Gunter. Gunter hade redan haft en hit med den, men Presley ville göra om det på ett helt annat sätt. Han drog upp tempot och liksom hackade fram den. Den hamnade i teve också:

Och diktatorn fick alldeles egen svensk vapensköld och fick titel Ridddare...

2011-12-22T06:52:00.003+01:00

På bilden har ni den hyllade kommunistiske diktatorn Nicolae Ceauşescu.

Denne man hyllades och ärades av den borgerliga regeringen 1980 - något givetvis den moderata partisekreteraren inte har en aning om - genom att tilldelas den Kungliga Serafimerorden. Det finaste den svenska regeringen kan dela ut.

Vilka var det då som i borgerlighetens namn utdelade denna hyllning? Utrikesminister och vice statsminister Ola Ullsten (FP) bör väl mest äras för detta klavertramp. Försvarsminister Eric Krönmark (M) och statsminister Torbjörn Fälldin (C) bör också nämnas som goda kålsupare.

Hade den folkpartistiske budgetministern Mundebo lagt in sittt liberala veto hade kanske hyllningen stoppats. Eller om kommunikationsminister Ulf Adlesohn (M) levt upp till sin retorik om demokratins värden... Eller ekonomiminister Gösta Bohman inte lagt sig för det svenska näringslivets lust att få göra affärer med en av Europas värsta diktatorer. Staten och kapitalet i skön förening, precis som när man på 70-talet hand i hand ville hylla Kim Il Sung...

Vad innebär det att få Serafimerorden? Jo, förutom att klockorna skall klämta i Riddarholmskyrkan under en timme då innehavaren - kallad riddare om det är en man och ledamot om det är en kvinna - begravs skall hyllningen bestå i att man får en egen vapensköld som skall hängas upp i just Riddarholmskyrkan efter det att objektet för hyllningen avlidit. Således: När ni går förbi Riddarholmskyrkan, eller hör dess klang, minns borgerlighetens diskreta och illustra charm... Den är visserligen mer sofistikerad än vänsterns, men knappast mindre belastad med hyckleri, frasmakeri och demokratisk anskrämlighet.

Den svenska borgerlighetens hyckleri kan verkligen pigga upp eftersom dess självbild är minst sagt förljugen och historielös. Annie Lööw leder det parti som är det enda riksdagsparti som haft rasism inskrivit i sitt program, Björklund leder ett parti vars utrikesminister delat ut hyllningar till en kommunistisk diktator, Reinfeldt leder ett parti som motsatt sig det mesta av det som vi förknippar med demokrati och som helt fräckt i sitt partiprogram i sovetisk anda försöker skriva om historien.

Varje gång jag går förbi Riddarholmskyrkan tänker jag på att där skall sitta en evig hyllning från borgerligheten till en av de vedervärdigaste figurerna i europeisk efterkrigstid. Det är bra att bli påmind om verkligheten när det borgerliga etablissemangen - i sann narcissistisk anda - beskriver sig själva och sin historia. De värderingar som blottläggs så fort man får makt är i mångt och mycket otrevliga under paraplyet av fraser om frihet, rättvisa och delaktighet.

Jag är glad över att kunna konstatera att jag aldrig känt tillhörighet till vare sig högern (inkluderande de så kallade liberaler som inte förmår skilja på frihet för fysiska personer och juridiska personer) eller vänstern med sin fäbless för att springa i skock. Hur ett grönt parti överhuvudtaget kan komma på tanken att lansera sig som "mittenparti" till dessa suspekta - och historiskt djupt belastade - politiska linjer ter sig totalt absurt.

Och de borgerliga gav Ceaușescu sin hyllning...

2011-12-21T08:48:00.006+01:00

Det är förtvivlat i Nordkorea, berättas det. Det stora ledaren ligger på lit de parade i det som kallas tempel och som också rymmer alla de fina ordnar och utmärkelser han och hans far tilldelats av länder som Kina, Sovjet, Östtyskland.

Hade den kommunistiske, vedervärdige diktatorn Nicolae Ceaușescu hedrats på motsvarande sätt hade vi alla kunnat betrakta den svenska Kungliga Serafimerorden i anslutning till hans döda kropp. Den borgerliga regeringen 1980 ansåg nämligen att den kommunistiske diktatorn var värd en sådan hyllning.

Den som har erhållit den svenska statens högsta utmärkelse i form av denna orden skall även hyllas vid sin begravning genom att klockorna skall ringa i Riddarholmskyrkan. De borgerliga partierna räddades från denna pinsamhet genom att den förhatliga socialistregeringen Carlsson förhindrade klockringningen till den av borgarna hyllade kommunistiske diktatorn.

Kanske bör just Folkpartiet vara extra varsamt när man nu i sina strategiska gömmor planerar angreppen på Jonas Sjöstedt. Den utrikesminister som tog initiativ till hyllningen av Ceaușescu var deras egen Ola Ullsten. Just Folkpartiet har ju haft en viss fäbless för att återkommande påtala Ohlys dåliga omdöme att kalla sig kommunist.

Huruvida de borgerliga delat ut kungliga ordnar också till Kim Il Sung är mig okänt, däremot älskade det svenska näringslivet densamme. Långt över pinsamhetens gräns faktiskt. Återkommer till det i februari. Borgerlighetens diskreta charm...

Och nästa vecka låtsas man som om det regner....

2011-12-20T09:16:00.003+01:00

Utsläppen i Sverige ökade med över 10 procent förra året. Beroende på att "ekonomin återhämtade sig". Eftersom ekonomi egentligen betyder hushållning så finns anledning att påpeka att det inte är hushållningen som återhämtat sig...

Det var året innan, under finanskrisen, som den verkligt reella ekonomin återhämtade sig.

Så har det alltså då än en gång slagits fast att ekonomisk tillväxt ger ökande utsläpp av växthusgaser. Alla beslutsfattare vet förstås att det är så. Men eftersom denna kunskap strider mot det ideologiskt betingade mantrat om evig tillväxt så låtsas man som om man inte vet. Det gör nämligen ont, fruktansvärt ont, att ändra världsbild. De flesta har ju investerat så mycket prestige i den gamla.

Det finns ingen frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och utsläpp av klimatgaser. Regeringen hävdar detta, Annie Lööf har i debatt med mig hävdat detta och påstått att jag lever i en förgången tid. Som om regeringen och Annie Lööf inte är läskunniga, inte förmår ta in de enklaste fakta eftersom intaget är tilltäppt av den nästan religiöst betingade idén om evig ekonomisk tillväxt och ständigt ökande konsumtion.

Miljöpartiet låter meddela att "det är allvarliga siffror" och att "många fler aktiva åtgärder" behövs göras. Sant, men det är ju bara halva sanningen. Jag önskar verkligen att det fysiskt växande, men politiskt minskande, Miljöpartiets hade vågat det som den gröna franska presidentkandidaten Eva Joly vågar... Nämligen sätta fingret på konsumtionssamhällets absurditet. Hon går ut med budskapet: Konsumera mindre för att leva bättre! Men, det är klart, det är väl för utmanande för ett parti som vill lägga sig lojt i mitten för att dra väljare som vill känna sig medvetna utan att det kostar på alltför mycket.

Det lustiga i den tragikomiska fars, som inte minst regeringen spelar upp, är att det största stegen som tagits för att få ner utsläppen av koldioxid i Sverige utgörs av de mycket starka - och stenhårt kritiserade - skattehöjningar som infördes på villaolja. Vilket var en del av den gröna skatteväxling som Miljöpartiet under de första årens budgetsamarbete med Persson-regeringen tvingade igenom. Borgerliga partier var givetvis motståndare, och själv fick jag mejlboxen full med ilskna brev från förbannade villaägare och medlemmar i Villaägarnas Riksförbund. Idag lär man vara nöjda eftersom nästan alla lämnat oljan bakom sig. Politik är mer än att behaga.

Rekyleffekten visar sig också i de siffror som presenterats.Bilarna drar mindre bränsle, ny teknik gör dem effektivare, men vi kör mer personbil och den tunga trafiken ökar eftersom vi konsumerar allt mer som måste transporteras. I en allt mer globaliserad värld innebär det längre transporter av billiga varor. Det är en fullständigt logiskt utveckling när man har ekonomisk tillväxt som både mål och medel för sin politik.Rekyleffekten innebär att de goda effekterna av de tekniska landvinningar vi gör äts upp av att vi blir allt fler människor som konsumerar alltmer.

Här finns underlaget från Naturvårdsverket. Var så säkra, nästa vecka har regeringen lyckats glömma kontentan av rapporten.

Snön har lagt sig över alla tiondelar

2011-12-19T09:13:00.006+01:00

Snön har lagt sig, kor och tjurar har vandrat in, får bräker stillsamt under ett vindskydd i anslutning till ladugården och hästarna i trakten ser smått vilsna ut där de står och trampar i snön.

Dagens information - som lär vara glömd imorgon - gör gällande att klyftan mellan de rikaste och fattigaste hushållen i Sverige har ökat vulgärt mycket. Den tiondel av befolkningen som är rikast har fått se sina inkomster öka med 63 procent sedan 1991. Motsvarande siffra för de tio procenten fattigaste är 1,7 procent, berättas i moderata SvD under rubriken Växande gap mellan fattiga och rika. Bakom alla siffror finns upplevelser.

Det brukar hävdas att ekonomisk tillväxt underlättar en hygglig fördelningspolitik... Jaha. Det är inte bara hästarna i trakten som står och trampar i snön.
Bilden: Erika Andersson.

Finansminister Borg: "Det finns en Gud som säger vad som är rätt och fel"

2011-12-18T17:38:00.003+01:00

Anders Borg meddelar, enligt Kyrkans Tidning, att "de kristna värderingarna är viktiga både i politiken och i livet i övrigt".

Han hävdar också - enligt tidningen - att det finns en Gud som säger att det är skillnad mellan rätt och fel.

Det råkar således slumpa sig så att Anders Borg kommer ut som djupt troende - från att som 18-åring gått ur kyrkan - lagom till att partiledarstriden pågår som hårdast i KD. De som tröttnat på KD kan således med förtroende, om man vill stötta en finansminister som känner att "den kristna tro" är viktig i politiken, rösta på Moderaterna. Det finns de som hävdar att Moderaternas strategi är att äta upp Kristdemokraterna.

Nu är det, som jag påpekade i gårdagens inlägg, inte så lätt att tolka vad kristna värderingar är. Är det allt det goda, snälla och vänliga som goda människor i t ex Sverige eller Holland menar? Eller är det den kristna högern i USA som har rätt? Eller är det kanske den kristna vänstern i Sydamerika som gör den mest relevanta tolkningen? Om det är de kristna pacifisterna eller om det är de som anser att kristna bör vara riddare som med munterhet och hänryckning (för att citera C.S Lewis) ger sig ut för att döda sådant som man anser vara ont, är en fråga svår att besvara. I 2000 år har man funderat och kommit fram till att kristna värderingar kan innebära nästan vad som helst. Detta är bekymmersamt för oss som är nyfikna och inte bara vill förkasta.

Jag utgår från att den som anser sig tro på kristendomens Gud i enlighet med Svenska Kyrkan ställer sig bakom Trosbekännelsen, det vill säga det som uttalas i kör varje söndag och som bland annat innebär att man säger sig tro att a) Jesus avlats av den Helige Ande, b) att Jesus är född av jungfrun Maria, c) att han är uppstånden från de döda på tredje dagen samt d) att man själv kommer att uppstå och få ett evigt liv. Utifrån detta är givetvis det som händer när sjukkassan dras ner övergående småttigheter.

Fast nu är det förstås så att det där behöver inte heller präster tro på för att anse sig ha rätten att definiera sig som kristna präster. Allt kan ju tolkas symboliskt för att få in det med skohorn i den tid vi nu lever, och om Gud bara är symbol för det jag tycker är bra och rätt så kan jag också både se from ut och säga att jag tror på Gud... Så fiffigt. Om kristendom kan tolkas lite hipp som happ så kan vi ju alla vara kristna ty den vi älskar får vi till och med aga... Och, enligt många kristna tänkare av nog så ärlig mening, bomba skallen av sina medmänniskor.

Orden blir liksom bara ord, tomma och meningslösa, precis som språket blir innehållslöst. Läser just i DI Weekend att prästen Magnus Heberlein på frågan om han tror på jungfrufödelsen svarar att han inte har en aning och att han definierar sig som en "rätt mesig mitten-typ, lite som en kristen gråsosse". Just den definitionen av sin tro lär väl inte Anders Borg ställa sig bakom för egen del. Hur som helst: jag ÄR fascinerad. Och jag undrar om inte guden, eller gudarna, är minst lika fascinerade om den/de skulle existera.

