Dimman låg djupt häromdagen

Skiss: Lena Rosén Schlaug

Dimman låg djup häromdagen. När den lättade fylldes buskagen med euforiskt kvittrande fåglar, vi tog med oss en korg med kaffetermos och hembakad rulltårta ut, solen värmde och vi vände våra ansikten mot den så där som nordbor ofta gör. Minns ett besök i Kina, vi var ett gäng svenskar som stod blundande med ansiktena mot solen och med ryggen mot muren in till Den förbjudna staden. Vi njöt efter dagar med ganska tjurigt väder. När vi öppnade ögonen stod ett femtiotal förundrade kineser och tittade på oss som om vi vore konstiga.

Nu, förstår jag att dom har annat för sig. Coronaviruset lägger ett dämpande raster över allt. Förutom elände, rädsla och lidande för många som är instängda i städer med lika stor befolkning som hela Sverige så finns en del följdeffekter. En är att koldioxidutsläppen minskar genom att flygande och den "ekonomiska aktiviteten" minskar. En pandemi med många döda och ekonomisk kollaps skulle medföra att homo sapiens som art klarar sig ur en klimatkatastrof och ger kommande generationer bättre förutsättningar för sina liv.

Är det inte tragiskt vad som skall behövas? Är det inte fruktansvärt? Kan vi inte lära oss något av detta?