Utvecklingen har sin gång

Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna rämnar, minnen förintas.

Det finns få byggnader som är så vackra som gamla ladugårdar. Vi gick ner till ladugården med våra ungar i den kalla vinterkvällen, hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk hos bonden vars bästa vänner var korna, de där korna som han kunde gett sitt liv för.

Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja. På våren lekte tiotalet lamm med hönsflocken. Men de var rädda för bikuporna. Till julen fick dom kalasa på midsommarens kransar. Kanske mindes dom sommaren. Kanske längtade dom. Precis som människor längtar efter ljuset.

Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen av fattigdom, slit och kyla. Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.
 
Läs hela krönikan här.