För övrigt har jag inte något som helst emot sitta i en tyst kyrka och fundera på livet, lika lite som jag har emot att sitta på en stubbe i skogen och höra frånvaron av mänskligt pladder.

Att man, som det ser ut att vår finansminister gör, får för sig att man kan känna in vad Guden anser vara rätt eller fel, är nog det farligaste som överhuvudtaget kan förekomma. Erfarenheterna förskräcker. Historien talar. Jag har förresten själv på nära håll sett hur en riksdagsledamot plötsligt började anse att det var Gud som gav inspiration till en idé om geografiska områden där fångar skulle kunna gå fritt med ett halskoppel med giftampull som skulle utlösas om de försökte rymma. Torgfört i teve i början av 1990-talet. Sådana gudagåvor betackar man sig för...

Fotot är från Kyrkans Tidning och taget av Johannes Frandsen

PS!
Eftersom jag brukar få en avhyvling när jag påpekar det där med att Helige ande, enligt det man säger sig tro på, har avlat Jesus - ordet "avla" används för övrigt också i riksdagsbeslut om konungars och drottningars uppdrag att avla en arvinge - så kommer härnedan Trosbekännelsen för den som vill ha svart på vitt.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig,
himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
vilken är avlad av den helige Ande,
född av jungfrun Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma
levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande,
en helig allmännelig kyrka,
de heligas samfund, syndernas förlåtelse,
de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Det blev en del sura kommentarer...

2011-12-17T12:55:00.004+01:00

Kan i och för sig förstå de sura kommentarer som ramlat in på min mejlbox efter gårdagens Nyhetspanel. Men min kommentar om Mats odell kom spontant från hjärtat. Han är den mest arrogante politiker jag någonsin träffat på. Ett konstaterande som förstås också väckte en del bifall i mailboxen.

Vad är förresten "kristen politik" som KD nu vill förstärka? Den kristna högern i USA? Den kristna vänstern i Sydamerika? Den kristna etiken i form av den än idag hyllade C.S.Lewis som meddelat världen att "idén om riddaren, den kristne väpnaren, är en av de stora kristna idéerna" och att kristna måste ges rätten att döda med "ett slags munterhet och hängivenhet".

Fick faktiskt också tillfälle att i Nyhetspanelen berätta vad som låg bakom maxtaxan i förskolan - vilket inte var barnens bästa utan, om man läser bakgrundsmaterialet, stimulans för föräldrar att jobba mer och därmed bidra till ökad ekonomisk tillväxt. Ju längre tid på dagis, ju bättre för tillväxten.

Och minsann: till skillnad från dagens MP-retorik anser jag att sänkt arbetstid är en nödvändig nyckel till såväl mindre stress i hela samhälle som mindre stress för planetens processer - produktiviteten ökar i snitt med två procent per år och vi har att välja mellan att ta ut detta i ökad konsumtion eller i mer fri tid.

En glömd historia som blev Augustnominerad

2011-12-16T07:02:00.002+01:00

Nyhetspanelen idag. Kanske blir nåt om att Gustav Fridolin vill skrota kravet på sänkt arbetstid. Får väl se när jag kommer till soffan om en stund.

Ikväll ska jag prata (i SVT:s Kunskapskanalen) med professor Johan Svedjedal om Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Gunnar Myrdal och andra som rörde sig i kretsarna kring det som kom att få namnet Spektrum.

Det handlar om tidigt 30-tal, modernismen, funktionalismen och drömmen om en ny människa. Boken Spektrum av John Svedjedal blev Augustnominerad i år och jag ser att den finns på julens läsalistor i många tidningar.

Det var en händelserik tid vi ska tala om. Skotten i Ådalen, Kreugerkraschen, Hitler tog över, Jussi björkling debuterade och Nils Ferlin gav ut sin första diktsamling. Och så: samhällsrevoltörerna i Spektrum...

Frågan uppstår: Vad i herrans namn hade Gunnar Ekelöf här att göra? Och vad ville man av den nya människan, det nya samhället och den nya litteraturen?

Man skaffade sig förstås fiender när man gick till angrepp på tidigare storheter som August Strindberg och dåtida storheter som Sven Stolpe. Sen får jag nog gotta mig lite i T.S. Eliot som just Spektrum lanserade i Sverige. Vad sägs om dessa Eliotrader, som jag bar med mig under några år i tonåren:

April är grymmast av månaderna

- driver syrener fram ur de döda markerna,

blandar begär och minne,

kittlar dova rötter med vårregn.

Kunskapskanalen 19.00. Repris vid midnatt samt lördag 09.00 och måndag 09.00. Förresten: I januari blir det en SMS-vecka i Kunskapskanalen...:-). SMS som i Samtal Med Schlaug: fem samtal en hel vecka i serien En bok, en författare.

Gustav Fridolin sänker sänkt arbetstid

2011-12-15T00:02:00.007+01:00

Hörde att det skulle bli något om sänkt arbetstid och MP i gårdagens Aktuellt, så jag skyndade mig hem och landade lagom i soffan tills Gustav Fridolin i ett långt inslag än en gång deklarerade att sänkt normalarbetstid är otidsenligt. Vilket då måste betyda att den lagstadgade normalarbetstiden på 40 timmar i veckan är mer tidsenlig.

MP har därmed hamnat i den mittenfåra där partiet enligt ledningen vill ligga. Ju harmlösare ju bättre, tycks strategin vara.

Min dag var komisk, för jag har under tågresorna läst ett manus på en ny bok - skriven av forskare - som kommer ut nästa år och som, utifrån den forskning som de facto finns, visar att sänkt normalarbetstid faktiskt är rationellt, nödvändigt och önskvärt. Just då pläderar MP:s ledning för motsatsen. Tala om att vara helt otidsenlig.

Gustav förklarade i teverutan att det där med sänkt normalarbetstid var nog bra 1981 när partiet bilades, men "att man måste hitta ny politik när världen förändrats". Det låter ju klokt, problemet är att verkligheten förändrats i den riktning att sänkt arbetstid är en del av anpassningen till den nya verkligheten. Det som har förändrats sedan 1981, när partiet bildades och kravet på sänkt arbetstid lanserades, är framförallt att två saker:

Produktiviteten har ökat genom att snart sagt varenda miljard som näringslivet har investerat går ut på att rationalisera bort arbetstid. Vilket talar för att normalarbetstiden bör anpassas till verkligheten.
Klimatfrågan är alltmer prekär och allt pekar på att det enda sättet att kunna nå ner till de utsläppsnivåer som krävs är en rejäl satsning på ny teknik och att vi tar ut produktivitetsökningarna i sänkt arbetstid istället för ökad köpkraft.

Gustav Fridolin och MP:s ledning tycks totalt tappat kompassriktningen i jakten på att placera sig i den ofarliga mitten. Man tycks göra allt för att bli så harmlöst som möjligt. I en tid när grön grundsyn på livskvalitet, arbete, livet och miljön behövs mer än någonsin lägger man in backväxeln. Det är helt sjukt. Fullföljer man den politik som Gustav vill driva i den här frågan är partiet på väg att bli riktigt sunkigt.

I Aktuellt jämförde Margit Silberstein Gustav Fridolins hårda uttalanden om att partiet skulle skrota idén om 30-timmarsveckan med Maud Olofssons ledarstil när hon tvingade sitt parti att öppna upp för ny kärnkraft. Än värre var att det var Margit Silberstein som redogjorde för Miljöpartiets själ, medan Miljöpartiets språkrör redogjorde för något som mer var att likna vid själen på DN:s ledarsida.

Så här skrev jag förresten när Gustav Fridolin vädrade frågan om sänkt arbetstid förra gången. Den här gången vädrar han inte bara sina åsikter, den här gången går han ut så hårt som språkrör att han tycks vilja låsa den kommande kongress som skall ta ställning till nytt partiprogram. Vi ser således en upprepning av det som Maria Wetterstrand gjorde i EU-frågan.

Idén med språkrör var från början att man skulle vara språkrör, inte ledare som försökte styra medlemmar och kongresser. Man skulle vara auktoritet utåt, men inte inåt. Sedan ett tiotal år kan man inte leva upp till den modellen, då är det lika bra att man skrotar begreppet språkrör och inför begreppet partiledare istället.

Om du vill se hur partiet resonerade så klicka här, där jag skriver om hur språkrörsidén växte fram - gå till del 3 som inleds så här: "I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult...".

Jag anar att Jonas Sjöstedt ler i mjugg när han plötsligt inser att han snart är ledarfigur i det enda riksdagsparti som kommer att driva frågan om sänkt arbetstid - och kunna koppla detta krav till både människors livskvalitet och en realistisk klimatpolitik med sikte att nå de mål vi måste nå: utsläpp med högst 1-2 ton koldioxid per konsument och år. Idag släpper vi ut cirka 10 ton. Tanken att Vänsterpartiet skulle kunna bli det fräscha alternativet i dagens riksdag känns verkligen konstigt.

Gå gärna med i nätverket för kortare arbetstid - klicka här.

PS!
De som ligger bakom det nybildade Gröna Partiet kan nog också få en del utrymme om man lyckas balansera exakt på den knivudd som skiljer intresseväckande visioner från politiskt självmord. FI bar redan från början på intresseväckande visioner, men ramlade ner på fel sida om den där knivsudden och gjorde sig därmed själva omöjliga.

Misshandla och spela i blågult

2011-12-14T07:38:00.001+01:00

Om man döms för misshandel, skall man ändå under under strafftiden få spela fotboll i det svenska landslaget? Svenska Fotbollsförbundet tycks anse set, om man får tro Lars-Åke Lagrell, ordförande i förbundet och tidigare s-märkt landshövding.

Spelaren det handlar om är Alexander Gerndt, som dömts för misshandel av sin hustru. Paret låg i skilsmässa när misshandenn utfördes. Kvinnan höll i parets dotter när landslagsspelaren tryckte upp henne mot väggen. Både hon och dottern fick skador av våldet

Om medierna redovisar de åsikter Lars-Åke Lagrell har i frågan på rätt sätt, bör han med det snaraste fundera över sin egen roll som högsta tupp i fotbollssverige. Signalen från svensk fotbolls högsta ledning kan rimligtvis inte vara att kvinnomisshandel anses som så lindrigt att det är grönt ljus att till och med sätta på sig landslagsdressen. Om nu inte blågult skall bli symbol för något annat än flaggan.

ProVokas pris 2011 till Mona Nilsson

2011-12-13T07:00:00.007+01:00

Så är det Lucia igen. Och som vanligt kan jag redovisa vilken eller vilka som fått årets ProVoka-pris för viktigaste "provokation" i syfte att förändra samhället till det bättre.

I år utdelas priset till Mona Nilsson för ett "envist, engagerat och kunnigt arbete med att informera om den, ofta obekväma, internationella forskningen om hälsoeffekter av det sladdlösa samhället i syfte att skärpa regelverk, normer och gränsvärden".

Provokationen ligger i att våga utmana den etablerade bild som ges i Sverige, och som skiljer sig från andra länder. Mona Nilsson har mod att göra det, trots att det säkert kostar på. Hennes engagemang har varit långvarigt.

I somras avslöjade Mona Nilsson att professor Anders Ahlbom - den svenske expert som hårdare än de flesta förnekat problem med strålningen - haft ett konsultbolag vars uppdrag varit att lobba för telekommunikationsindustrin. Ahlbom fick lämna er rad uppdrag.

Europarådets miljöutskott har kommit fram till att mobiltelefoner och datorer med trådlös internetuppkoppling utgör en sådan risk för människors hälsa att det bör förbjudas i skolor. Rapporten finns här. En rapport som förmodligen inte uppmärksammats i Sverige utan Mona Nilssons ihärdiga arbete.

Vi som egentligen anar men tycker det är obekvämt att veta, för att det stör vår praktiska vardag, gillar förstås inte det som Mona Nilsson drar fram i ljuset. Men även det man inte gillar bör man ta del av för att förstå världen och det vi håller på med. Och, ju mer man vet, desto bättre ställning kan man ta.

Slussen och demokratin...

2011-12-12T08:42:00.002+01:00

Slussen. Ikväll lär beslut tas. Har skrivit om det förr. Det förslag som lär klubbas är inte bra. Men nuvarande situation är inte heller bra. Det har presenterats rimligare alternativ. Skrev bland annat om ett här.

