I liberala Uppsala Ny Tidning recenserades min bok, blev riktigt bra. Men recensionen visar också på hur olika man kan uppfatta begrepp som frihet. Så här skriver Sakine Madon:
"Emellanåt blir schaugismen dock spretig. Ena stunden kan man läsa ett brinnande försvar för yttrandefriheten (med hänvisningar till liberalen John Stuart Mill), för att snart snubbla över censurförslag som att inrätta helt reklamfria zoner i urbana miljöer."
Det är helt korrekt återgivet.
För en liberal är yttrandefriheten att kunna köpa sig reklamplats överallt i urbana miljöer likvärdigt med människors yttrandefrihet. Så är det inte för mig. För mig gäller det att skilja på frihet för människor att yttra sig och frihet för t ex globala företag att köpa sig rätten att bedriva propaganda (reklam är en sorts livsstilspropaganda på temat "konsumera mer").
Några tunnelbanestationer och torg utan reklam men med desto mer kultur - hur kan det vara så provocerande för en liberal av idag?
Och vad hade egentligen John Stuart Mill sagt om saken? Mill levde i ett annat århundrade och hade förstås inte ens kunnat föreställa sig en värld där människor ideligen i vardagen påverkas av köpreklam. Tusentals gånger per dag, på stan, i teven, på nätet, i radion. Ideligen.
I Om friheten - den av hans böcker som handlar om just yttrandefrihet - skriver han så här:
"Nästan varje vara som köps och säljs kan brukas till övermått, och säljaren har intresse av att stimulera detta övermått. (-) Ingenting av värde (för friheten, min anmärkning) går förlorat om man ordnar det så att människor får träffa sitt val - klokt eller dåraktigt - på eget bevåg så ostörda som möjligt av det slags folk som i sina egna intressen söker jaga upp deras lidelser."
Skulle Mill hålla med mig eller Sakine i frågan om reklamfria zoner? Jag är övertygad om att jag vet svaret...
Skriver så här i boken:
"I fasciststater och kommunistiska diktaturer har vi under historiens gång sett skrämmande exempel på hur mördare och diktatorer i propagandaapparatens ordvrängeri förvandlas till älskliga storpappor som med ljus och ledning beskyddar sina barn. Ju större avsky som borde möta dessa ledare desto större behov av tillrättaläggande reklaminsatser för att hålla folket informerat om hur god storpappan är i all sin vishet. Med envetna kampanjer och livsstilsbudskap försöker man hålla greppet om folket för att få det att tycka och tänka rätt. Med massreklam och storstilade budskap låter diktatorer folket få veta hur de skall tänka och tycka.
Hur ser skillnaden ut mellan detta och konsumtionssamhällets propagandaapparat? Den finns. Förstås. Men målsättningen är densamma: marinera folket genom livsstilspropaganda. Vi slipper visserligen att ständigt möta bilder på diktatorer – och citat från desamma – i vårt konsumtionssamhälle. Men vi möter ständigt bilder av varumärken och varor med löften om vilken glädje de skall ge oss bara vi konsumerar.
Vi bör motsätta oss detta. Vi kan börja med att sanera torg och gator så att minst hälften av propagandan tas bort. Eller varför inte inrätta helt reklamfria zoner i urbana miljöer där kulturen istället ges utrymme. Det måste bli ett slut med att vi marineras i en tankemodell som upprätthålls genom betingande maktutövning och som förvandlar oss till aktörer i en konsumtionskultur vars uppdrag det är att hålla igång ett system. Borde vi inte känna oss chikanerade? Varför ska vi vara reducerade till kuggar i ett ekonomiskt system?"