Det som ändå förvånar mig mest, och skrämmer mig mest, är att upprördheten hos ett antal kända personer har tillkommit på slutet. Man har inte känt till vad som föreslås, säger man. Trots att man bor i Stockholm. Detta sätter fingret på hur människor ser på begreppet demokrati. Man skall tydligen inte bara serveras ett dukat bord, man skall tydligen inte heller i åratal haft möjligheter att gå till det där bordet och ta för sig, man skall tydligen också behöva få maten stoppad i munnen.

Demokrati kräver att man går utanför sin egna lilla värld - hur viktig och bra den än kan vara rent kulturellt - och tar del också av sådant som man inte känner sig intresserad av. Som man kanske rent av tycker sig vara för fin för. "Politik, usch... så tråkigt", har jag hört så ofta från så fint folk att det står mig upp i halsen.

Demokrati är att gå utanför sig själv och sina egna intressen, demokrati är att inte bläddra förbi "ointressanta" sidor i tidningen, demokrati är att inte nöja sig med att prenumerera på nyheter om sådant man brinner för, demokrati är att lyfta sig en bit ovanför sig själv även om det känns motigt, demokrati är att inte hysa större intresse för sin egen karriär än för det samhälle man lever i.

Detta må gälla inför beslutet om Slussen, men också inför riksdagsval där man allt som oftast får höra att "jag har inte fått veta nåt".

En krönikör skriver i dagens DN att demokrati är att det aldrig blir försent att ändra ett beslut. Det är sant. Men det är en lat demokrati, en slö demokrati, en egotrippad, demokrati när människor som gett fan i en fråga under alla de år den debatterats för att sedan plötsligt - när det blir trendigt i finare kretsar - poppa upp och leka engagerade en vecka innan beslut skall tas.

Jag hoppas att beslutet om Slussen inte tas. Det hade aldrig tagits om det i Sverige allt slöare och oengagerade kulturfolket lyft sina häckar i tid. Demokrati är besvärligt i så mån att det krävs att man går utanför sig själv och sin lilla värld.

Nonsens

2011-12-11T10:21:00.000+01:00

Vad skall man skriva en dag som denna? Tranströmer har jag skrivit om så många gånger, euron och klimatet är på väg mot kollaps och därför kan man möjligen glädjas åt att Kyrkans Tidning i en rubrik slår fast att Gud har humor.

Kyrkans Tidning meddelar även att man tar "ett stort steg in i framtiden". Framtiden är emellertid inte himmelen utan en ny webbplats. Möjligen är himmelen digital, dock bara med ettor. Nollorna kanske hamnar i helvetet, fast det har visst påven avvecklat för några år sedan. Ärkebiskopen har för övrigt bytt ut papper mot läsplattor när kyrkostyrelsens arbetsutskott sammanträder, meddelas också i en rejäl artikel. Kyrkans Tidnings låter vidare meddela: Utan liv ingen kyrka. Så sant, så sant. Ursäkta dravlet, men inspirationen är inte bättre denna dag...

Det är inte varje dag...

2011-12-10T07:00:00.000+01:00

Det är inte varje dag jag gör reklam för moderata Svensk Tidskrift. Men jag gör det förstås inte av moderata skäl utan därför att man har en intressant debatt om riksdagens funktionssätt med anledning av Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet. Hur som: jag har ett debattinlägg i detta ämne här.

Den stora skillnaden mellan 1988 - när MP kom in i riksdagen och skulle förvandla den till stället där besluten togs - och nu är att allt mer makt flyttats till EU och marknaden. Vilket också Anne-Marie Pålsson påtalar. Båda företeelserna borde rimligen glädja en moderat – för inte var väl moderaterna så okunniga att man inför EU-omröstningen inte kände till att åtskilliga beslut skulle fattas i Bryssel? Och rent ideologiskt kan man väl inte ha något emot att den så kallade marknaden fått större inflytande? Som avdankad miljöpartist tycker jag mig har mer rätt att protestera mot tingens ordning än Pålsson har…

Förresten talade jag klimat inför en moderat lokalavdelning för några år sedan, just när Borg höjt bensinskatten med några ören. Det var mycket roligt att hälsa församlingen med: Kul att vara här tillsammans med andra bensinskattehöjare... Leendena var mycket artiga men lite ansträngda.

Häpnadsväckande fritt från analys när det gäller euron...

2011-12-09T11:18:00.005+01:00

Nu är det panik. Euron ligger i potten. Regeringschefer sitter på nätter och förhandlar. Bara det är totalt befängt. Trötta människor tar trötta beslut. Det är så amatörmässigt att man baxnar. Hur vore det om herrarna, för det är mest herrar, lärde sig lite om hjärnforskning och om hur hjärnan fungerar?

Under det rödgröna samarbetet utgick sossarna från att man skulle förhandla på nätterna om så behövdes. MP satte stopp för detta. Av flera skäl, det främsta är att människans hjärna inte fungerar fullt ut när den är uttröttad och stressad. Besluten blir sämre än de annars skulle kunna bli. Ett europrojekt, med allt det innebär, måste rimligen behandlas genomtänkt och utan panik.

Det grundläggande problemet kanske kan kopplas till ledande politikers längtan att bli inskrivna i historien, att resa monument över sig själva. Den europeiska valutaunionen har därför hetsats fram, istället för att få växa fram som en naturlig utveckling på en globalisering som växer underifrån, från människors vardagliga behov och önskningar.

Projektet saknar de mest grundläggande förutsättningarna för att fungera. Två frågor som borde ställas är: a) främjar europrojektet, som det hetsats fram, Europas framtid och b) främjar de åtgärder man nu skall vidta möjligheten att klara av klimatfrågan. Inte någon av frågorna ställs. Än mindre tycks man fundera över den reala ekonomin, det vill säga det verkliga verkligheten. Det digitala sifferspelet har lagt sig som en dimma över hjärnorna. Något jag förresten tänker tala om med en professor i ekonomisk historia en bit in i januari - i Kunskapskanalens En bok, en författare.

Skall europrojektet fungera - jag utgår från att man är tämligen ointresserad av den reala ekonomin - behövs en finanspolitisk centralstyrning, vilket leder till Europas Förenta Stater på exakt det sätt som vi som på nej-sidan berättade för de naiva eurohysterikerna. Ett sådant system kan leda till sociala och demokratiska kostnader som inte är värda att betala. Hade man låtit euro-projektet växa fram underifrån under lång tid, istället för att hetsa fram projektet, hade det definitivt kunnat bli en tillgång för Europa. Egna mindre valutaområden är inte något självändamål, men det är inte heller något självändamål med en gemensam valuta i ett område som inte är moget för det.

Det vi nu ser är hur demokrati och delaktighet reduceras till rundningsmärken. Dessvärre tycks nu trötta och stressade hjärnor ta sig an de problem som dessa hjärnor tidigare har skapat. Allt medan demokratiskt valda parlament reduceras till knapptryckare och medborgarna fråntas allt vad deltagande heter. Jag vidhåller att EU-projektet, som det nu kommit att utformas, kan leda till demokratins förfall, extremhögerns uppsving och vanvård av de goda tankarna om social välfärd. Man har skapat fröet till ett monster som man nu göder i tron att man skall tämja det. Naivitet är bara förnamnet.

MP slår nästan rekord

2011-12-08T08:02:00.002+01:00

Bara en gång tidigare - för 16 år sedan - har Miljöpartiet haft bättre siffror i SCB:s stora opinionsmätning. Då, för 16 år sedan, berodde det på att partiet var uppkäftigt. Idag beror det på att partiet behagar. Socialdemokraterna tycks vara besvikna över SCB-resultatet, men det beror på att deras självbild är alldeles uppåt väggarna. Det var länge sedan man var det statsbärande partiet, men man lever fortfarande kvar i tron allt under 40 procent är en tillfällig rispa i naturlagarna.

För Miljöpartiets del gäller att man som vanligt går bäst i de stora städerna - så har det alltid varit, vilket medierna inte fattat. Det nya är att MP nästan är ifatt sossarna i Göteborg och Stockholm. Totalt sett skulle MP kunna halvera sina siffror och ända vara det tredje största partiet.

Partiets strategi är att behaga så många som möjligt, fila bort sådant som sticker ut och kan göra ont. Den som är ekochic och anammar det trendiga hitta-på-moderna behöver inte oroa sig alltför mycket. Eller som Dagens Arena beskriver den viktigaste MP-koden: Partiets politik skrämmer ingen. Vilket de facto också innebär att man inte heller driver någon speciell opinionsbildning, man ligger lågt, surfar med där det finns lämplig våg att surfa på, talar mer om mittenpolitik än grön politik. Som politisk organisation växer man. Som politiskt kraft för förändring blir man snarare mindre. När det behagliga till och med lockar över sverigedemokrater kan man börja fundera på hur utslätat ett parti med beteckningen grön får bli.

Rubriken till Gustav Fridolins debattartikel i DN för ett tag sedan slog fast: nu ska man inta mitten. Fördelen med detta är att man genom att behaga, vara trevliga och välutbildade kan dra till sig väljare som känner olust inför sossarna och får lätt magknip av att kalla sig borgare. Nackdelen är att det som är mitten idag var höger igår. För att inte tala om vad mitten idag är på den politiska skala där grönt (miljö, livskvalitet, småskalighet, överblickbarhet) ligger i ena änden och grått (ekonomisk och materiell tillväxt, storskalighet, anonymisering) i den andra.

Socialdemokraterna har landat på en bit över 25 procent. Inte alls illa för det partiet. Hela mediakåren tycks uppslukad av just Socialdemokraternas utveckling. Som om man med modersmjölken fått in att detta parti har varit det stora, är det stora och för evigt skall förbli det stora. Varför kan inte ett parti, som har hundra år på nacken och inte begripit att världen ser annorlunda ut idag än under deras storhetstid, vara nöjda med att var fjärde väljare tycks välja deras valsedel. Ett socialdemokratiskt parti som inte ens förmår andas om konflikten mellan tillväxt och miljö känns ointressant.

För övrigt dristar jag mig att för en gång skull hålla med Johan Ingerö som påpekar det häpnadsväckande korkade i Juholts förslag om hundra procents täckning i Sverige av samtliga mobiloperatörer. Juholt vill således klampa in in naturskyddade områden, bygga vägar och sätta upp master. Som om det inte redan räckte med fanstyg som redan slår sönder idén om skyddad natur.

Förresten tror K.G.Bergström att sossarna skulle skjuta i höjden med Pär Nuder som ny ledare... Ibland har analytiker och kommentatorer sämre omdöme än partiledare...

Moderaternas framgång beror nog mest på Anders Borgs förmåga att uppträda som om han inte var politiker. Han har dessutom mage att svara på de frågor som ställs. Jag skulle tro att utan Borg skulle moderaterna omedelbart påbörja sin kräftgång. Märkligt nog tycks människor som nu är upprörda över privata vårdhem och riskkapitalbolag och pengar som fraktas till skatteparadis inte förstå att det är följd av ideologiskt fattade beslut. Och att den ideologin utgör grunden för moderaterna hur mycket man än i retoriken anpassar sig till lämpligt ordval.

De små partierna skvalpar omkring i skuggan av de tre stora. Vänsterpartiet lär vara det parti som kan se framtiden an med störst tillförsikt - med Jonas Sjöstedt som frontfigur kan partiet växa. Värst är det väl för kristdemokraterna, som häpnadsväckande nog diskuterar om man skall släppa fram Mats Odell till ny partiordförande. De gånger jag mött Odell i olika debatter har jag alltid förvånats över hur arrogant en människa som sägs vara kristen kan vara. Huruvida det nybildade Gröna partiet satt något spår i mätningen framgår inte.

PS!

Så här skrev Svenska Dagbladet inför senaste val i en av sina fantastiska analyser, formulerad av en av deras välbetalda politiska hitta-på-analytiker:

Snart måste Wetterstrand avgå

De rödgröna | Mp-stadgarna pekar mot sammanbrott

Durban: Ska det bli diktaturen som räddar planeten?

2011-12-07T06:25:00.001+01:00

Det kan bli pinsamt för oss som gillar demokrati, vi som anser att yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är omistliga värden.

Tyvärr är det mycket som tyder på att det blir diktaturen Kina som, om några år, kommer att stå för det stora genombrottet när det gäller klimatfrågan.

Den kinesiska regimen kan diktera fram storsatsning på ny teknik och individuella koldioxidkonton där Storebror ser allt. Man kan - mer eller mindre formellt - diktera fram produktion av billiga LED-lampor, billiga solceller och billiga vindkraftverk. Stora statligt kontrollerade bolag kan ta långsiktiga beslut som leder till åtskilliga förlustår innan det svänger, medan den fria marknaden i neodemokratisk ordning stirrar på kvartalsrapporter. Den privatiserade senkapitalismen har blivit alltför kreativ för sitt eget bästa.

Man skulle till och med - eftersom kommunistpartiet saknar respekt för individens integritet - lansera och genomdriva individuella koldioxidkonton som ingen förutom partieliten och dess vänner får överskrida. Man genomdrev den skoningslösa ettbarnspolitiken, som innebar fruktansvärda övergrepp och kränkningar av enskilda kinesiska kvinnor. Jämfört med det är koldioxidkonton rena rama bagatellen när det gäller förnedring och kontroll...

Framåt 2015 riskerar vi att ha kommit dithän i bristande hänsyn till klimatet att vi tvingas inte bara acceptera, utan till och med applådera, diktaturens åtgärder. Och vi, som med både hjärta och hjärna försvarat demokratin, riskerar att få stå i skamvrån för att vi utgjort det stora historiska klimatproblemet som skördar hundratusentals offer. Vaknar inte demokratins politiska företrädare upp så riskerar demokratin att bli en kort historisk parentes på vår planet.

Bilden är av Qi Baishi, världens näst största konstnär i pengar räknat. Hans verk såldes för 339 miljoner dollar förra året. Bara som en liten påminnelse om att västvärldens Picasso och Warhol inte är de enda stora i världen... Fyra av världens bäst säljande konstnärer är för övrigt kineser, skriver Ola Wong.

Durban: Reinfeldt har tystnat om klimatet

2011-12-06T09:58:00.001+01:00

Fredrik Reinfeldt har slutat att tala om klimatet, visar en undersökning som TT gjort. Inför klimatmötet i Köpenhamn 2009 var det mode att tala klimat så Reinfeldt återfanns i 2528 artiklar om klimatfrågan i de stora dagstidningarna. De två år som följt därefter återfinns Reinfeldt i 638 artiklar.

I regeringsförklaringen 2009 nämnde Reinfeldt "klimat" 20 gånger. I den senaste regeringsförklaringen tog han ordet i sin mun fyra gånger.

Men varför skulle Reinfeldt tala om miljö och klimat? Miljöfrågan är tillfälligt garnerad grädde på det moderata moset. Man garnerar när man anser det vara taktiskt. Men nu behövs ingen garnering. Inför valet 2010 lade till och med Miljöpartiet ner frågorna, förmodligen av taktiska skäl.

Man ville inte skrämma väljare bort från det rödgröna blocket - och man var kanske till och med rädd för att tappa egna väljare om man inte nöjde sig med att repetera det okontroversiella mantrat "mer järnväg, mer klimatsmarta bostäder och 40 öre mer i bensinskatt på tre år....". De rödgröna sökte ekochicka väljare, de där som så gärna vill tro att man fixar klimat och miljö genom att shoppa loss bara man dricker miljömärkt latte.

Men huvudskälet till att Reinfeldt, regering och opposition ligger så lågt är förstås att vi lever i ett system som bygger på idén om evig ekonomisk tillväxt, det vill säga att ekonomins volym skall vara större i år än förra året. Och ekonomin mäts i BNP. Och BNP är ett omsättningsmått.

Ju snabbare och bredare flödet av varor är genom samhället - på väg från att ha varit naturresurser till att bli avfall - ju bättre för tillväxten. En hållbar skjorta, som inte är modekänslig och som tål tusen tvättar, är bra för miljö och klimat, men dåligt för det vi kallar ekonomin. Lättare att tala om att vi ska lägga ut räls...

Sossarna kräver mer arbete

2011-12-05T09:45:00.000+01:00

"Jobben är vår viktigaste fråga. De är avgörande både för människors möjlighet att styra över sina egna liv och för Sveriges ekonomi, tillväxt och utveckling. När vi är fler som jobbar så växer ekonomin och då kan vi höja kvaliteten i skolan och vården. Därför sätter vi jobben först."

Det ovanstående meddelas från socialdemokraterna. Jobben är den viktigaste frågan, att skapa sysselsättning överskuggar allt annat för Arbetarpartiet Socialdemokraterna. Det är verkligen häpnadsväckande. Hur är man funtad som politiker när kampen för mer arbete till ett självändamål?

Den viktigaste övergripande frågan för ansvarsfulla politiker måste väl rimligen vara att verka för ett samhälle vars utveckling inte leder till ökad påfrestning för natur och klimat. Den viktigaste samhällsfrågan måste rimligen vara att se till att människor får möjlighet till goda liv. Att skapandet av fler jobb är den övergripande målsättningen tycks mig närmast enfaldigt och erbarmligt mentalt fattigt. Arbetarpartiet hade en gång målet att sänka arbetstiden, att ge människor mer frihet genom mindre arbete.

Skälet till att politiker gör skapandet av mer arbete till en huvudfråga beror i grunden på att man fått för sig att mer arbete är detsamma som utveckling. Som om det vore utveckling med större arbetsmarknadsregioner, mindre tid för barnen, mindre tid för växande i den sociala civila sektorn, mindre tid till kulturell deltagande verksamhet, mindre fri tid.

Socialdemokraterna skriver således att mer jobb ger människor ökade möjligheter att styra över sina liv. Fundera över den frasen när ni stressar mellan arbete, livsmedelsaffären och dagis! Verkligheten är ju den att lönearbetet - men lunchrast och resor till och från jobbet - ockuperar både tio och elva timmar per dygn för allt fler människor. Samtidigt som snart sagt varenda miljard som näringslivet investerar går ut på att rationalisera bort människor från arbetsmarknaden.

Socialdemokraterna - uppbackade av nästan varenda riksdagsledamot i det svenska allt mer likriktade parlamentet - tycks tro att den enda visionen för framtiden är att mer arbete - och därmed skatteinkomster för stat och kommun - skall finansiera välfärd, skola, omsorg och sjukvård. Tanken är uppriktigt sagt infantil. Utveckling måste väl rimligen vara att välfärden finansieras genom mycket mer än skatt på arbetstid, nämligen på omsättning eller produktion i stort.

Socialdemokraternas uttalande om att mer arbete har högsta prioritet blir än mer absurt när man betänker att flera undersökningar visat att det finns ett sambandet mellan mer arbete - istället för sänkt normalarbetstid och ökad fri tid - och ökande klimatpåverkan. Socialdemokraterna lanserar som sitt "nystartprojekt" att vi skall jobba mer, för att konsumera mer, för att producera mer, för att vi skall jobba mer. Allt för att BNP skall växa i oändlighet. Socialdemokratin och nytänkande här inte ihop. Däremot hör uppenbarligen regeringens och det mesta av oppositionens tänkande ihop. Politikens världsbild är verkligen fattig!

Mer finns här. Kolla också gärna Jevsons paradox.

Durban: Are you lonesome tonight...?

2011-12-04T10:04:00.001+01:00

Så här års 1960 så toppade Are you lonesome tonight försäljningslistorna i USA och runt om i Europa. Då var vi mindre än 3 miljarder människor på Jorden. Idag är vi över 7 miljarder, som skall leva på just denna planet. Vi är på väg mot över 9 miljarder. Som skall samsas med andra arter och leva på ett sätt som planeten klarar av. Det krävs ett annat förhållningssätt än det man trodde var gångbart 1960.

Synd att inte världens ledande politiker förstått det än. Inte ens Sveriges ledande politiker har förstått det. Istället för att se hur mycket klimatförändrande gaser som varje individ ger upphov till genom sitt sätt att leva försöker man smita undan genom att mäta utsläpp från nationer utan hänsyn till vem det är som konsumerar. Så här lät det i alla fall i december 1960:

Politikerna behöver hjälp att våga

2011-12-03T06:18:00.001+01:00

Det som kännetecknar klimatkonferensen i Durban är rädsla från politikernas sida. Rädsla att gå före, rädsla att ta nödvändiga beslut, rädsla för att tappa väljare.

Politiker - gröna, konservativa, socialister och kanske även liberaler - skulle med utgångspunkt från sina olika ideologier kunna motivera radikala beslut för att på allvar försöka förhindra en annalkande klimatkatastrof. Men tyvärr är det nog så att de inte vågar föreslå det som de egentligen vet skulle behövas. De är oroliga för att deras partier skall tappa väljare. De befarar att obekväma beslut skrämmer väljarna. Politikerna behöver hjälp att våga ta även de obekväma besluten. Därför är jag en av flera initiativtagare som startat ett nytt nätverk som heter Radikalisera klimatpolitiken nu.

Om du vill hjälpa politikerna, så skriv gärna på uppropet som finns här.

Vi vill hjälpa politikerna att ta nödvändiga beslut. Därför har vi startat nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu. Det som förenar oss är två saker

Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.

Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.

Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.

Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.

Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.

Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.

Bland initiativtagarna finns psykolog Billy Larsson, Birger Schlaug, kulturskribent Nina Björk, professor Bengt Brülde, professor Alf Hornborg.

Bland de som först undertecknat finns bland annat tidigare ärkebiskopen K G Hammar, professor emeritus Peter Söderbaum, forskningschef Annika Carlsson-Kanyama, meteorolog Pär Holmgren, sångare Fred Lane, chefredaktör Göran Greider.

Här har du hemsidan, uppropet och möjligheten att underteckna för att stödja politiker från alla partier att våga ta goda beslut.

Dokumentation av naturen innan klimatförändringarna

2011-12-02T07:00:00.000+01:00

Ikväll 19.00 samtalar jag med Henrik Ekman i Kunskapskanalen om vad som är Sveriges "sanna natur". Det är nämligen så hans nya bok heter.

Förutom Henrik Ekmans text består boken av massor med bilder tagna av Sveriges främsta naturfotografer. Ett kraftfullt dokument inför de förändringar som det upphettade klimatet kommer att leda till. Så här såg det ut innan tvågradersmålet spräcktes...

När man talar om Sveriges natur är det oundvikligt att diskutera skogar och älvar - och på vilket sätt de är utsatta för hot. Henrik Ekman skriver att vattenkraftens vänner vädrar morgonluft, vill bygga ut fler älvar och försöker lura den urbana människan med slagord som att man "bara lånar vattnet en stund". Visste du förresten att Evert Taube skrev till regeringen och hotade med att lämna landet om man tog "den sista älven"?

Hur kommer skogen att se ut om femtio år? Vad är skog? Vet den urbana människan det? Tror man möjligen att skog är detsamma som träd?

Boken är fylld med bilder från Sveriges bästa naturfotografer. Men hur sann är egentligen bilden som naturfotograferna ger? Hur mycket fejkas det? Hur kommer det sig att det nästan bara är män som är naturfotografer? Och vad är målet: att dokumentera verkligheten eller att underhålla?

PS! När jag, som mycket ung, bodde i Stockholm var kattugglan i Vasaparken - vi bodde mitt emot parken - det mest djuriska jag såg. Kanske var det med den som naturintresset startade för min del... Idag intar djur städerna. I Berlin finns 7000 vildsvin! Och 2000 rävrevir! Hur håller dom sig undan för människorna? Den frågan måste jag ta upp med Henrik...

SVT Kunskapskanalen fredag 19.00. Repris vid midnatt samt lördag morgon 09.00.

Durban: Politikerna behöver hjälp att ta modiga beslut

2011-12-02T02:00:00.004+01:00

Vi är några som vill hjälpa politikerna att ta de nödvändiga besluten. Här i Sverige, här i EU, här i världen. Vi vill tala om att de inte behöver vara rädda att tappa väljare även om besluten blir obekväma för oss. Här hittar du det nya nätverket, uppropet och möjlighet att underteckna för att hjälpa politiker att ta de beslut som de innerst inne nog vet är nödvändiga.

Inlägg om Durban i Newsmill

2011-12-01T21:34:00.001+01:00

Har ett inlägg om Durban på Newsmill. Finns här. Klimatskeptikerna har kastat sig över artikeln i vanlig ordning.

PS!
På Newsmill skriver förresten Annika Nordgren Christensen (f.d miljöpartistisk riksdagsledamot) och hennes kollega på Newsmill (P.M.Nilsson) dels att "M behöver Miljöpartiets framtidsgloria och MP behöver Moderaternas ekonomiskpolitiska trovärdighet"
dels att "klimat och miljö är väl integrerade i alla partier och MP:s framväxt som det nya FP - det förnuftiga valet för folk i stan - gör det relevant att studera M:s trevare gentemot MP."

Jaha. MP som det nya FP. Dags för Gustav och Åsa att vakna upp innan det blir en allmän uppfattning!

Durban: Konflikten mellan det existerande och det flödande

2011-12-01T07:49:00.000+01:00

I USA utgör konsumtionen över 70 procent av landets BNP. I Sverige är det en bra bit över 50 procent. BNP mäter inte de existerande värden som finns, utan de flöden som pågår. Ju snabbare omsättning på varor - allt från elektronik till kläder - ju bättre för tillväxten.

En skjorta av hög kvalitet som som håller tusentalet tvättar är en ren förlustaffär mätt i BNP. En människa som vårdar det hon har, istället för att köpa nytt, är också en förlustaffär mätt i BNP. Den som drar ner sin arbetstid för att ha mer tid att hjälpa sina barn med läxor är också en förlustaffär.

Vi lever således med ett ekonomiskt system som föredrar omsättning istället för vårdande av det som redan existerar. Att omsättningen i regel kräver mer naturresurser och ger upphov till ökande utsläpp av växthusgaser är ett besvärande problem. Inte bara generellt för planeten utan också specifikt för människan. Allt mer av vår tid används nämligen för att upprätthålla den omsättning som medför att den ekonomiska tillväxten kan fortsätta, trots att vi lämnat det utvecklingsstadie där ökande materiell standard är nödvändig för människors välbefinnande.

Problemet - som utgör den grundläggande konflikten i det som borde avhandlas i Durban - är att de system och strukturer vi byggt upp kräver ekonomisk tillväxt för att fungera i de banor vi lärt oss att de skall fungera. Vi sitter således fast i normer, strukturer och system som gör oss till en evigt ökande omsättningens fångar.

Att komma ur detta är svårt. Men eftersom vi är på väg att bli nio miljarder människor på jorden måste vi försöka finna system som utgår från de existerande värden som finns. Konkret: jag är övertygad om att var och en inser det smått absurda i att en hållbar skjorta som överlever alla trender är ett hot mot det vi kallar ekonomi.

Antingen vill vi göra någonting åt det här, trots att det är besvärligt och kräver nytänkande, eller också vill vi inte. Vill vi inte så kommer problemen att bli större den dag vi måste. I Durban tycks den art som har mage att kalla sig Homo sapiens - homo betyder människa och sapiens betyder vis - inte ha den viljan. Vilket är djupt tragiskt eftersom det inte finns någon färdig självklar fix för hur nya system skall fungera. De borde vara politikers, näringslivs, fackföreningars och den akademiska världens viktigaste fråga att kavla upp ärmarna och diskutera lösningar.

Durban: Tvågradersmålet, journalisterna och mediers beroende av reklamintäkter

2011-11-30T08:20:00.002+01:00

Tyvärr är det så att de politiska journalisterna inte är insatta i klimatfrågan. De är rent av obekväma med denna typ av frågor. Därför försvinner klimatet från dagordningen så fort en klimatkonferens avslutats. Så var det efter Köpenhamn, så lär det bli efter Durban.

Många journalister tycks tro att det så kallade tvågradersmålet - att den globala uppvärmningen inte får öka mer än två grader - är satt ur ett vetenskapligt perspektiv. Så är det inte. Det är en politisk kompromiss. De forskningsresultat som ligger till grund för den politiska kompromissen pekar snarare på att målet borde vara att den globala uppvärmningen stannar vid 1,5 grader. Men eftersom redan cirka 1,2 grader är intecknat uppfattas det som politiskt omöjligt att nå detta mål. Och förresten: vill vi ta konsekvenserna av den kunskap vi har?

Läget är sådant att det idag inte finns några politiska eller på annat sätt ekonomiska beslut som medför att vi ens når tvågradersmålet. För det krävs en opinion som ger politiker råg i ryggen att våga ta de beslut som krävs. Men för att få den opinionen måste också ett antal politiker medverka i opinionsbildningen. Det gör man faktiskt inte. Det gör inte medierna heller, tvärtom översvämmas de av propaganda för ett sätt att leva och konsumera som går stick i stäv med ambitioner för att mildra klimathotet. I själva verket lever de flesta medier på just sådan reklam.

Den stora majoriteten i den politiska sfären hoppas att man genom ny teknik och klimatsmarta investeringar skall kunna uppnå tvågradersmålet. Därmed, menar man, skulle någon konflikt mellan fortsatt ekonomisk tillväxt och tvågradersmålet behöva uppstå. Man vill inte sätta fingret på den känsligaste frågan: hur vår konsumtion påverkar klimatet. Den frågan är alltså inte heller de flesta stora medier bekväma med, eftersom de i allt större utsträckning finansierar sin verksamhet med intäkter från reklam som har som syfte att öka konsumtionen.

Dilemmat
Till och med på Miljöpartiets hemsida lanserar man tanken att investeringar skall lösa problemet. Under rubriken Lösningar finns skriver man på sin startsida: "Utmaningen är global, men alla utsläpp är lokala. vi kan sänka våra utsläpp genom större satsningar på kollektivtrafik, förnybar energi och klimatsmarta bostäder. Så ökar vi också vår trovärdighet när vi skall övertyga andra att minska sina utsläpp. Sverige behöver visa ett tydligare ledarskap"

Detta är emellertid problematiskt. Långt mer än hälften av svenskars utsläpp av växthusgaser härrör från vår konsumtion - i USA är det över 70 procent. Utsläppen på grund av konsumtion bokförs oftast i andra länder, eftersom våra varor i allt större utsträckning tillverkas i bland annat Kina.

Trots att varje vara kan tillverkas allt smartare, med mindre insatser av råvaror och energi, ökar belastningen på klimatet genom att vi konsumerar allt mer, byter ut våra saker allt fortare, låter varorna leva allt kortare tid. Vi blir också allt fler på planeten som kan och vill konsumera som vi i västvärlden redan gör. Teknikutvecklingen medför inte så stora vinster att de kan balansera de ökande varu- och reseströmmarna.

Man gör klimatet en otjänst om man av politiska skäl undviker att se konflikten mellan ekonomisk tillväxt och klimatfrågan.

Vad säger då ledarskapet i form av miljöminister Lena Ek? I en intervju på regeringens hemsida berättar hon att det gäller att "göra nåt åt klimatutsläppen som kan ge jobb och tillväxt." Om det nu finns en konflikt mellan just tillväxtmålet och klimatmålet är det således, enligt Eks logik, det förra som skall gälla. (Tillägg: Här skriver Ek på DN torsdag)

Självgående processer
Det stora problemet med temperaturhöjningar över 1,5 grader är att vi snabbt närmar oss förhållanden som medför självgående processer, som t ex att tundra smälter och ger ifrån sig metangas, vilket är en betydligt allvarligare klimatgas än koldioxid. Vi riskerar att hamna i processer vi inte alls kan hantera med vare sig politiska eller ekonomiska beslut.

Tyvärr är det så att många politiska journalister - vilket inte minst rapporteringen från förra klimatmötet i Köpenhamn visade - inte kan klimatfrågan. Man är van att analysera skatter, sysselsättning, tillväxt och utanförskap. Men få har någon som helst grund att stå på för att dra klimat- och andra miljökonsekvenser. Man är obekväm med dessa frågor. Och medier är, som sagt,beroende av intäkter från reklam för allt sådant som ökar utsläppen av koldioxid.

Vi lever mitt i ett gigantiskt dilemma som vi tydligen inte ens vill försöka lösa. Och problemet är att ju närmare vi kommer den punkt där de självgående processerna tar fart på allvar, ju närmare kommer vi också den punkt där en omställning inte bara blir besvärlig utan faktiskt ett reellt hot mot all vad vi lärt känna som demokrati, social anständighet och välfärd.

Durban: Koldioxidmolekyler sponsrar...

2011-11-29T07:50:00.002+01:00

Vet du om att du kan flyga med ett charterbolag som sponsrar SNF? Solresor är ett av många företag som vill legitimera sin verksamhet - sälja så många långväga flygresor som möjligt - genom att kunna stoltsera med Naturskyddsföreningen på sin hemsida. För det har man som guldsponsor betalt 40 000 kronor.

Hur Naturskyddsföreningen, som förstås är närvarande i Durban, tänker vet jag inte. Men Solresor berättar att charterflyg är miljövänligt eftersom kabinen är fylld till 99 procent. Ungefär som att koldioxidutsläppen blir mindre bara för att planet är fyllt. Men, visst, per individ blir det mindre, men planeten bryr sig bara om antalet koldioxidmolekyler. (Solresor låtsas förstås inte om att man också säljer vanliga reguljära flygresor - då fallet ju det redan usla argumentet med fyllda plan...).

En genomsnittlig resa till Sydafrika t/r släpper ut ca 1,1 ton, dvs lika mycket som en indier släpper ut på ett år. Indier skall enligt regeringskansliet läras att minska sina utsläpp.

Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson tackar sina sponsorer med orden: "Jag vill börja med att tacka alla Naturskyddsföreningens sponsorer för ert miljöengagemang! (-) Vi hjälper er att stärka företagets miljöprofil." Och hjälpen består bland annat av en del sponsormaterial som kan ge en trevlig profil åt företaget. Bland annat en gulddiplom att "sätta upp i t ex foajé, konferensrum eller personalrum". Man får digitalt julkort också.

Volvo nöjer sig med ett silverdiplom av Naturskyddsföreningen för 20 000 kronor och Lindex, som vill att du byter ut dina kläder så fort som möjligt, väljer att bli legitimerade med bronsdiplom för 8 000 kronor.

Tyvärr är mycket av klimatdebatten sladdrig. Jag ska, trots att Naturskyddsföreningen slirar högst betänkligt, rädda några ålar i julklapp. För det får man inget diplom tack och lov, men väl ett värdebevis. I papper.

Durban: Det svenska hyckleriet

2011-11-28T09:26:00.004+01:00

Lena Ek, miljöministern, är bild- och ljudintervjuad på regeringskansliets hemsida. Utfrågaren, anställd på regeringskansliet, ställer frågan hur Ek skall få bland annat Indien att minska sina utsläpp. En fråga som givetvis passar utmärkt i det koncept som den svenska regeringen arbetar utifrån - det vill säga vi är bäst, andra är dåliga.

En indier släpper ut en tiondel av vad en genomsnittlig svensk ger upphov till. Är det indier som skall åthutas? Bakom intervjun tycks finnas en illa dold rasism. Som bygger på att vi som lever i västvärlden har rätt att göra sådant som indier inte har rätt att göra.

I samband med ett besök i Peking för några år sedan fick jag möjlighet att tala med en av de ansvariga för miljön under OS. Vi gick ut på kvällen, drack en öl och samtalade om klimatsituationen. Till slut satte han fingret i magen på mig och sa: "Om en äter fem smörgåsar, vilket lär finnas på era frukostbord, och en annan äter en smörgås. Vem skall banta?"

Liknelsen har återkommit åtskilliga gånger i den kinesiska debatten, och vi bör rimligen begripa att det är ofattbart för många människor på jorden att vi i den rika delen av världen anklagar dom för att vilja leva som vi själva gör.

I regeringskansliets intervju med Lena Ek säger hon vidare att "Sveriges roll är att gå före". Men detta är ju bara tom retorik! I Climate Action Networks årliga ranking utmärker sig Sverige. Genom att falla som en sten.

Diagram: Sveriges placering på CAN:s rankning

Lena Ek har dessutom fräckheten att lansera bilden av Sverige som "de fattiga ländernas bundsförvant". Det låter ju fint och solidariskt. Det är som att i form av solidaritetshandling ge valium till den som skall avrättas. Men så här rankas Sverige: från 21 plats 2007 till 45 plats i år!

Det bästa Sverige kunde göra för att bli "de fattiga ländernas bundsförvant" vore att hjälpa dem att driva kravet på att man skal mäta utsläppen utifrån vad konsumtionen per capita i varje land ger upphov till. Men se det är inte något Lena Ek vill kännas vid, för det skulle medföra att Sveriges officiella utsläpp skulle öka från knappt 6 ton per person och år till cirka 10 ton.

Tillägg: Här skriver Ek om sina ambitioner...

Jag hade hoppats komma ut som klimatskeptiker...

2011-11-27T10:15:00.003+01:00

Durban. Sydafrika. Klimatförhandlingar. 50 personer är nedskickade från den svenska regeringen. Frågan är vad dom skall göra där. Sitt bästa förmodligen.

Följdfrågan blir vad som är sitt bästa. Är sitt bästa detsamma som minskningar av de klimatrelaterade utsläpp vi i Sverige är orsak till, eller är sitt bästa ökad tillväxt med ökad konsumtion? Problemet kan faktiskt sägas vara så enkelt.

Konflikten är uppenbar, men få vill tala om den. Den är lika skrämmande för vår världsuppfattning som det en gång var när några på fullt allvar hävdade att Jorden inte var universums centrum, att Jorden snurrade kring Solen och inte tvärtom.

Den senaste veckan har jag lagt ner en hel del tid på att gå igenom de dokument som de facto finns för att kunna komma ut som klimatskeptiker - men jag har misslyckats. Varför jag ville komma ut som klimatskeptiker? Jo, helt enkelt av den anledningen att jag verkligen hoppas att de högljudda skeptikerna har rätt. Det finns nämligen inte några som helst beslut - vare sig globalt, i EU eller i Sverige - som skulle bana väg för en lösning av det som samlats under begreppet klimathotet. Tvärtom vägrar politiker, näringsliv, fackföreningar och till och med delar av det som brukar ingå i begreppet miljörörelse att ta i det mest obekväma man kan tänkas ta i: konflikten mellan ekonomisk tillväxt och klimatambitioner.

Stor rädsla, lite mod
Politiker i allmänhet är rädda för att tappa väljare, i Sverige är man dessutom livrädd för att ta några som helst steg bort från det som kommit att kallas "mitten". Och mitten är inte bara en mittpunkt på skalan vänster-höger, utan också en mittpunkt på skalan tillväxt-balans. Därför gömmer sig även miljöengagerade bakom begrepp som "grön tillväxt" - vilket är att dribbla bort frågan. Ibland kan man till och med höra att investeringar i solceller och solvärme är så lönsamma att det ger pengar över till annat. Vilket ju inte löser problemet.... Eftersom det där andra ofta är en längre flygresa, fler weekendresor till någon kul stad, mer pengar till saker som reklamfloden sköljer över oss med i sin hysteriska kamp för att få oss att konsumera allt mer, i allt snabbare takt nu när prylarna blir allt billigare.

När förhandlingsdelegationer beslutar om naturlagar...
I en politisk kompromiss har man slagit fast att medeltemperaturen på planeten inte bör höjas mer än 2 grader - utgår man från de forskarrapporter som finns handlar det snarare om att inte höja temperaturen med mer än högst 1,5 grad.

Utgår vi från kompromissen på 2 grader så innebär det enligt de beräkningar som dominerar att utsläppen av växthusgaser får vara högst 44 gigaton år 2020. Något sånär kvalificerade beräkningar visar att med dagens politiska löften kommer utsläppen att vara 6 - 11 gigaton högre.

Sverige bidrar till detta, trots att politiker, näringsliv och fackföreningar försöker montera på änglavingar. Änglavingarna blir, med deras sätt att räkna, ännu större om vi lägger ner jordbruket helt och istället importerar all mat, samtidigt som vi slutar flyga inrikes men tiodubblar flygresandet utrikes... De siffror man använder sig av är till för att mörka, inget annat. Istället för att se vad vår konsumtion och livsstil ger upphov till globalt, väljer man att räkna utifrån hur utsläppen ser ut inom landets gränser. Globaliseringens främsta förespråkare blir plötsligt nationalister...

Dilemmat
Vi står således inför ett jätteproblem, som få ens verkar vilja viska om: ju mer pengar vi har ju större möjlighet får vi att leva på ett sätt som leder till ökad klimatpåverkan. Blir vi tillräckligt rika kan vi konsumera upp hela planeten, har någon sagt. Vi lever i ett ekonomistiskt synsätt som innebär att vi alltmer kommit att likställa reella värden - som jord, vatten, mat och vardagens verkliga behov - med siffror på olika konton.

Omsättningar är mer betydelsefulla för det ekonomiska systemet än reella värden. En hållbar skjorta, som överlever tusen tvättar och står över alla modetrender, tillför inte BNP just någonting, medan en trendig skjorta som skall överleva några månader är en del av det flöde som stärker BNP, bättrar på våra pensionsfonder och får att oss bli rikare. Det är märkligt, för att inte säga chockerande, att politiker och ekonomer inte ser både problemen och absurditeten i detta.

Tyvärr hinner inte tekniken med att balansera vår ökande konsumtion och våra allt vidare resemönster. De framgångar som görs när det gäller tekniskt utveckling - varje enhet kan tillverkas på ett energieffektivare sätt - äts upp av att vi blir fler människor på jorden som kan konsumera mer, och vi som redan konsumerar mer påverkas att konsumera än mer. Det gäller inte bara i Kina och i USA. Det gäller lika mycket i Sverige, vilket vi ofta vill bortse från. De svenska utsläppen, baserade på vad vår konsumtion och vårt sätt att leva, ökade förra året. Regeringen har försökt påstå något annat, men det är helt enkelt lögn.

Det är med detta i bagaget de femtio svenska politikerna och tjänstemännen från regeringen tar sig ner till Durban. Man bär på den fråga man inte vill, får eller vågar nämna.

Att leva bättre blir ett hot
För att se till att ekonomin blir större i år än förra året krävs ökad konsumtion. Vilket inte är hållbart. Vi måste hitta system att ta oss ur detta på ett frivilligt och genomtänkt sätt istället för att hamna i en slutdestination där vi tvingas till oerhört smärtsamma panikbromsningar. Vi borde påbörjat detta arbete redan för 30 år sedan. Då hade vi kanske kommit en bit på vägen.

Det är ett allvarligt problem att vi byggt upp system och strukturer som bygger på idén om evig tillväxt. Vilket i sin tur innebär att det blir ett hot att sänka arbetstiden, det blir ett hot att sträva efter mer fri tid, det blir ett hot att fundera över vad vi verkligen vill med våra liv. Det är ett hot mot systemen att på fullt allvar vidga frågan om hur vi skall förvalta vår planet till att också gälla hur vi förvaltar vår begränsade tid. Det blir ett hot att ens ställa frågan: Är det tillväxt eller är det utveckling vi vill ha?

I USA blir problemet än tydligare än i Sverige - dessutom är det enklare att tala om andra än om oss själva. Under förra kvartalet ökade konsumtionen i USA med 2,4 procent. Cirka 70 procent av USA:s BNP hämtas från shopping. För att klara sig ur den "ekonomiska" kris som USA lever med måste man således öka konsumtionen än mer. Och i andra änden av varje dollar finns utsläpp som bidrar till klimathotet. Genom att låna pengar till konsumtionen har man kunnat upprätthålla ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Skuldbördan i USA ligger idag på drygt 2500 miljarder kronor. Än mer absurt är att i det land som ökat konsumtionen på detta sätt är den officiella arbetslösheten 9 procent, nästan var sjunde amerikan tar emot matkuponger för att överleva och cirka 30 procent av bolånetagarna har högre skulder än vad bostaden är värd.

Är det något land som borde fundera på att hitta nya system - istället för att tro på att det vi idag lever med är någon sorts naturlag - så är det just USA.

Propagandan
Men är det inte människors önskan att konsumera mer? Om vi går tillbaka till Sverige så finner vi att bara i detta lilla land satsades förra året drygt 60 miljarder kronor på reklam och marknadsföring i syfte att få oss att förstå vad det är vi önskar och vill. Så här såg det ut förra året:

En betraktelse över ekar

2011-11-26T09:19:00.006+01:00

Sitter på tåg och har nu fått två frågor om tv-eken. Den där eken som häromnatten avrättades på Östermalm i Stockholm, alldeles utanför tv-huset.

Stockholms kommun hoppades förgäves på snöstorm eller åtminstone 30 grader kallt så att de män och kvinnor - till största del i mogen pensionärsålder - antingen skulle fallit av pinn på sin post som väktare av den gamla eken, eller bli så utmattade att de burits hem av omtänksamma barn och barnbarn. Men varken snö eller kyla kom. Så man fick ta polis till hjälp. Eken var nämligen, efter en lite trög start, på väg att dra större skaror av urbana människor.

Om tv-eken vet jag inte mer än att den nog minst var 500 år, att den mitt i gatan stod och att den hade ålderskrämpor som säkert förstärkts av den inte alltför stimulerande miljön. Om eker i allmänhet vet jag mer. Vi har några mycket ståtliga och hyggligt gamla ekar på tomten - där de tycks trivas tillsammans allt från bok och alm till björk och några vördade tallar av modell större.

Favoriteken på tomten heter Elin - likt Elin Wägner klarar ekar ofta de kraftigaste stormar och orkaner. Talar med henne när jag är på väg till växthuset och konstaterar alltid att hon är allt annat än ensam. Ekar är nämligen basen för hela biotoper av liv. Dessutom är vi släkt, åtminstone i så måtta att vi nog härstammar från samma urcell.

Ekar ger man sig inte på hur som helst. Magnus Eriksson var den som genom sin landslag 1347 stipulerade hårda straff för den som bar sig illa åt mot en ek. Den som brände ner en ek fick sona sitt straff med böter. Många av dagens ekar var i sin ungdoms gladaste dagar på 1300-talet.

Det man framför allt ville värna var ekens ollon. Ollonskörden var livsviktig för svinbetet. Nåja, alla bönder var inte helt glada över ekar, de tar både vatten och kväve från den jord där bönderna sått för att skörda.

Under Gustav Vasas tid blev eken uppgraderad från producent av svinmat till potentiell producent av virke till Gustavs örlogsflotta. Eken står pall för skeppsröta och långa och fina plank kunde man få ut. Gustav bestämde att alla ekar var kungens träd. Detta må även vi som är republikaner tacka monarken för, utan det kungliga dekretet hade Sverige varit utan sina ståtligaste ekar idag.

När jag intervjuade Johan Lind, som skrivit den fantastiska boken Quercus - ekens mångfald, i Kunskapskanalen för något drygt år sedan fick jag förresten veta att den berömda Gustav Vasa-eken på Lindholmen utanför Stockholm inte alls har med Gustav Vasa att göra. Nåja, det är väl inte bara jag som blivit blåst. Förresten dräller det av just ekar som påstås ha något med gamla kungar att göra.

Min personliga favorit bland ekarna heter i alla fall Amiralen, och befinner sig sedan sin födsel söder om Borgholm på ett naturreservat som heter Halltorps hage. Kring denna ek kan man vandra. Under denna ek kan man sitta, krypa och fundera över livets oändliga mångfald. När man väl sitter och mediterar över livet kan man dessutom få se de riktigt stora ekoxarna, den småskaliga naturens egen pansarvagn i form av Cerambyx cerdo. Den som unnar sig en stund vid Amiralen kan njuta av att lägga handflatorna på en stam som är ett helt landskap av magnifik konstnärlig infrastruktur: vägar, gångar, ingångshål och utgångshål. Byggarbetarna har varit skalbaggar och steklar.

Och det är väl egentligen detta - myllret av liv - som är kryddan kring de vackraste och äldsta ekarna. Jonas Lind - författare till boken som jag nämnde tidigare - berättade han kunde känna reell lycka vid en ek. Det gladde mig, jag trodde att jag var en ensam galning. Kring eken kan man finna hundratals arter, i själva verket är det så att mer än tusen arter är beroende av eken. Och då räknar jag inte in arten äldre mogna män och kvinnor på Östermalm i Stockholm. Men däremot underbara små kompisar som noshornsoxen, ädelguldbaggen och läderbaggen. Om dessa någonsin setts kring tv-eken är okänt för mig. Däremot såg jag norrbaggen Skavlan i ekens närhet för ett tag sedan.

PS! Stammen på bilden tillhör Amiralen.

Det regnade likmask över oss hela spelningen...

2011-11-25T06:30:00.001+01:00

På väg till Nyhetspanelen, lär väl bli samtal om Juholt som vanligt, det är ju en aldrig sinande källa till stoff för teve-soffor.

Men ikväll blir det något helt annat för min del. Ett citat från boken jag ska prata om på Kunskapskanalen klockan 19.00:

"I stort handlade det om hur man kunde göra människor illa. Hur man kunde påverka mänskligheten på ett negativt sätt. Vare sig det handlade om att sälja knark, bränna kyrkor, ta livet av präster eller vad fan som helst."

Citatet är från boken boken Blod, eld och död. En bok som handlar om svensk death metalmusik - där Sverige legat i frontlinjen och fått exportstöd från regeringen - och andra varianter inom samma genre. Om detta skall jag prata i Kunskapskanalen ikväll med författaren Jon Jefferson Klingberg.

Möjligen kan man se genren och dess utövare som en del av upplevelseindustrin. På scenen kan finnas grishuvuden, likkistor för barn och köttslamsor. Men musikens mer godmodiga hantverkare kan också vara riktigt folkliga och delta i Körslaget...

Frågorna är många och självfallet vill jag ha utrett hur kopplingen ser ut mellan gammal hederlig 50-talsrock och brutalmetal. Den första hårdrockplattan kom förresten ut i Sverige samtidigt som proggrörelsen var som starkast - hur mycket krockade inte det... Och idag, hur är kopplingen till nazismen och vit makt? Kanske är det istället nyliberala drömmar om individens totala frihet och ensamhet som ligger närmare till hands?

På kyrkogården i min barndoms kommun Österhaninge ligger en av brutalmetallens stora, Pelle Dead, begravd. En av flera tragiska och kultifierade livsöden, som man bara måste prata lite om. Och förresten: Är det så att hårdrock blir lika vanligt på äldreboende om trettio år som dragspel var det för trettio år sedan...?

"Det regnade likmask över oss under hela spelningen", citeras en musiker i boken. Undrar om han tyckt det varit lika häftigt om han vetat att det bara varit oskyldiga fluglarver. Hur som helst: en intressant bok är det, om en intressant genre som rymmer det mesta. Även väldigt bra musik. Ska man förstå världen måste man vara nyfiken.
Kunskapskanalen fredag 19.00 samt midnatt och måndag 09.00.

På lördag är det köpfri dag...

2011-11-24T18:10:00.000+01:00

På lördag är det köpfri dag. Kanske kan detta inspirera...

Jesus, Palme och irrationell rationalitet

2011-11-24T05:14:00.007+01:00

Ikväll 19.00 intervjuar jag Lena Andersson om hennes bok Förnuft och högmod.

Det finns massor att samtala om. T ex varför man måste vara rädd för att framföra religionskritik - är medierna till och med rädda att fördöma mord om de sker i en religions namn? Det menar i alla fall Lena Andersson. Hur hanterade svenska medier mordet på den holländske regissören Theo van Gogh? Bedriver vi någon sorts självcensur av rädsla för konflikter och vrede?

Självfallet måste jag också fråga om varför hon inte anser att Jesus var så moralisk och god som vi blivit lärda att ta för självklart - ni kanske minns Lenas Anderssons Sommarprogram 2005 som skakade om rejält.

Men det finns också andra frågor att ställa: Är det inte ganska rationellt att tro? Behöver vi inte en gud för att orka med tanken på döden? Anderssons skriver i sin bok att "tro på gud är att leva i en livslögn". Behöver vi inte livslögner? Omger vi oss inte med en massa livslögner för att stå ut? Kan det inte vara rationellt att vara irrationell?

Lena Anderssons ifrågasätter Lisbeth Palme och menar att hon döljer något. Hon skriver hårt om det. Detta vill jag förstås fråga om.

Tranströmer skriver: "Livet är som ett flyttlass vi bär med oss hela tiden. Ett flyttlass på väg mot döden". Hur är egentligen Lenas relation till döden? Oj, undrar om vi hinner tala om allt på 28 stackars minuter. Ska bli kul att höra reaktioner från er som ser det i teve.

Kunskapskanalen ikväll 19.00 samt vid midnatt. Och imorgon förmiddag 09.00.

Imorgon 19.00 blir det ett annat samtal: om eld, blod, död och musik. Det har varit minst sagt spännande att tränga in i metalvärlden, där man på fullt allvar kan "smycka" scenen med grishuvuden och uppmana publiken att skära sig - och rent av ta livet av sig. Men, ska sanningen fram, så är metal så mycket mer än så. En del verkar väldigt snälla bakom scenrollen.

De närmaste månaderna blir det ganska många intervjuer för min del om både miljö, kultur och samhälle:
Samtal om svensk natur med Henrik Ekman.
Samtal om tanter och vad forskningen säger om detta ämne.
Samtal om vad gudlös etik kan vara.
Samtal om forskning om anknytningsteorin.
Samtal om albatrosser.
Samtal om bland annat Karin Boye och Gunnar Ekelöf.
Samtal med en känd journalist om livet och döden och lite annat.
Samtal om ekonomisk politik.

Ska Kina motarbetas för att de subventionerar klimatbättre teknik?

2011-11-23T08:38:00.001+01:00

Funderingar på tåget: Om det nu är så att Kinas kommunistparti väljer att ge kraftiga räntebidrag och andra subventioner för att masstillverka billiga LED-lampor - ska vi i de betydligt mindre odemokratiska länderna motsätta oss det av principiella marknadsekonomiska skäl? Trots att LED-lampor minskar energiomsättningen med närmare 90 procent, är bra för klimatet och håller ofantligt mycket längre än alla andra lampor.

Ska vi protestera mot att kineserna toppstyr och med statliga medel snedvrider marknaden? Och slår ut västerländska bolag som, trots sitt tekniska försprång, inte fått ändan ur vagnen på alla år? Är de marknadsekonomiska principerna viktigare än planetens tillstånd? Tja, det anser man i USA - och snart lär väl EU också agera. Om nu en enpartistat - jojo, formellt finns det några andra partier också - kan tillföra något som är positivt för klimatet, trots tusen andra brister, ska vi då försöka förhindra det av principiella skäl?

Mitt svar är givet: Det är bra att subventionera det som är hållbart långsiktigt. Om Kina gör det så är det bra. Oavsett om det är demokrati eller diktatur. Den hysteriska marknadsfundamentalismen får givetvis inte bli ett hinder för en rimligare klimatpolitik.

PS! LED-lampor innehåller inte kvicksilver, till skillnad från vanliga lågenergilampor som EU i all sin motsägelsefulla miljöstrategi, i realiteten öppnat slussportarna för. En sjuarmad ljusstake, för att påminna om att dessa ting snart kommer att invadera hela landet, drar mindre än 2 watt med LED-lampor i. Dessutom lär lamporna hålla ett helt mänskligt liv. Ni som vill invadera i LED-världen kan ju alltid kolla den här bloggen.

PS2! Ni som vill läsa mer om kvicksilver i lågenergilampor kan kika på en bra artikelserie i SvD

Augustpristagarna

2011-11-22T19:32:00.000+01:00

Den som vill ha koll på de böcker som varit Augustnominerade kan, som alltid när det gäller kultur, kasta en blick på Helsingborgs Dagblad.

En av de få böcker man inte recenserat är Spektrum. Den ligger på min läshylla och författaren tänker jag prata med senare i vinter i Kunskapskanalen (En bok, en författare - här är förresten mina senast 18 intervjuer).

PS! Den som tror att jag skriver väl om Helsingsborgs Dagblad kanske tror att det beror på att Elin Wägner jobbade där några år - men så är inte fallet, hon arbetade på Helsingborgs-Posten (Skåne Halland).

2011-11-22T18:56:00.005+01:00

Vernissage

Onsdag 23 november 2012
18-20

BIKT
(Bild- och konsthantverkare runt Tisnaren)
med

Lena Rosén Schlaug

Utställning 23 november - 7 december

Bruksgatan 5 Finspång

Finspångs Konstförening

Med ett leende satte han kniven i Juholts framtid

2011-11-22T07:55:00.001+01:00

Här till höger finns Tomas Östros. Han har just satt kniven i Håkan Juholts politiska framtid, med den där iskalla leende blicken och mjuka tonen.

Östros är den totala motpolen till Juholt. Just detta lär komma att locka panikslagna socialdemokrater allt mer när deras självbild nu smulas sönder till något som närmast kan betraktas som aska. Då glömmer man lätt hur illa man tyckte om Östros inför de senaste valet. Det som då lät, inte som en popcornmaskin men väl som en vinylplatta som fastnat i samma spår, kan i panikens tid komma att uppfattas som en frälsning från ondo. Med Östros vet man vad som skall sägas och hur det skall sägas.

För den som inte minns vill jag bara i all ödmjukhet påminna om att man på SvD:s och DN:s ledarredaktioner i våras var djupt bedrövade över att Thomas Östros avlägsnats från Socialdemokraternas verkställande utskott. Minns ni det? Nu blir det ingen förnyelse, utropade SvD. Besynnerligt, hävdade DN bekymrat över att en sådan erfaren, vis och lagom högersam person lämnats utanför. Men nu är han på gång. Både DN och SvD kanske snart får glädjas.

Det kanske kan vara rimligt att påpeka att det som Östros och Sahlin drev i valrörelsen, tog man avstånd från efter valdagen. Man lurade således skjortan av sina egna valarbetare, som tagit av sin privata tid och slitit oavlönat i valrörelsen för att föra fram de argument och den politik som partiledningen påstod att man stod för. Men som det visar sig att man inte trodde på. Man förvandlade således sina egna medlemmar till duktiga idioter. Det är politik när den är som allra sämst.

Vinst luktar inte illa på tillräckligt avstånd

2011-11-21T10:02:00.002+01:00

Tyvärr är det så att marknaden emellanåt inte bara är hjärtlös, utan även hjärnlös. Det förstnämnda har ofta med avståndet att göra. Vinst - oavsett om den ramlar in från grisstallar eller äldreboende - luktar inte illa om man befinner sig på tillräckligt avstånd från det som luktar.

Om detta skriver jag i den här dagsfärska krönikan, och det kommer säkert att reta en och annan som fortfarande inte förstått hela bilden av varför en anonymiserad, globaliserad "marknad" uppfattas som lönsam i en värld där vi blundar för de externa kostnaderna. Och där allt från plastpaljetter och geléhallon till levande varelser mäts efter samma grundläggande måttstock - bara vi slipper se, slipper lukta, slipper höra, slipper känna och slipper skämmas. Det lär vara bra för affärer och tillväxt. .

Det sistnämnda - det där med hjärnlös - uppstår alltför ofta när man har så bråttom att den medvetna hjärnan inte hänger med. Beslut "måste" tas på millisekunder om man ska tjäna pengar i börsjakten. Jag läser i SvD Näringsliv att man just nu investerar 2 miljarder kronor "för att kunna erbjuda en datahastighet som är fem millisekunder snabbare än de existerande förbindelserna mellan London och New York".

Varför? Jo, svaret ges av kabelläggarens vd: "Om du vet något fem millisekunder tidigare än andra, så har du ett stort försprång". En millisekund är en tusendels sekund.

För varje tio mil kortare den optiska kabeln blir i Atlanten tjänas en mikrosekund in - en mikrosekund är en miljondels sekund. Varje miljondels sekund är viktigt för så kallad högfrekvent börshandel. Givetvis är det aktierobotar som sköter handeln. Även den finansiella sektorn, som ju redan är ganska hjärtlös, kommer således att också bli alltmer hjärnlös.

Tillägg: Och här kommer mera.

Joe Hill

2011-11-20T06:00:00.004+01:00

Igår var det 96 år sedan Joe Hill avrättades i mormonernas Salt Lake City. Fick en bok mig tillsänd för några veckor sedan - The man who never died av William M Adler. Har legat i högen av sånt som skall läsas. Men fick inspiration av gårdagens Under strecket där en artikel berättade om boken. Så natten har ägnats berättelsen om Joe Hill.

Han fälldes för mord på en handlare och dennes son. Han fälldes på indicier. Adler redovisar hur egen forskning - han har rotat i arkiv och minsann också haft spanare i Sverige - lett fram till att Hill var oskyldig. Han pekar dessutom ut mördaren.

För den som inte var med i Woodstock 1969 - love, peace and understanding - är väl det här en höjdare även om Hill inte skrivit den själv:

Urbant ekkomplement till urban ekochic shopping

2011-11-19T18:07:00.001+01:00

Se här och följ det urbana dramat om den så kallade teve-eken på Östermalm i Stockholm.

T.S. Eliot

2011-11-19T06:34:00.000+01:00

Om T.S.Eliot finns mycket att säga. Hans dikt The Waste Land ramlade över mig igår när jag läste in material inför en intervju kring en bok senare i höst.

Lustigt, den där dikten var, i Karin Boyes översättning, en återkommande dystopi under några dova år i tonåren när lärarna i Norra Latin lyckades göra livet till ett smärre helvete. Vad sägs om inledningen, den är inte munter precis - ibland undrar jag om han driver med oss:

April är grymmast av månaderna - driver 
syrener fram ur de döda markerna, blandar 
begär och minne, kittlar 
dova rötter med vårregn.

Hur mycket behöver man få i vinst på varje gamling?

2011-11-18T08:59:00.004+01:00

Ibland hamnar man i smått absurda debatter och samtal. Så skedde häromdagen för min del. Debatt/samtal om ekonomi, riskkapital och miljö. Vi kom in på riskkapitalets ovilja att satsa på t ex solceller och deras vilja att satsa på skattefinansierade områden som t ex äldrevård.

Jag ställde en enkel och mycket vänlig fråga utifrån vanlig marknadsanalys: Hur mycket, enligt era målsättningar, behöver ni tjäna på en genomsnittlig åldring för att investeringen skall bli intressant?

Tyvärr blev den som fick frågan närmast rasande och menade att sådana överväganden inte alls existerade, att frågan var oförskämd och att jag var ute efter att smutskasta det enda fungerade, och det mest framgångsrika, ekonomiska systemet som världen upplevt.

Nu var jag faktiskt inte alls det, utan bara nyfiken på hur man ser på risker och vinstmöjligheter inom välfärdstjänster och mer fysiska investeringar. Kanske är det så att kapitalets bästa vän är just skattefinansierade verksamheter. Kanske är det så att sådant som är skattefinansierat mår bäst av att inte i mer än nödvändig och rationell omfattning beblandas med den vinstsyftande - och numera allt mer globaliserade - ekonomin.

Kanske är det rent av så - ja, det är det nog - att ju mer anonyma kapitalägarna är ju mindre intresse har man för den reala verksamheten.

Lustigt, det var i alla fall det argumentet jag en gång hade när MP motsatte sig LO:s löntagarfonder - tänk om vi fått med oss sossarna på att föra över pengarna till Närfonder - som sedan skulle finansieras på samma sätt som löntagarfondernas variant på skatt på övervinster. Närfonder var lokalt/regionalt ägda fonder i syfte att stärka det lokala överskådliga näringslivet, ge räntebidrag om anställda ville ta över sina företag då de skulle säljas och på andra sätt stötta kooperativa verksamheter. Allt för att stimulera direkt gemensamt ägande och småskaligt näringsliv som har ansikte. Idén byggde på något så enkelt som att vi trodde mer på människor än på både staten och kapitalet. Jag gillar fortfarande idén.

I våra nordiska grannländer är det inte tillåtet att syfta till vinst, på sådant sätt som anses fullständigt normalt i den svenska debatten. Såväl MP som S tycks vara mer till höger i denna fråga än borgerliga partier i grannländerna. I den svenska tankeboxen har en närmast extrem marknadsfundamentalism invaderat. Arbetet för mental förändring som Svenska Arbetsgivarföreningen påbörjade på 70-talet har verkligen lett till nya normer i den svenska debatten.

Mest tragiskt är, ur min synvinkel, att Miljöpartiet också fallit i fällan. Den petimeterförändring man nu, under galgen av nyhetsförmedlingen, föreslår är rent av larvig - man vill tydligen också tillsätta en ny myndighet för att kunna upprätthålla marknadsfundamentalismens grundprincip. Tips: gå tillbaka till partiets bildande, fundera över de ideologiska överväganden som då gjordes, och de självklara gröna vägval som beslutades. Försök tänka grönt även om det går utanför den tankebox som numera är norm. Det är inte farligt, det är bara nyttigt.

Spännande argumentation

2011-11-17T07:57:00.002+01:00

Jaha, så har då äldreminister Larsson (KD) berättat att vi behöver mer skattepengar till äldrevården. För att få detta har hon medverkat till att minska skatteuttaget med över 100 miljarder... Och berättar nu att "vi måste få fler i arbete" så att skatteinkomsterna ökar. En spännande argumentation.

Frågan är var någonstans det finns möjlighet att skapa mer arbete? Jo, främst inom vården. Där man inte har råd på grund av bristande resurser. Att vara äldreminister i en regering som satt som främsta ideologiska mål att a) bolagisera och b) sänka skatter kan inte vara lätt.

En skatteprofessor meddelar samtidigt att "en större andel av skatteinkomsterna måste få gå till äldrevården". Vi får nämligen inte - i den moderata offentliga tankeboxen - låtsas om att vi just sänkt skatterna med över 100 miljarder. Ty dessa sänkta skatter är att se som en naturlag.

Jag berör ämnet i min senaste krönika i Fria Tidningen.

"Det finns flera skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning"

2011-11-16T10:31:00.001+01:00

Har läst Lena Anderssons nya bok, Förnuft och högmod. En av artiklarna har rubriken Elementär induktion. Det är en mycket oartig redovisning av oklarheter när det gäller mordet på Olof Palme.

Utifrån grundtesen att det även i den sekulära tillvaron finns dogmer, i vilka vissa antaganden anses som så grundläggande att de inte får ifrågasättas, funderar hon utan vare sig livlina eller skyddsnät mycket oartigt över Lisbeth Palmes roll i polisutredningen.

Lena Anderssons konstaterar att Lisbeth Palme är den som befunnit sig närmast händelseförloppet - det vill säga mordet på statsminister Olof Palme - och hävdar synnerligen oartigt att Lisbeth Palme också är "den som har största orsak att dölja vad som egentligen händer." Nej, Lena Andersson menar förstås inte att Lisbeth Palme är inblandad i mordet. Men hon skriver följande:

"Människor undanhåller fakta av helt andra skäl. De gör det av skräck, skam, fruktan och social prägling. De döljer händelser för säkerhets skull och för obehaget inför tanken att generande bisaker kan uppdagas när huvudsaken rullas upp. Rädslan för att de egna barnen eller man själv kan vara hotade räcker också för att avstå från sanningen. Det finns flera skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning. För en statsministerfru föreställer jag mig att minsta oro för att makens statsmannarykte ska solkas eller att det som utspelat sig just före mordet blir svårt att förklara för svenska folket är tillräckligt för att reflexmässigt välja tystanden."

Därefter går Lena Andersson igenom det hon anser vara märkligt i utredningen. Och hur trovärdigt det är att hustrun till en statsminister, som avsagt sig livvaktsskydd den här kvällen, en kall och ganska blåsig sen vinterkväll går över Sveavägen för att hustrun skall titta i ett skyltfönster till en affär som säljer indiska kläder. Och författaren undrar förvånat om polisen någonsin utrett om Lisbeths Palmes intresse för kläder verkligen var så stort och om hon "någonsin setts i färggranna tyger och paljetter".

Tänk om det istället denna kyliga och lätt blåsiga natt utspelat sig någon form av avtalat möte vid Tunnelgatan, funderar Lena Andersson vidare: "Varför korsar de Sveavägen? Det orimliga däri pekar mot ett avtalat möte som hon av någon anledning inte kan berätta om."

Till detta pekar författaren på en rad händelser som hon uppfattar som konstiga, allt från Lisbeths Palmes vägran att låta någon se hennes ansikte vid konfrontationen av de män där hon skulle peka ut eventuell mördare till det att hon "varit stingslig, kitslig, sluten och ständigt förorättad".

Om detta, och mycket annat i boken, har jag funderat en del på med anledning av en intervju med författaren om någon vecka i Kunskapskanalen.

Mer om 1998...

2011-11-15T06:00:00.013+01:00

För någon dryg vecka sedan skrev jag lite om valet 1998. Det blev många besök den dagen, och det resulterade i en hel drös e-post. Så nu lägger jag ut större redigerade delar av det arbetsmaterial som jag samlat. Här finns det att läsa.

Förutom material hämtat från minnesanteckningar, protokoll och tidningsartiklar - tack till er som skickat material jag inte haft - så finns en del intressanta citat från böcker andra har skrivit om detta ämne.

Skälet till att jag för någon dryg vecka skrev om valet 1998 på var att jag på MP:s trettioårsfest, för några veckor sedan, fick frågor om just detta val. Man frågade om det var sant att "Birger skänkt Persson makten". Jag hade förstås hört det flera gånger under årens lopp - från både Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Men då valt att hålla truten. Nu gör jag en jämförelse mellan de strategier som användes i de svåra valen 1998 och 2002.

Stopp och tänk efter

2011-11-14T09:13:00.003+01:00

När man lever mitt i nuet kan ett år kännas långt. I ett längre historiskt perspektiv är ett år en mycket kort sekvens. En mandatperiod också.

I konservatismen finns en ådra som jag uppskattar: samhället är att se som en organism och som sådan tål det inte häftiga förändringar. Det finns ett värde i att stanna upp och tänka efter.

Sofia Arkelsten, partisekreterare i moderaterna, tycks inte omfatta denna goda ådra i konservatismen. I dagens DN tycks hon mena att det är något fel på systemet när vårdbolag ser som sitt främsta mål att - oavsett om det sker via att betala så låga skatter som möjligt eller genom dra in på vårdens kvalitet - att dra hem vinst.

Just nu går det så fort nu att man bara hinner se de pusselbitar man lägger, inte det pussel som växer fram. För att kunna se hela pusslet måste man ta några steg tillbaka, skaffa sig en överblick. En sådan överblick får man inte när man står mitt i ett Nu som hela tiden förflyttar sig i allt snabbare takt. Kloka politiker inser att man behöver stanna upp, lyfta blicken från den pusselbit man just håller på lägga.

Det vi nu ser växa fram - som en följd av ofta hyggligt motiverade och ibland riktigt vackra pusselbitar - är ett samhälle som inte blir bra. När Caremas vinster hamnar i skatteparadis, när de nya apoteken trollar bort sin skattefinansierade vinst är det mer än bara skönhetsfläckar. Det är själva drivkraften att söka sig så stor vinst som möjligt - vem är så naiv att man tror att riskkapitalister vill betala mer skatt än nödvändigt eller ens har de gamlas väl för sina ögon.

När bankernas attityd är som Nordeas är det inte bara misstag, det är drivkraften i det system som spårat ur. När skolan blir alltmer segregerad och det saknas en idé om vart vi skall ta vägen... då är det inte tillfälliga missgrepp det handlar om. Därför finns det skäl att införa ett moratorium på några år så att inga fler utförsäljningar, inga fler privatiseringar, inga fler hugg ur det vi byggt upp som gemensamma angelägenheter får göras.

Efter några års funderande kanske vi i demokratisk anda beslutar att fortsätta att sälja ut, privatisera och marknadsanpassa - men då har vi åtminstone haft möjlighet att låta Nu bli en tid för eftertanke snarare än en tid för att rusa i flock.

Det är ju inte så att det varit den borgerliga regeringen som satte igång det vi nu ser rulla på, det var det tidigare regeringar som gjorde. Så det är mer än ideologi det handlar om just nu, det är en politisk flocktanke som sveper över bland annat Sverige. När flocken springer i samma riktning bör man alltid ställa sig lite utanför och fundera på vilka argumenten är. Be flocken stanna upp ett tag. Be var och en att tänka själv. Inte följa den som ropar "Lita på mig!" Det har alltför stor likhet med lämmeltåg.

Kvar på bryggan i november

2011-11-13T07:42:00.008+01:00

Så är det den trettonde november igen. Men ingen snö i år. Viken ligger isfri. Lommen är dock tyst. En gräsand, för trött för att flytta, satt på den kvarvarande bryggan när dimman just lättat. Ensam och lite sorgsen, tycktes det.

Under livets november

stillnar sinnena,

förställningen viker sig

som vissnande blommor.

Där bortom uppenbarar sig de
vackraste snäckor som samlats under året.

December kan bli en varm månad, trots allt.
Emil Schlaug

Fjärilsvingar under bryggorna

tonar bort det fördolda

finner hemlighet bortom kastanjeträden

i ögonblick av vågors skri

insikt: längtan är här och nu.

Emil Schlaug

SAMURAJ

Japanskt vässat stift viner

utmed horisontens oändlighet.

Jag är vinden som befaller

lämna mig med bultande sår

lämna mig med ovisshet

lämna mig med tystnaden av imorgon.

Emil Schlaug

Förbereda våren...

2011-11-12T06:00:00.004+01:00

Dags att förbereda våren. Så här. Gör det du också om du kan. Enkelt, kostar nästan ingenting. Och det lönar sig på många sätt. Var olydig och sätt upp dem lite varsomhelst i grannskapet...

Den här är också helt klart väldigt intressant och givande om du har trädgård och inte gillar att hålla på med bin.

Om du är med i Jägarförbundet kan du spara en slant genom att gå ur, vilket säkert många gör efter det här.